Medlaren
För att får en balans i berättelsen finns Viktor Viktorsson (den kloke). Han älskar då han får tillfälle att medla i hårda diskussioner. Hans specialitet är kloka ord.
Detta för med sig att han får kommentarer som
” Det där är säkert citat från människor som är klokare än du.”
”Vad snusförnuftig du är då”
Det är ingen som knäcker Viktor med ironiska kommentarer. Då briljerar han med sin fina retorik, men han glömmer ändå inte att vara diplomatisk.
Ola, Gert och Viktor är alla i 25-årsåldern.
De gick i samma klass på gymnasiet, humanistisk linje.
Fortsättning senare.
Visar inlägg med etikett berättelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett berättelse. Visa alla inlägg
onsdag 23 maj 2012
fredag 18 maj 2012
Snällingen och elakingen, del 2
Elakingen
Gert Gertsson hade lätt att få kontakt med andra människor.
Ja, han lät väldigt snäll och lätt att prata med, men pratade först och tänkte sedan. Han var inte alltid medveten om hur kunde såra andra människor med sitt snackande. Men ibland lyste skadeglädjen i hela hans ansikte. När han gick för långt bad han inte om ursäkt. Snabbt bytte han samtalsämne.
Gert drog sig inte för att raljera över sina motståndare. Därför blev han ibland kallad för besserwisser och översittare. Han gick inte till sitt försvar utan tog istället ut svängarna i sitt snack. På det sättet lockade, hans briljans i talet,
åhörarna att skratta. Hans överdrifter var så tydliga att folk blev inte uppretade direkt men kunde bli det vid närmare eftertanke över vad han hade sagt.
Gert Gertsson hade lätt att få kontakt med andra människor.
Ja, han lät väldigt snäll och lätt att prata med, men pratade först och tänkte sedan. Han var inte alltid medveten om hur kunde såra andra människor med sitt snackande. Men ibland lyste skadeglädjen i hela hans ansikte. När han gick för långt bad han inte om ursäkt. Snabbt bytte han samtalsämne.
Gert drog sig inte för att raljera över sina motståndare. Därför blev han ibland kallad för besserwisser och översittare. Han gick inte till sitt försvar utan tog istället ut svängarna i sitt snack. På det sättet lockade, hans briljans i talet,
åhörarna att skratta. Hans överdrifter var så tydliga att folk blev inte uppretade direkt men kunde bli det vid närmare eftertanke över vad han hade sagt.
torsdag 17 maj 2012
Snällingen och Elakingen. Del 1
Snällingen.
Ola Olasson var i mitt tycke en snälling. Han var mycket mån om att använda god etik i alla situationer. Men han var inte alls snäll i meningen mesig. Att vända kappan efter rådande vind var inte hans melodi. Han respekterade människor som kämpade för något som de trodde på och stod fast vid sin åsikt även om det började att storma.
Att han var blåögd i bildlig mening såg han enbart som en merit. Det han såg först hos en människa var de goda sidorna. I de fall någon tog fram sina mest dåliga sidor eller om han hörde sådana illvilliga rykten om personen aktade han sig för att döma direkt. Han ville först veta mer om dennes beteende eller hur de onda ryktena hade uppstått.
Ola var övertygad om att strunta i Jantelagen och älska sig själv. Det gav honom styrka att tycka om och älska andra. Det blev då lätta och visa respekt och acceptera andra med de egenskaper de hade. På det sättet fick han själv respekt och blev accepterad av andra.
fredag 4 november 2011
Explosivt del 8
Oroliga tankar
Ola Miller vände sig om i sin säng hela tiden. Omöjligt för honom att veta hur mycket han hade kunnat sova. Men han visste att han slumrade till ibland av ren trötthet. Ett otaligt antal gånger hade telefonen ringt. När han svarade hörde han någon som andades tungt och flåsade i andra änden anden och sedan hörde han Klickljudet när luren lades på. Han hade inte kunnat stänga av ringsignalen eftersom son skulle ringa morgonen därpå.
I hans huvud for tankarna på brevet i hjärnvirvlarna som i ett ekorrhjul. Efterdyningarna av tankarna kändes som en knut i magen. I hans försök att stoppa det negativa tankeflödet försökte han meditera och bara tänka på ett för honom positivt ord. Stundvis funkade det och han kunde lugna ner sig och försöka sova. Tröttheten kändes verkligen när han på morgonen hörde telefonen ringa.
(Del 9 kommer på måndag.) Ha en trevlig helg! /Nisse
Ola Miller vände sig om i sin säng hela tiden. Omöjligt för honom att veta hur mycket han hade kunnat sova. Men han visste att han slumrade till ibland av ren trötthet. Ett otaligt antal gånger hade telefonen ringt. När han svarade hörde han någon som andades tungt och flåsade i andra änden anden och sedan hörde han Klickljudet när luren lades på. Han hade inte kunnat stänga av ringsignalen eftersom son skulle ringa morgonen därpå.
I hans huvud for tankarna på brevet i hjärnvirvlarna som i ett ekorrhjul. Efterdyningarna av tankarna kändes som en knut i magen. I hans försök att stoppa det negativa tankeflödet försökte han meditera och bara tänka på ett för honom positivt ord. Stundvis funkade det och han kunde lugna ner sig och försöka sova. Tröttheten kändes verkligen när han på morgonen hörde telefonen ringa.
(Del 9 kommer på måndag.) Ha en trevlig helg! /Nisse
måndag 18 oktober 2010
Han kallade sig pessimist. Del 9.
Matorgie
I rena glädjen av att inget allvarligt hade hänt firade Joacim och Inge hela sista dagen i Herceg Novi med att äta och dricka gott. Naturligtvis ville de ha mat från Balkan.
Till frukost gick de till bageriet och köpte burek, speciella pajer med köttfärs. Det blev en riktig muffig frukost. De drack filmjölk till.
Sedan gick de ner till strandpromenaden och flanerade bland alla andra turister och montenegrobor.
Efter promenaden gick de in på resaurang och beställde sin lunch. Första rätten blev salta pannkakor med skinka och fetaost. Till lunch blev det söta pannkakor med choklad. Drycken blev cider. Efterrätten kändes som rena barnkalaset.
När de smält maten blev det bada av. De kunde inte sola länge eftersom det var alltför varmt. Inge ville absolut inte bränna sig igen på någon del av sin kropp.
På kvällen var det livemusik på många ställen. De hittade en mera lugn restaurang där de beställde en trerätters middag och en flaska rödvin till. De åt och skålade och stortrivdes i den ljumma sommarkvällen.
Matorgien avslutades med tre rätter. En krämig soppa med bönor, därefter kom förrätten Punjena – köttfärsfylld paprika. Till sist serverades huvudrätten, en fisk- och skaldjurssoppa Bruded, från Dalmatien. Drycken var vinet Vranac.
I rena glädjen av att inget allvarligt hade hänt firade Joacim och Inge hela sista dagen i Herceg Novi med att äta och dricka gott. Naturligtvis ville de ha mat från Balkan.
Till frukost gick de till bageriet och köpte burek, speciella pajer med köttfärs. Det blev en riktig muffig frukost. De drack filmjölk till.
Sedan gick de ner till strandpromenaden och flanerade bland alla andra turister och montenegrobor.
Efter promenaden gick de in på resaurang och beställde sin lunch. Första rätten blev salta pannkakor med skinka och fetaost. Till lunch blev det söta pannkakor med choklad. Drycken blev cider. Efterrätten kändes som rena barnkalaset.
När de smält maten blev det bada av. De kunde inte sola länge eftersom det var alltför varmt. Inge ville absolut inte bränna sig igen på någon del av sin kropp.
På kvällen var det livemusik på många ställen. De hittade en mera lugn restaurang där de beställde en trerätters middag och en flaska rödvin till. De åt och skålade och stortrivdes i den ljumma sommarkvällen.
Matorgien avslutades med tre rätter. En krämig soppa med bönor, därefter kom förrätten Punjena – köttfärsfylld paprika. Till sist serverades huvudrätten, en fisk- och skaldjurssoppa Bruded, från Dalmatien. Drycken var vinet Vranac.
torsdag 9 september 2010
Han kallade sig pessimist. Del 8.
Herceg Novi
Inge och Joakim satt nu på flygplanet. De satt fastspända och kände hur flygplanet lyfte upp mot skyn med destination Cilipie, Dubrovniks flygplats. När planet hade stigit upp till avsedd höjd kändes en viss turbulens, som snart gav sig.
När de närmade sig Dubrovnik var det klart väder och den gamla anrika staden låg som en vacker vy i deras ögon.
Vid Cilipie blev de hämtade och föraren tog en liten väg över bergen till Herceg Novi för att slippa de långa körerna vid tullen mot Montenegro. På köpet fick Inge och Joakim se den vackra utsikten över stadens stränder. De var överlastade med badgäster och på strandvägen promenerade turister och semestrande montenegrobor.
Den sommaren var juli månad kall och regnig och Inge hade i Sverige inte så stor nytta av sina shorts. Vid adriatiska havets kust kom de väl till pass. Men glädjen blev kortvarig då han redan första dan brände sina smalben så att de lyste illröda. På apoteket hittade han en salva som läkte skadan och han slapp att ömsa skinn.
En dag när de var på väg nerför en lång trappa mot stranden, med många hundra år gamla stenar som beläggning. hände det oförutsedda. Inge kände hur ena foten bara gled iväg, och hela hans kropp föll bakåt. Han slog i ryggen men klarade av att inte slå i huvudet, då han kamrat fick tag i hans arm så att han lyfte sin överkropp. I annat fall kunde det ha blivit en plötslig död.
Precis där vid sidan av trappan stod en frukthandlare och sålde exotiska frukter.
Inge fick ett härlig färskt fikon som tröst.
I rena glädjen av att tillbudet inte verkade få några allvarliga konsekvenser köpte Joakim ett helt kilo fikon av handlaren, som de sedan gick och smaskade på. De förstod att det var den varma solen som slipade av stenarna så att de blev hala.
”Om detta hade varit en deckare hade det varit frukthandlaren som skurat stenarna med såpa för att komma åt någon illvillig fiende,” sa Inge.
De skrattade gott åt skämtet.
Inge och Joakim satt nu på flygplanet. De satt fastspända och kände hur flygplanet lyfte upp mot skyn med destination Cilipie, Dubrovniks flygplats. När planet hade stigit upp till avsedd höjd kändes en viss turbulens, som snart gav sig.
När de närmade sig Dubrovnik var det klart väder och den gamla anrika staden låg som en vacker vy i deras ögon.
Vid Cilipie blev de hämtade och föraren tog en liten väg över bergen till Herceg Novi för att slippa de långa körerna vid tullen mot Montenegro. På köpet fick Inge och Joakim se den vackra utsikten över stadens stränder. De var överlastade med badgäster och på strandvägen promenerade turister och semestrande montenegrobor.
Den sommaren var juli månad kall och regnig och Inge hade i Sverige inte så stor nytta av sina shorts. Vid adriatiska havets kust kom de väl till pass. Men glädjen blev kortvarig då han redan första dan brände sina smalben så att de lyste illröda. På apoteket hittade han en salva som läkte skadan och han slapp att ömsa skinn.
En dag när de var på väg nerför en lång trappa mot stranden, med många hundra år gamla stenar som beläggning. hände det oförutsedda. Inge kände hur ena foten bara gled iväg, och hela hans kropp föll bakåt. Han slog i ryggen men klarade av att inte slå i huvudet, då han kamrat fick tag i hans arm så att han lyfte sin överkropp. I annat fall kunde det ha blivit en plötslig död.
Precis där vid sidan av trappan stod en frukthandlare och sålde exotiska frukter.
Inge fick ett härlig färskt fikon som tröst.
I rena glädjen av att tillbudet inte verkade få några allvarliga konsekvenser köpte Joakim ett helt kilo fikon av handlaren, som de sedan gick och smaskade på. De förstod att det var den varma solen som slipade av stenarna så att de blev hala.
”Om detta hade varit en deckare hade det varit frukthandlaren som skurat stenarna med såpa för att komma åt någon illvillig fiende,” sa Inge.
De skrattade gott åt skämtet.
måndag 6 september 2010
Han kallade sig pessimist. Del 7.
Mitt i tråkigheten hände det.
Tråkigheten och utlessheten hade satt sig i Inges sinne. En ledig helg närmade sig men lusten att göra något roligt fanns inte hos honom. Det var inte första gången ledighet och humör hade dålig tajming.
Telefonen ringer.
”Hej Inge. Det är Joakim, din bästis när vi var i tonåren. Jag har en överraskande fråga till dig.”
”Vad spännande! Låt höra vad du har på hjärtat.
Jag behöver en stor överraskning därför att just nu är på ett riktigt uselt humör.”
”Ja, då kanske det här passar bra för att lätta upp dina sinnen. Visserligen har vi inte setts på sex år, men jag inbillar mig att vi skulle kunna ha roligt ihop. Jag tror inte att vi har växt ifrån varandra.”
”Nu, Joakim får du klämma fram din fråga.”
”Min kompis Johan och jag skulle i helgen åka på en weekendresa till Adriatiska havet nu på fredag och vi skulle komma hem på måndag. Om du kan göra dig ledig skulle du och jag kunna åka istället. Du kommer få ett mycket pris. Jag hoppas du kan göra dig ledig i helgen. Vi ska bo i Herceg Novi i det nya landet Montenegro. Men det har alltid varit en fint turistland vid kusten Tidigare tillhörde det f.d. Jugoslavien.”
”Om du svarar ja och kan göra dig ledig från jobbet åker vi redan imorgon. Jag hoppas du har ett giltigt pass.”
”Kom hem till mig direkt så får jag veta mer om resan. Så att vi kan komma överens. Jag är faktiskt ledig fredag till måndag.”
”Inge, stämmer din adress i telefonkatalogen?”
”Ja, kom på direkten.”
”Okej!”
Tråkigheten och utlessheten hade satt sig i Inges sinne. En ledig helg närmade sig men lusten att göra något roligt fanns inte hos honom. Det var inte första gången ledighet och humör hade dålig tajming.
Telefonen ringer.
”Hej Inge. Det är Joakim, din bästis när vi var i tonåren. Jag har en överraskande fråga till dig.”
”Vad spännande! Låt höra vad du har på hjärtat.
Jag behöver en stor överraskning därför att just nu är på ett riktigt uselt humör.”
”Ja, då kanske det här passar bra för att lätta upp dina sinnen. Visserligen har vi inte setts på sex år, men jag inbillar mig att vi skulle kunna ha roligt ihop. Jag tror inte att vi har växt ifrån varandra.”
”Nu, Joakim får du klämma fram din fråga.”
”Min kompis Johan och jag skulle i helgen åka på en weekendresa till Adriatiska havet nu på fredag och vi skulle komma hem på måndag. Om du kan göra dig ledig skulle du och jag kunna åka istället. Du kommer få ett mycket pris. Jag hoppas du kan göra dig ledig i helgen. Vi ska bo i Herceg Novi i det nya landet Montenegro. Men det har alltid varit en fint turistland vid kusten Tidigare tillhörde det f.d. Jugoslavien.”
”Om du svarar ja och kan göra dig ledig från jobbet åker vi redan imorgon. Jag hoppas du har ett giltigt pass.”
”Kom hem till mig direkt så får jag veta mer om resan. Så att vi kan komma överens. Jag är faktiskt ledig fredag till måndag.”
”Inge, stämmer din adress i telefonkatalogen?”
”Ja, kom på direkten.”
”Okej!”
onsdag 25 augusti 2010
torsdag 29 juli 2010
Han kallade sig pessimist. Del 5.
På ett lysande humör.
Alla ville ordet. Det var nästan så att de pratade allihop på en gång. De andra fick förnyad energi av farmors ivriga berättande. Det började dyka upp massvis av minnen sedan förr. De skrattade åt missöden, som var tråkiga när de hände, men nu fick de med tiden en helt annan vinkel att se på vad som hänt.
Farmors berättelse: ”När Adam kom hem första gången och skulle presentera Eva för oss var han ganska så nervös. Det tror jag smittades av på Eva. När hon skulle tala om vem hon var fick hon helt enkelt tunghäfta och den röda rodnaden bidrog till att hon helt pötsligt tappade luften.” Adam ledde ut henne i trädgården och anfallet var snart över.
”Det räckte med frisk luft, en kram och en puss så att vi kunde gå in igen. Alla spänningar hade släppt och farmor och farfar fick höra om våra planer för framtiden. Båda nickade sitt samtycke redan vid första mötet.”
”Sedan blev det både romantik och vardagsgrå slit och stundtals dålig ekonomi. Men allt har rett ut sig med åren.”, sa Eva.
Inges berättelse: ”När jag tog studenten fick jag mig min första bedrövliga fylla. Mamma och Pappa blev rasande över tilltaget men förlät mig eftersom de var väldigt stolta över att deras son hade klarat studentexamen.”
”Ja, det stämmer. Du fick dig en läxa och sedan har du artat dig riktigt bra.”, sa Inges pappa.
Fortsättning följer.
Alla ville ordet. Det var nästan så att de pratade allihop på en gång. De andra fick förnyad energi av farmors ivriga berättande. Det började dyka upp massvis av minnen sedan förr. De skrattade åt missöden, som var tråkiga när de hände, men nu fick de med tiden en helt annan vinkel att se på vad som hänt.
Farmors berättelse: ”När Adam kom hem första gången och skulle presentera Eva för oss var han ganska så nervös. Det tror jag smittades av på Eva. När hon skulle tala om vem hon var fick hon helt enkelt tunghäfta och den röda rodnaden bidrog till att hon helt pötsligt tappade luften.” Adam ledde ut henne i trädgården och anfallet var snart över.
”Det räckte med frisk luft, en kram och en puss så att vi kunde gå in igen. Alla spänningar hade släppt och farmor och farfar fick höra om våra planer för framtiden. Båda nickade sitt samtycke redan vid första mötet.”
”Sedan blev det både romantik och vardagsgrå slit och stundtals dålig ekonomi. Men allt har rett ut sig med åren.”, sa Eva.
Inges berättelse: ”När jag tog studenten fick jag mig min första bedrövliga fylla. Mamma och Pappa blev rasande över tilltaget men förlät mig eftersom de var väldigt stolta över att deras son hade klarat studentexamen.”
”Ja, det stämmer. Du fick dig en läxa och sedan har du artat dig riktigt bra.”, sa Inges pappa.
Fortsättning följer.
söndag 25 juli 2010
Han kallade sig pessimist. Del 4
Morgonens eskapader.
Inges mamma Eva och farmor var på väg ut i köket. Farmor stannade till.
”Visserligen har jag sju sorters kakor, sockerkaka och bullar, att bjuda på. Men jag tror att vi behöver ordentliga mackor till kaffet i stället. Eva och jag går nu ut i köket och gör iordning dem.”
Inges pappa Adam berättade för sin son om den oro, för arbetslöshet, som hade uppstått på hans jobb sedan finanskrisen hade utbrutit.
”Vi har inte blivit varslade om permittering eller arbetslöshet. Men många tror att risken är mycket överhängande.”
”Har du berättat för mamma?”
”Jaså, du tror att jag inte vill oroa henne, men naturligtvis talar vi även om svåra saker. Men om jag säger det till farmor vet jag inte. Jag kanske väntar tills det är ett faktum."
Vid kaffet och smörgåsarna talade farmor ivrigt, mellan tuggorna, hur hennes bästa kvinnliga grannes och farmors larmsystem hade skrällt till tidigt i arla morgonstund. De hade ordnat en ringledning mellan sina lägenheter och en lampa som blinkade hos mottagaren. Grannen hade vaknat och när hon sträckte upp sina armar for den ena armen ner vid sidan lika snabbt igen som hon hade lyft den.
”Jag sprang fort in till henne, endast klädd i morgonrock, och frågade hur det var fatt. Då fick jag reda på vad som hänt. Jag vände direkt in till mig och larmade SOS. Sedan klädde jag på mig och följde med henne i ambulansen. Läkarens omedelbara diagnos var, att det antagligen handlade om, en lättare stroke. Det var bara för henne att stanna på sjukhuset.”
Fortsättning följer.
Inges mamma Eva och farmor var på väg ut i köket. Farmor stannade till.
”Visserligen har jag sju sorters kakor, sockerkaka och bullar, att bjuda på. Men jag tror att vi behöver ordentliga mackor till kaffet i stället. Eva och jag går nu ut i köket och gör iordning dem.”
Inges pappa Adam berättade för sin son om den oro, för arbetslöshet, som hade uppstått på hans jobb sedan finanskrisen hade utbrutit.
”Vi har inte blivit varslade om permittering eller arbetslöshet. Men många tror att risken är mycket överhängande.”
”Har du berättat för mamma?”
”Jaså, du tror att jag inte vill oroa henne, men naturligtvis talar vi även om svåra saker. Men om jag säger det till farmor vet jag inte. Jag kanske väntar tills det är ett faktum."
Vid kaffet och smörgåsarna talade farmor ivrigt, mellan tuggorna, hur hennes bästa kvinnliga grannes och farmors larmsystem hade skrällt till tidigt i arla morgonstund. De hade ordnat en ringledning mellan sina lägenheter och en lampa som blinkade hos mottagaren. Grannen hade vaknat och när hon sträckte upp sina armar for den ena armen ner vid sidan lika snabbt igen som hon hade lyft den.
”Jag sprang fort in till henne, endast klädd i morgonrock, och frågade hur det var fatt. Då fick jag reda på vad som hänt. Jag vände direkt in till mig och larmade SOS. Sedan klädde jag på mig och följde med henne i ambulansen. Läkarens omedelbara diagnos var, att det antagligen handlade om, en lättare stroke. Det var bara för henne att stanna på sjukhuset.”
Fortsättning följer.
fredag 23 juli 2010
Han kallade sig pessimist. Del 3
Farmor.
De parkerade utanför huset där farmor hyrde sin lägenhet. När de kom upp till henne, ringde de på dörrklockan, kom ingen och öppnade. Pappan kände hyresvärden, av honom fick han låna en nyckel.
När de kom in i lägenheten märkte de att på telefonbordet låg numret till SOS 112 uppslaget. På en stol hade hon lagt en bunt filtar.
Upprört, började familjen spekulera vad som kunde ha hänt. Rädslan, för en allvarlig sjukdom, olycka i lägenheten och till och med för döden, var uppenbar för dem.
De bestämde sig för att åka upp till sjukhuset för att kolla om hon var där. På väg dit, ropade mamman till. ”Där går ju farmor!”
Inge stannade bilen en bit framför farmor och gick ur bilen.
”Hej, farmor, nu får du skjuts resten av vägen hem.”
”Hej Inge. Är ni på väg till sjukhuset”
”Ja, vi trodde att det hade hänt dig något.”
” Då måste ni ha varit inne i min lägenhet. Jag ska sedan förklara morgonens eskapader. Nu åker vi hem och sätter på lite kaffe åt oss.”
Fortsättning följer.
De parkerade utanför huset där farmor hyrde sin lägenhet. När de kom upp till henne, ringde de på dörrklockan, kom ingen och öppnade. Pappan kände hyresvärden, av honom fick han låna en nyckel.
När de kom in i lägenheten märkte de att på telefonbordet låg numret till SOS 112 uppslaget. På en stol hade hon lagt en bunt filtar.
Upprört, började familjen spekulera vad som kunde ha hänt. Rädslan, för en allvarlig sjukdom, olycka i lägenheten och till och med för döden, var uppenbar för dem.
De bestämde sig för att åka upp till sjukhuset för att kolla om hon var där. På väg dit, ropade mamman till. ”Där går ju farmor!”
Inge stannade bilen en bit framför farmor och gick ur bilen.
”Hej, farmor, nu får du skjuts resten av vägen hem.”
”Hej Inge. Är ni på väg till sjukhuset”
”Ja, vi trodde att det hade hänt dig något.”
” Då måste ni ha varit inne i min lägenhet. Jag ska sedan förklara morgonens eskapader. Nu åker vi hem och sätter på lite kaffe åt oss.”
Fortsättning följer.
måndag 19 juli 2010
Han kallade sig pessimist. Del 2
Inget svar.
Solen lyste Inge rakt i ögonen. Han gnuggade ögonen och kollade hur mycket klockan var. Bara sex på morgonen och det var lördag. Irriterat vände han sig om och försökte somna om. Ju mer han försökte desto mer vaken blev han.
”Typiskt mig att vara klarvaken när jag har chansen att sova flera timmar till”, tänkte han och steg upp ur den sköna sängen. Helt plötslig skrällde väckarklockans två klockor till. Han hade ställt väckarklockan på ringning utan någon som helst anledning, trodde han. Kopparklockan hade två bjällror av koppar ovanför urtavlan. Ingen som helst risk att man försover sig med den skrällglada klockan.
Då ringde telefonen. Han lyfter luren och hörde sin mammas röst i andra ändan.
”Du har väl inte glömt att du ska köra oss till farmor idag.”
”Jaså, det var därför väckarklockan väckte mig.
Jag kommer och hämtar er om en timme,”
”Vi ses”, sa hans mamma och lade på luren.
Inge och hans pappa och mamma satt sig i bilen. Innan Inge körde i väg tog han mobiltelefonen och ringde sin farmor. Hans pappa avskydde människor som satt och pratade medan de körde.
”Konstigt hon svarar inte trots att jag ringt sju signaler.”
”Jag hade en konstig känsla i magen i morse”, sa mamman.
”Oroa er inte, hon var nog upptagen för stunden. Vi väntar några minuter, och ringer igen, innan vi kör dit.”
Fortsättning följer.
Solen lyste Inge rakt i ögonen. Han gnuggade ögonen och kollade hur mycket klockan var. Bara sex på morgonen och det var lördag. Irriterat vände han sig om och försökte somna om. Ju mer han försökte desto mer vaken blev han.
”Typiskt mig att vara klarvaken när jag har chansen att sova flera timmar till”, tänkte han och steg upp ur den sköna sängen. Helt plötslig skrällde väckarklockans två klockor till. Han hade ställt väckarklockan på ringning utan någon som helst anledning, trodde han. Kopparklockan hade två bjällror av koppar ovanför urtavlan. Ingen som helst risk att man försover sig med den skrällglada klockan.
Då ringde telefonen. Han lyfter luren och hörde sin mammas röst i andra ändan.
”Du har väl inte glömt att du ska köra oss till farmor idag.”
”Jaså, det var därför väckarklockan väckte mig.
Jag kommer och hämtar er om en timme,”
”Vi ses”, sa hans mamma och lade på luren.
Inge och hans pappa och mamma satt sig i bilen. Innan Inge körde i väg tog han mobiltelefonen och ringde sin farmor. Hans pappa avskydde människor som satt och pratade medan de körde.
”Konstigt hon svarar inte trots att jag ringt sju signaler.”
”Jag hade en konstig känsla i magen i morse”, sa mamman.
”Oroa er inte, hon var nog upptagen för stunden. Vi väntar några minuter, och ringer igen, innan vi kör dit.”
Fortsättning följer.
söndag 4 juli 2010
Han kallade sig pessimist. Del 1.
Sin egen värld.
Inge N Tur var nyss fyllda 25. Han upplevde ofta sin egen värld som den värsta möjliga. Hjälplösheten och meningslösheten tog ibland sina boningar i hans hjärnvirvlar. Som två spindlar spann de negativa trådar i allt hans tänkande och gjorde honom tillgänglig för passivitet och likgiltighet.
Hans pappa hade alltid talat om för honom att han var en medelmåtta minsann och han skulle veta sin plats i arbetarklassen precis som far sin. Jantelagen var som en helig ko i familjen. Man fick absolut inte tro att man var någon. Fadern var stolt i den roll han hade fått och kämpade hårt för att hela familjen skulle tycka som han, trots de låga inkomsterna.
Men innerst inne tyckte Inges pappa ändå att han stod och marscherade precis på samma ställe. Men de tankarna höll han för sig själv. Trots detta var hans bästa vän ”Jante”.
Som en protest till sin pappa såg ändå Inge till att få ett godkänt gymnasiebetyg. Inge gol som en tupp när han träffade någon att prata med. Annars hängde han ofta med huvudet och var en hejare på att se saker ur en pessimists synvinkel.
När Inges fantasilöshet slår till är hans handlingsförlamning ett faktum. Den kommer som en oinbjuden gäst till hans hjärna. Då kom rastlösheten som på beställning. Hela kroppen invaderades av oro och håglösheten slog till.
Fortsättning följer.
Inge N Tur var nyss fyllda 25. Han upplevde ofta sin egen värld som den värsta möjliga. Hjälplösheten och meningslösheten tog ibland sina boningar i hans hjärnvirvlar. Som två spindlar spann de negativa trådar i allt hans tänkande och gjorde honom tillgänglig för passivitet och likgiltighet.
Hans pappa hade alltid talat om för honom att han var en medelmåtta minsann och han skulle veta sin plats i arbetarklassen precis som far sin. Jantelagen var som en helig ko i familjen. Man fick absolut inte tro att man var någon. Fadern var stolt i den roll han hade fått och kämpade hårt för att hela familjen skulle tycka som han, trots de låga inkomsterna.
Men innerst inne tyckte Inges pappa ändå att han stod och marscherade precis på samma ställe. Men de tankarna höll han för sig själv. Trots detta var hans bästa vän ”Jante”.
Som en protest till sin pappa såg ändå Inge till att få ett godkänt gymnasiebetyg. Inge gol som en tupp när han träffade någon att prata med. Annars hängde han ofta med huvudet och var en hejare på att se saker ur en pessimists synvinkel.
När Inges fantasilöshet slår till är hans handlingsförlamning ett faktum. Den kommer som en oinbjuden gäst till hans hjärna. Då kom rastlösheten som på beställning. Hela kroppen invaderades av oro och håglösheten slog till.
Fortsättning följer.
söndag 27 juni 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 45
Nyårsafton
Sista delen
En stjärnklar himmel och en fullmåne lyste upp den historiska staden Rom. En klar blinkande romantisk aftonstjärna syntes. Det rådde en religiös stämning hos alla människor som skulle invänta det nya året. En del var på väg till Vatikanen för att höra Påvens tal. Andra firade på lokal eller hemma hos Gisellas föräldrar var det stor fest med Kalles föräldrar och några av Kalles närmaste vänner. Hela Giovannis familj var också inbjuden.
Herrarna bar smoking och damerna klädde sig i nydesignade aftonklänningar. En känd modeskapare och höga kända politiker var bland gästerna.
Alla gäster var inte informerade om att nyårstolvslaget inte var den enda stora händelsen för kvällen. Alla var uppspelta efter den fina gourmetsupén och all fin champagne som hade flödat ner i gästernas strupar. En känd popartist och hans orkester uppträdde inför gästerna, timmen före midnatt och förhöjde stämningen.
Strax före midnatt smet Kalle och Gisella ut på en balkong påpälsade med var sin filt. Aftonstjärnan och månen lyste upp dem när de upplevde sin egen förlovningsceromoni samtidigt som alla kyrkklockor ringde in det nya året. De växlade ringar när de hörde hurraropen för det nya året.
Gisellas pappa kom ut och hämtade dem. Han höll ett kort nyårstal när han talade om att hans dotter just att hade förlovat sig med Kalle. De tänkte gifta sig på den kommande påskdagen.
Han välkomnade Kalle och Gisella som sina nya medarbetare på medieföretaget som han ledde som verkställande direktör.
Alla skålade och hurrade för de nyförlovade.
Sedan fick alla som ville låna filtar mot nattens kyla och gå ut på trappan för att avnjuta det storslagna fyrverkeriet. Lyckan lyste hos Kalle och Gisella. Sedan dansades det hela natten i den herrgårdsliknande byggnaden.
Sista delen
En stjärnklar himmel och en fullmåne lyste upp den historiska staden Rom. En klar blinkande romantisk aftonstjärna syntes. Det rådde en religiös stämning hos alla människor som skulle invänta det nya året. En del var på väg till Vatikanen för att höra Påvens tal. Andra firade på lokal eller hemma hos Gisellas föräldrar var det stor fest med Kalles föräldrar och några av Kalles närmaste vänner. Hela Giovannis familj var också inbjuden.
Herrarna bar smoking och damerna klädde sig i nydesignade aftonklänningar. En känd modeskapare och höga kända politiker var bland gästerna.
Alla gäster var inte informerade om att nyårstolvslaget inte var den enda stora händelsen för kvällen. Alla var uppspelta efter den fina gourmetsupén och all fin champagne som hade flödat ner i gästernas strupar. En känd popartist och hans orkester uppträdde inför gästerna, timmen före midnatt och förhöjde stämningen.
Strax före midnatt smet Kalle och Gisella ut på en balkong påpälsade med var sin filt. Aftonstjärnan och månen lyste upp dem när de upplevde sin egen förlovningsceromoni samtidigt som alla kyrkklockor ringde in det nya året. De växlade ringar när de hörde hurraropen för det nya året.
Gisellas pappa kom ut och hämtade dem. Han höll ett kort nyårstal när han talade om att hans dotter just att hade förlovat sig med Kalle. De tänkte gifta sig på den kommande påskdagen.
Han välkomnade Kalle och Gisella som sina nya medarbetare på medieföretaget som han ledde som verkställande direktör.
Alla skålade och hurrade för de nyförlovade.
Sedan fick alla som ville låna filtar mot nattens kyla och gå ut på trappan för att avnjuta det storslagna fyrverkeriet. Lyckan lyste hos Kalle och Gisella. Sedan dansades det hela natten i den herrgårdsliknande byggnaden.
fredag 18 juni 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 44
Ett framtida jobb
Kalle och Gisella var hemma hos hennes föräldrar. Hennes pappa gick omkring framför den och vred sina händer i ren förtjusning.
”Du Kalle, är verkligen en kille som lyckas vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Först har jag en fråga till er båda. Har ni tänkt att förlova er?”
Gisella tittade först på Kalle och såg hans gillande blick och sedan svarade hon sin pappa.
”Ja, vi planerar att tala med er så fort det blir aktuellt. Det blir antagligen på nyårsafton.”
Kalle: ”Det är lika bra vi pratar om det nu. Preliminärt förlovar vi oss, Gisella och jag, på nyårsafton.”
”Ja, Mamma och jag är redan överens. Jag tycker att du diskuterar med dina föräldrar i god tid.”
Kalle svarade: ”Vi har redan pratat om det och de tycker att om jag och Gisella känner att det är rätt ska vi genomföra det.”
”Det låter bra. Då har jag ett erbjudande till er. Först att Kalle bor i vår separata gästlägenhet här tills ni förlovar er. Nästa grej är att jag ska undersöka om jag kan anställa er, du Kalle som reporter, och du Gisella som fotograf, från och med 1 januari. Ni får definitivt besked om en månad så att Kalle och du Gisella kan sluta på era nuvarande platser till julhelgen.”
”Vi måste prata om det i lugn och ro. Ni får svar i morgon, så att vi först får sova på saken.” svarade Gisella och Kalle instämde med en nick.
Kalle och Gisella var hemma hos hennes föräldrar. Hennes pappa gick omkring framför den och vred sina händer i ren förtjusning.
”Du Kalle, är verkligen en kille som lyckas vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Först har jag en fråga till er båda. Har ni tänkt att förlova er?”
Gisella tittade först på Kalle och såg hans gillande blick och sedan svarade hon sin pappa.
”Ja, vi planerar att tala med er så fort det blir aktuellt. Det blir antagligen på nyårsafton.”
Kalle: ”Det är lika bra vi pratar om det nu. Preliminärt förlovar vi oss, Gisella och jag, på nyårsafton.”
”Ja, Mamma och jag är redan överens. Jag tycker att du diskuterar med dina föräldrar i god tid.”
Kalle svarade: ”Vi har redan pratat om det och de tycker att om jag och Gisella känner att det är rätt ska vi genomföra det.”
”Det låter bra. Då har jag ett erbjudande till er. Först att Kalle bor i vår separata gästlägenhet här tills ni förlovar er. Nästa grej är att jag ska undersöka om jag kan anställa er, du Kalle som reporter, och du Gisella som fotograf, från och med 1 januari. Ni får definitivt besked om en månad så att Kalle och du Gisella kan sluta på era nuvarande platser till julhelgen.”
”Vi måste prata om det i lugn och ro. Ni får svar i morgon, så att vi först får sova på saken.” svarade Gisella och Kalle instämde med en nick.
söndag 13 juni 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 43
Första arbetsdagen
Nu var Kalle tillbaka på nyhetsbyrån i Rom. Redan första dagen fick han i uppdrag, av den nya chefen Giovanni, att intervjua en av maffian hotad politiker. De hade bestämt möte på det hemliga torget, en charmfull gammal historik plats. Han gick in i vinägermakarens gång, Arco degli Acetari, som leder fram till denna magiska medeltida innergård.
Politikern verkade påtagligt nervös. Han svarade artigt på alla frågor. Kalle fick känslan av att han vägde sina ord på guldvåg.
Precis när intervjun var slut dök plötsligt upp två män med skjutklara k-pistar. ”AKTA!” skrek politikern. Kalle fattade faran och slängde sig raklång snett framåt på marken. I samma ögonblick hörde han kulsvärmar knastrande från männens vapen och ett fruktansvärt skrik.
Kalle såg hur politikern hade söndertrasats av skotten och var troligen redan död. Själv skakade han som ett asplöv. Ändå lyckades han kravla sig in i en port. En man innanför porten slog igen den med en smäll och låste porten.
Mannen ringde till polisen och Kalle skickade ett långt sms till Giovanni, som omedelbart gav sig iväg mot platsen. Han stannade vid gången och där mötte han en andfådd Gisella. Hon berättade att hon lyckats fotografera förövarna. Polisen var redan gangstrarna hack i häl. Men maffiahajarna gick upp i rök genom en väl genomtänkt plan.
Nu satt polisen, Gisella, Giovanni och Kalle hemma hos mannen som räddat Kalle ifrån att bli ihjälskjuten. Kriminalarna försökte få en bra bild av händelserna.
Nu var Kalle tillbaka på nyhetsbyrån i Rom. Redan första dagen fick han i uppdrag, av den nya chefen Giovanni, att intervjua en av maffian hotad politiker. De hade bestämt möte på det hemliga torget, en charmfull gammal historik plats. Han gick in i vinägermakarens gång, Arco degli Acetari, som leder fram till denna magiska medeltida innergård.
Politikern verkade påtagligt nervös. Han svarade artigt på alla frågor. Kalle fick känslan av att han vägde sina ord på guldvåg.
Precis när intervjun var slut dök plötsligt upp två män med skjutklara k-pistar. ”AKTA!” skrek politikern. Kalle fattade faran och slängde sig raklång snett framåt på marken. I samma ögonblick hörde han kulsvärmar knastrande från männens vapen och ett fruktansvärt skrik.
Kalle såg hur politikern hade söndertrasats av skotten och var troligen redan död. Själv skakade han som ett asplöv. Ändå lyckades han kravla sig in i en port. En man innanför porten slog igen den med en smäll och låste porten.
Mannen ringde till polisen och Kalle skickade ett långt sms till Giovanni, som omedelbart gav sig iväg mot platsen. Han stannade vid gången och där mötte han en andfådd Gisella. Hon berättade att hon lyckats fotografera förövarna. Polisen var redan gangstrarna hack i häl. Men maffiahajarna gick upp i rök genom en väl genomtänkt plan.
Nu satt polisen, Gisella, Giovanni och Kalle hemma hos mannen som räddat Kalle ifrån att bli ihjälskjuten. Kriminalarna försökte få en bra bild av händelserna.
torsdag 10 juni 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 42
Tillbaka i Italien
Giovanni hade inte sagt till Kalle vem som skulle hämta dem på flygplatsen. När vi hade hämtat bagaget och kom in tullkontrollen till ankomsthallen stod Gisella och väntade på dem.
Kalle blev mycket glad och låtsades vara häpen fast han hade misstänkt att det var hon som skulle komma. Under resan fick Kalle tre erbjudanden om boende i Rom. Det var hos Giovannis familj, hos Gisella eller i en separat lägenhet i hennes föräldrars stora hus. Han ville inte ge något svar direkt eftersom han ville diskutera alternativen med Gisella ordentligt. Under resan bestämdes att Kalle skulle bo hos Giovannis familj, åtminstone några dagar tills han bestämde sig.
Gisella blev inbjuden på middag hos familjen,
Giovannis lillebror Gustavo verkade var mycket upprymd över att Kalle var tillbaka.
” Där ser du, Kalle, vid en sten i fontänen vid Fontana di Trevi betyder.”
Precis när de skulle äta kom det en gäst till. Det var musikstudiochefen. Under middagen erbjöd han Kalle, Giovanni och tvillingarna en provspelning för eventuellt ett skivkontrakt. Flickorna blev jätteglada. Från Kalle och Giovanni kom ett mer reserverat ”Ja”. Då skrek Giovannis systrar ”Detta kommer ni inte att ångra”.
Giovanni hade inte sagt till Kalle vem som skulle hämta dem på flygplatsen. När vi hade hämtat bagaget och kom in tullkontrollen till ankomsthallen stod Gisella och väntade på dem.
Kalle blev mycket glad och låtsades vara häpen fast han hade misstänkt att det var hon som skulle komma. Under resan fick Kalle tre erbjudanden om boende i Rom. Det var hos Giovannis familj, hos Gisella eller i en separat lägenhet i hennes föräldrars stora hus. Han ville inte ge något svar direkt eftersom han ville diskutera alternativen med Gisella ordentligt. Under resan bestämdes att Kalle skulle bo hos Giovannis familj, åtminstone några dagar tills han bestämde sig.
Gisella blev inbjuden på middag hos familjen,
Giovannis lillebror Gustavo verkade var mycket upprymd över att Kalle var tillbaka.
” Där ser du, Kalle, vid en sten i fontänen vid Fontana di Trevi betyder.”
Precis när de skulle äta kom det en gäst till. Det var musikstudiochefen. Under middagen erbjöd han Kalle, Giovanni och tvillingarna en provspelning för eventuellt ett skivkontrakt. Flickorna blev jätteglada. Från Kalle och Giovanni kom ett mer reserverat ”Ja”. Då skrek Giovannis systrar ”Detta kommer ni inte att ångra”.
fredag 4 juni 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 41
Flygresan
Kalle gick ombord på planet till Rom, tillsammans med Giovanni. De satte sig tillrätta i de bekväma stolarna. ”fasten seat belts” ljöd ur högtalarna.
Det var klart för start. Stigningen mot skyn kändes helt normalt De väntade sig att de skulle få lossa bältena.
De meddelade i högtalarna att det var risk för luftgropar när man nu stigit till 6000 meter. Plötsligt kändes det som att en jättehand tog tag i planet och skakar det kraftigt. De fick känslan av tivoli och fritt fall från skyn. Tiden kändes oerhört lång men varade i högst tre sekunder.
Man fick känslan av att det slog i marken, sedan följde en stöt när planet får luft under vingarna igen. Ett krossande ljud hördes. Något i några av handbagagen hade krasats sönder.
Äntligen var vi ur luftgropen och flygfärden kunde avnjutas så fort den värsta chock frun det värsta flygguppandet de hade varit med om. Varken Kalle eller Giovanni ville avslöja hur hemskt rädda de hade blivit. Deras ansiktsuttryck under de dramatiska sekunderna visade sanningen. Men ingen av dem hade haft tid att titta på den andre, så det blev ändå en hemlighet.
”Seaten fast bealts” hördes åter. Nu var det åter dags för Kalle att landa på flygplatsen Leonardo da Vinci Airport, i dagligt tal kallad Flumicino, ca 30km väst om Roms centrum. Han och Giovanni skulle bli hämtade där, så fort de hade hämtat bagage och alla kontroller var avklarade.
Kalle gick ombord på planet till Rom, tillsammans med Giovanni. De satte sig tillrätta i de bekväma stolarna. ”fasten seat belts” ljöd ur högtalarna.
Det var klart för start. Stigningen mot skyn kändes helt normalt De väntade sig att de skulle få lossa bältena.
De meddelade i högtalarna att det var risk för luftgropar när man nu stigit till 6000 meter. Plötsligt kändes det som att en jättehand tog tag i planet och skakar det kraftigt. De fick känslan av tivoli och fritt fall från skyn. Tiden kändes oerhört lång men varade i högst tre sekunder.
Man fick känslan av att det slog i marken, sedan följde en stöt när planet får luft under vingarna igen. Ett krossande ljud hördes. Något i några av handbagagen hade krasats sönder.
Äntligen var vi ur luftgropen och flygfärden kunde avnjutas så fort den värsta chock frun det värsta flygguppandet de hade varit med om. Varken Kalle eller Giovanni ville avslöja hur hemskt rädda de hade blivit. Deras ansiktsuttryck under de dramatiska sekunderna visade sanningen. Men ingen av dem hade haft tid att titta på den andre, så det blev ändå en hemlighet.
”Seaten fast bealts” hördes åter. Nu var det åter dags för Kalle att landa på flygplatsen Leonardo da Vinci Airport, i dagligt tal kallad Flumicino, ca 30km väst om Roms centrum. Han och Giovanni skulle bli hämtade där, så fort de hade hämtat bagage och alla kontroller var avklarade.
måndag 31 maj 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 40
Konstupplevelse
Kalle smet ifrån Markus och chefen. Han ville ta chansen att åtminstone att leva sig in i och drömma sig in i några av de kända konstverken.
Han hann inte långt i sitt eget fantasifulla konstdrömmeri förrän han blev avbruten av ännu en välbekant röst. Nu var språket inte franska utan italienska. Det var hans kompis Giovanni.
”Hej, Kalle, vad trevligt att få träffa dig igen.”
”Hej, Giovanni, jaså du är i Paris. "
"Jag har varit här för att träffa chefen från huvudkontoret och din charmerande chef här i Paris. Förresten har jag själv blivit chef för redaktionen i Rom. Jag är också bjuden till samma måltid som dig.”
På restaurangen fick Kalle reda på att han skulle jobba hos Giovanni. Han skulle resa till Rom tillsammans med Giovanni redan om några dagar.
Kvällen före höll de avskedsfest för Kalle på boendekollektivet. Giovanni och Markus nya vän, Kalles chef var och också inbjudna. Stämningen gick upp i taket, maten var god och alla blev lite salongsberusade.
Kalle hade i en hast fått packa ihop sina grejer för att återvända till Rom. Kanske var det slanten i fontänen vid Fontana di Trevi, som verkade med sin magiska kraft.
Han var mycket förväntansfull inför en ny period i Rom, staden som han älskade. Det som var pricken över i var att han fick träffa sin fästmö Gisella igen.
Fortsättning följer.
Kalle smet ifrån Markus och chefen. Han ville ta chansen att åtminstone att leva sig in i och drömma sig in i några av de kända konstverken.
Han hann inte långt i sitt eget fantasifulla konstdrömmeri förrän han blev avbruten av ännu en välbekant röst. Nu var språket inte franska utan italienska. Det var hans kompis Giovanni.
”Hej, Kalle, vad trevligt att få träffa dig igen.”
”Hej, Giovanni, jaså du är i Paris. "
"Jag har varit här för att träffa chefen från huvudkontoret och din charmerande chef här i Paris. Förresten har jag själv blivit chef för redaktionen i Rom. Jag är också bjuden till samma måltid som dig.”
På restaurangen fick Kalle reda på att han skulle jobba hos Giovanni. Han skulle resa till Rom tillsammans med Giovanni redan om några dagar.
Kvällen före höll de avskedsfest för Kalle på boendekollektivet. Giovanni och Markus nya vän, Kalles chef var och också inbjudna. Stämningen gick upp i taket, maten var god och alla blev lite salongsberusade.
Kalle hade i en hast fått packa ihop sina grejer för att återvända till Rom. Kanske var det slanten i fontänen vid Fontana di Trevi, som verkade med sin magiska kraft.
Han var mycket förväntansfull inför en ny period i Rom, staden som han älskade. Det som var pricken över i var att han fick träffa sin fästmö Gisella igen.
Fortsättning följer.
fredag 28 maj 2010
Berättelsen om Kalle Nöjder 39
Louvren
Kalle och hans boendekompis var på väg till Louvren, eller musée du Louvre. De åkte med metron och skulle stiga av vid stationen Palais Royal-Musée du Louvre, där det finns en särskild ingång så att de slipper köerna vid huvud-ingången. Kalle var väldigt förväntansfull att få kliva in i denna byggnad, som från början var ett slott, och kunna titta på så mycket berömd konst, man hinner med på en dag.
På muséet finns antikviteter, klassisk och nyare konst. Här finns bland så mycket annat Mona Lisa. Leonardo da Vincis måleri hade Kalle stiftat bekantskap med genom besöket i Vatikanen och Sixtinska kapellet.
På Louvren fanns också tavlor som blivit kända genom Dan Brown:s Da Vinci koden.
Väl inne i lokalerna stirrade de båda på den mäktiga interiören med målningar både på väggar och tak med ståtliga guldramar som inramningar.
Som tur var hade de bokat plats i en guidad tur. Helst ville Kalle gå på egen hand och låta sin fantasi flöda om han fick tillfälle att leva sig in i de fantastiska målningarna. Men för att inte missa någon sevärdhet bestämde de sig för att gå med en guide.
När den guidade turen var över hörde Kalle en välkänd röst. ”Hej, Kalle och Markus, jaha ni är också här på det här fantasiska stället. Då måste jag få bjuda er på restaurang efteråt. Jag har något att berätta för dig, Kalle”. Rösten tillhörde
Kalles kvinnliga chef.
”Hej, Jaså du känner Markus”, konstaterade Kalle.
”Ja vi träffades ju på sjukhuset när vi besökte
dig. Jasså, Markus har inte berättat att han och
jag har haft några rendezvous sedan dess”, svarade hon.
Kalle tittade på Markus och såg hur det blossade upp en stark röd rodnad i ansiktet på honom.
Kalle och hans boendekompis var på väg till Louvren, eller musée du Louvre. De åkte med metron och skulle stiga av vid stationen Palais Royal-Musée du Louvre, där det finns en särskild ingång så att de slipper köerna vid huvud-ingången. Kalle var väldigt förväntansfull att få kliva in i denna byggnad, som från början var ett slott, och kunna titta på så mycket berömd konst, man hinner med på en dag.
På muséet finns antikviteter, klassisk och nyare konst. Här finns bland så mycket annat Mona Lisa. Leonardo da Vincis måleri hade Kalle stiftat bekantskap med genom besöket i Vatikanen och Sixtinska kapellet.
På Louvren fanns också tavlor som blivit kända genom Dan Brown:s Da Vinci koden.
Väl inne i lokalerna stirrade de båda på den mäktiga interiören med målningar både på väggar och tak med ståtliga guldramar som inramningar.
Som tur var hade de bokat plats i en guidad tur. Helst ville Kalle gå på egen hand och låta sin fantasi flöda om han fick tillfälle att leva sig in i de fantastiska målningarna. Men för att inte missa någon sevärdhet bestämde de sig för att gå med en guide.
När den guidade turen var över hörde Kalle en välkänd röst. ”Hej, Kalle och Markus, jaha ni är också här på det här fantasiska stället. Då måste jag få bjuda er på restaurang efteråt. Jag har något att berätta för dig, Kalle”. Rösten tillhörde
Kalles kvinnliga chef.
”Hej, Jaså du känner Markus”, konstaterade Kalle.
”Ja vi träffades ju på sjukhuset när vi besökte
dig. Jasså, Markus har inte berättat att han och
jag har haft några rendezvous sedan dess”, svarade hon.
Kalle tittade på Markus och såg hur det blossade upp en stark röd rodnad i ansiktet på honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)