Snällingen och Elakingen. Del 1

Snällingen.

Ola Olasson var i mitt tycke en snälling. Han var mycket mån om att använda god etik i alla situationer. Men han var inte alls snäll i meningen mesig. Att vända kappan efter rådande vind var inte hans melodi. Han respekterade människor som kämpade för något som de trodde på och stod fast vid sin åsikt även om det började att storma.


Att han var blåögd i bildlig mening såg han enbart som en merit. Det han såg först hos en människa var de goda sidorna. I de fall någon tog fram sina mest dåliga sidor eller om han hörde sådana illvilliga rykten om personen aktade han sig för att döma direkt. Han ville först veta mer om dennes beteende eller hur de onda ryktena hade uppstått.


Ola var övertygad om att strunta i Jantelagen och älska sig själv. Det gav honom styrka att tycka om och älska andra. Det blev då lätta och visa respekt och acceptera andra med de egenskaper de hade. På det sättet fick han själv respekt och blev accepterad av andra.