Leta i den här bloggen

lördag 24 november 2018

Den unga prästrn

Novellen om den unga prästen.

Den unge prästen Daniel Eriksson, slängde benet över cykelstången, tog ett kraftigt tramptag och cyklade iväg. Han var klädd i blå jeans och prästskjorta. På fötterna hade han sandaler. Solskenet stack honom i ögonen. Som genom ett trollslag bytte himlavalvet ansikte. Ett hotfullt moln seglade fram och lade sig som ett blåsvart täcke framför solen. En kraftig blåst tog tag i trädtopparna och en mörk skugga belägrade landskapet.

Visserligen var det hans lediga eftermiddag. Men ändå hade han tänkt besöka mannen som ingen verkade känna, fast alla pratade så mycket om honom, Han bodde uppe på berget i den röda stugan med de vita knutarna. Den låg vid vägen precis innan backkrönet.


Den gamle kyrkoherden Sven Anderson hade med förvånad blick höjt ögonbrynen när den nyvigde och oerfarne pastorsadjunkten talade om att han skulle göra en visit hos ”originalet i backen”.

- Den token går det mycket historier om. En mycket excent-risk man, som mig veterligen aldrig satt sin fot i vår kyrka. För många år sedan var han ihop med en flicka härifrån bygden. Helt oväntat flyttade hon och hennes familj till en annan ort. Det pratades om att han hade gjort henne med barn. Inte vet jag hur det var med den saken. Ja, förresten är du ledig i eftermiddag, så det är ditt beslut som gäller. Jag hoppas du själv vet vad du gör.

När han trampade uppför den branta backen hindrade honom motvinden så till den grad att han fick kämpa för att kunna hålla styrfarten. Plötsligt brakade ovädret loss. Blixtarna bländade och åskan dundrade. Himlen öppnade sig och ner störtade hagel stora som vinbär. På marken blev det först vitt sedan kvickt över till gult i alla de hastigt tillväxande vatten-pölarna. Det ovälkomna skyfallet fick den unga prästen att synda med svordomar.

Trots att han var präst osade det svavel både ur hans mun och från allt nykommet regnvatten. Dikena förvandlades till små forsande bäckar. När hagelskuren hade gjort sitt blev det kav lugnt.

De blöta jeansen kändes som mycket blött och hårt virat papper kring benen och hans genomvåta skjorta klistrade sig fast på hans överkropp. Nya solstrålar från en framtittande och leende sol torkade snabbt upp hans prästkrage som åter lyste blank och vit. Solens strålar gav honom tillbaka andligheten och värdigheten tillbaka. Trots sin genomdränkta utstyrsel och plaskande sandaler stod han nu och knackade på dörren till den röda stugan.

- Jösses, hur ser du ut pojk?, sa mannen som öppnade dörren. Så konstigt, tänkte han. Det var som att kika i spegeln om fyrtio år.
- Herre Gu´, vilka forskande ögon du har och präst är du till på köpet. Ja, då får jag väl kanske vårda mitt språk.

Han skrattade och fortsatte:
- Känn dig hedrad och stig på i stugan. Det var mycket länge sedan jag över huvud taget släppte in någon här i mitt hem. Ta genast av dig de där våta paltorna. Jag ska ta fram en handduk och torra kläder åt dig., så att du inte råkar ut för en lunginflammation eller något annat elände.

Mannen försvann in i sängkammaren. Prästen tittade sig om kring i allrummet. Det var rent och snyggt och ganska enkelt möblerat.
- Du kan låna den här flanellpyjamasen och de här varma sköna tofflorna så länge. Jag ska värma en kopp buljong åt dig, När mannen kom tillbaka med consommén rodnade Daniel, där han mitt på dagen stod klädd i en alltför liten nattdräkt.
- Vänta med och bli i het i ansiktet tills du har fått på dig min morgonrock och druckit ur den här för dig säkert välgörande drycken. Båda skrattade hjärtligt och isen var bruten dem emellan. Alla rädslor, blyghet och stelhet inför varandra var som bortblåst.

- Jag heter Daniel Eriksson och är nybliven präst här i för-samlingen, men jag är inte här i tjänsten. Det är tur det för min prästkrage passar nog inte så bra i den här munderingen.
- Själv heter jag Wilhelm Wilhelmsson och bor här i torpet. Ja, det var ju bra att du kan prata, annars skulle det bara bli som en tyst andakt i ställer för ett snack med en arbetsledig präst.
Ett nytt gemensamt högljutt skratt lät inte vänta på sig.

- Inte i tjänsten? Kommer du hit i ett privat ärende? Det gör mig verkligen nyfiken.
- Ja, just det, sa Daniel, och skruvade på sig som en ertappad skolpojke, som hade gjort något fuffens.
- Ta det lugnt grabben. Jag så på direkten att du hade något alldeles särskilt på hjärtat. Innan du berättar ska jag visa dig något.

De gick ut i köket. Med förvånad blick följde den yngre den äldre när han lyfte bort, drog undan trasmattan och öppnade två luckor i golvet. Där fanns en trappa som ledde rakt ner i berget.

- Var så god, min herre, sa han medan han iakttog Daniels oroade och rädda ögon, - Jag är inte farlig, fortsatte Wilhelm, - Kom nu. De gick nerför trappan, sedan genom en svagt belyst gång. Mannen öppnade en stor järndörr till ett skydds-rum, vilket var möblerat som ett enormt lyxigt vardagsrum med luftkonditionering och takfläktar. På andra sidan rummet var ännu en järndörr. Vid ena kortväggen fanns från golv till tak välfyllda bokhyllor. Mitt i rummet stod en Chesterfield-grupp och ovanför bordet hängde en mycket exklusiv, säkert mycket dyr kristallkrona.

- Wilhelm, jag måsta sätta mig.
- Gör det, Daniel, så ska jag ta fram var sitt glas förnämlig skotsk whisky åt oss.

Sedan berättade han om sitt liv. Han var författare under synonymen William mac William, och skrev böcker på engelska åt ett skotskt förlag. Dessa var inte översatta till svenska. Det hade hunnit bli en bok om året i tjugofem år. Folk såg honom bara ute i trädgården och hur han rörde sig inne i huset. Det var därför att de inte förstod vem han var så ägnade de sina fantasier på honom och tolkade den vägen hans liv.

Civilförsvarschefen och hans fru var de enda som visste hur det låg till. De skötte hans varuleveranser och skjutsade honom till järnvägen eller flygplatsen, när han behövde det.

-Ja, det var inte speciellt det här rummet jag skulle visa dig utan de här fotografierna. Han räckte över ett kuvert till prästen. Daniel öppnade kuvertet. Foton föreställde hans mamma och honom själv i olika åldrar. Det var som en mixer i hög hastighet rörde om tankar och känslor i huvudet på honom. Mötet mellan det negativa och det positiva orsakade nästan kortslutning i hjärnan.

Wilhelm såg hur Daniel stred med sig själv. Skiftningarna i hans hemlige sons ansikte avslöjade det.

- Du är min pappa, sa Daniel med rörd röst.
- Ja, min son, Jag får förklara senare. Det är inte alls underligt om du känner dig frustrerad över den här väl bevarade hemligheten. De skålade och kramade varandra.

-Jag är jätteglad, trots vad jag säkerligen har gått miste om, att jag äntligen fått en far, sa Daniel med tårar i ögonen.

Han sken upp som en sol och fortsatte:
- En originell originalpappa är vad du är, pappa.

söndag 20 maj 2018

Fingerlandet

Fingerlandet, novell

Fingerlandet


Solen gick ner i horisonten. En majestätisk fullmåne tog över på himlavalvet. Niclas och Elin, båda 19 år gamla, var bland de sista som lämnade marknadsområdet. De hade firat att det var ett år sedan de träffades. Men just ikväll hade de haft sitt första gräl. I utkanten av marknadsplatsen stod en ensam äggformad husvagn kvar. Utanför satt en gammal zigenarkvinna. Elin tittade åt zigenerskan, som fäste sin blick i hennes ögon. Gummans ögon var som magneter och tömde den unga damens hjärna på infor-mation. Elin kände sig tom i huvudet och yr i bollen. I samma ögonblick som Niclas såg hur blek hon blev, hörde han gummans skarpa röst. - Det här tar jag hand om. Sätt dig ner i min stol och vänta på oss”. Hypnotiserad av röstens vibrationer lydde han villigt order. Niclas ryckte till. Förstod att han måste ha slumrat till. Han tittade upp mot fullmånen. Skenet fick honom att tänka till och han kände hur han saknade Elin . På himlen såg han något som på-minde om en kristallkula. Föremålet, som likt en rymd-farkost svävade i riktning mot månen, oroade honom. Då öppnade gumman sin dörr och hennes röst trängde in i Niclas, så att gåshuden invaderade hela hans kropp. Ytterst obehagligt!

- Nu är det din tur min herre. - Ja, sätt fart, vi har inte hela natten på oss, fortsatte hon.
- Var är Elin? , harklade han ur sig.
- Var inte rädd. Stig på! Niclas ville inte gå in innan hade fått ett svar från gumman.
- Jaså, du vill inte lyda, sade gumman hotfullt och borrade sin energiska magiska blick i ynglingen. Han såg sig själv buga för henne, som hon var en drottning, och som en slokörad hund följde han med henne in i husvagnen. Alla hans tankar var som försvunna. Likt en dammsugare sög hon ur honom alla medvetna och omedvetna tankar. Gumman visste nu allt om fästfolket Niclas och Elin.

- Du är likblek, min gosse. Gör du bara som jag vill kommer det gå bra för dig och Elin.
- Var är hon? Vad har du gjort? Vad tänker du göra med mig? frågade han med ångestfylld röst.
- Du ska ut på en resa.
- Jag vill inte. Ge mig tillbaka Elin, uttryckte han sig. Precis som en trotsig barnunge.
- Tids nog, slappna nu av och titta in i kristallkulan.
-Det tänker jag inte göra.

Samtidigt som han sa det noterade han att hans blick redan klistrats fast i kristallkulans prismor. Han tyckte sig krympa och kände hur han sögs in i kulan. Efter en stund varsnade han hur kulan svävade i luften och förstod att den for ut ur en lucka i husvagnstaket. Viktlös, gjorde han en omtumlande färd inne i sin flygande cell. Förminskad till en fingers storlek forslades han till fingerlandet. Det svarta bergets topp öppnade sig.

Från rymden droppade det ner två kristallkulor ner i ett hål i berget. De hade hamnat i en stor bergasal. På en tron i salen satt det en jätte. En dvärg öppnade kristallkulorna och plockade ut de två förtrollade ungdomarna. De placerades i ett dockskåp. Dvärgen spände sin blick i en kristallspegel och simsalabim blev han liten som en tumme.

- Följ med här ska jag ge er lite mat. Efter maten ska ni få sova sedan är det dags för er att jobba. De var så chockade att de inte ens kände igen varandra. När Elin och Niclas vaknade låg de i var sitt rum. De fick sin frukost på sina rum. Nu kom dvärgen i sin normalstorlek och plockade upp Niclas och Elin och två andra fångar ur dockhuset. De fick ställa upp sig utanför sitt fängelse. De beordrades att ta på sig var sin uniform.

- Var inte oroliga om era nya klädnader är för stora. Det var bara ett ben med ett fack för varje ben. Ärmar fanns. Det var fingrar med extra tillbehör. Fångarna skulle tjänstgöra som sin nye husbondes fingrar.

- Era kroppar kommer att anpassas till vår härskares finger-storlek. Era jättefingerspetsar är ert fönster mot mig och Jätten. Jag är tumme och dirigerar er i ert arbete som fingrar.”

Dvärgen berättar: ”- Jätten, som inte lydde högre makt, blev som straff av med sina fingrar. Nu ska ni få förhållningsorder. Jätten kommer att tala vid er. Men bara den han tilltalar hör samtalet. Han vet allt om er. Han vill lura er att vara bittra och hatiska mot de ni annars skulle älska. Om han lyckas att få er apatiska och likgiltiga blir ni hans redskap för resten av livet.

Jätten fick i början Niclas sjukligt nojig av svartsjuka. Det var som listiga ondsinta ormar kröp omkring i hans hjärnvirvlar. Jätten inbillade Elin att Niclas var en latent kvinnomisshandlare. Han skulle slå henne gul och blå. Ofta vid sådana tillfällen viskade Tummen till henne: - Lita på ditt gudscentrum du har inom dig, som alla människor har. Det svåra är att hitta det. Från detta nav kommer den urstarka allsmäktiga kärleken, som besegrar all ondska.

Efter ett års tjänst hos jätten förstod Niclas och Elin att det stora grälet de hade haft på marknadsplatsen bara var en bagatell i livets karusell. De hade avslöjat jättens lögner. De var ämnade för varandra. Förälskelsen hade blivit djup sann kärlek. I den stund de tänkte så exploderade Jätten. Hans ögon sände ut rena fyrverkerierna, så hela bergasalen verkade stå i flammor och ögonblixtarna slog upp bergs-luckan. På himlen lyste stjärnor och blixtar i alla möjliga praktfulla färger. Jätten skakade sina fingerfångar så att de tyckte sig åka virvelvind på ett tivoli.

- Tumgubbar skrek Jätten ursinnigt. Detta är erat verk. Ni har inte glömt ert liv som gårdstomtar. Var och en av er är ett väsen liksom jag. Placera vänster ringfinger och vänster pekfinger, dvs Niclas och Elin, i hjärtfarkosten. Inom en kvart är de normalstora igen. Den förbannade kärleken. Skicka dem tillbaka till verkligheten.

I illusionernas värld kan man flytta tillbaka tidräkningen som ingenting har hänt. Ungdomarna satt nu i husvagnen och pratade med zigenerskan. I tron att de hade suttit där hela tiden. Gumman hade konstruerat ett samtal och programmerat deras hjärnors minnen istället för ett års upplevelser i Fingerlandet. I munnen på varandra pratade de: - Tack så mycket. Hur mycket är vi skyldiga?

- Låt det bli min kärleksgåva till er, kära barn. Men bjud mig gärna på bröllopet, svarade hon.

- Det gör vi hemskt gärna. Tack. Här är mitt visitkort. Jag lovar att inte ta med hela min släkt. Och akta er för att gå in i ägg-formade husvagnar”, skojade gumman. De förstod inget av hennes skämt, men inom sig jublade de av lycka.
©Nisse  

torsdag 17 maj 2018

Bloggbild

Välkommen! Nu lyckades f¨rätt bloggbild

Om spel

Spel

Spel för att förändra sitt liv
Bara att ha den tanken låter farligt,
även om man i spel tar det varligt.

Spelbolagen gör allt ad de kan
för att du ska tro att drömmen blir sann.


Mera om spel
Ägna sig åt mycket spel
kan bli mycket fel
Lagom med spel kan ara kul
vinner man känns det som jul.
Min egen filosofi är:
Trots små insatser kan jag bli miljonär

Min kommentar: Numera spelar jag mest på ATG:s Top7.
Att vinna en million där är sällsynt.
Jag spelar för att det är mycket roligt att spela det.


onsdag 16 maj 2018

Optimist

innerst inne är jag optimist

Optimister bygger
broar över vägar
broar över vatten
broar mellan folk
broar mellan människor
broar till framtiden
broar till himlen.

Pessimister gör precis tvärtom.

Min kommentar:U mina nattliga drömmar verkar det inte så.

onsdag 13 december 2017

Brev från Jultomten

God dag alla som inte tror på mig och Hej alla barn som har varit snälla i år.
Hej på dig och alla fans som trots ålder tror på mig.
Jag skriver till dig på bloggen här eftersom du inte har kvar din tidning .

Oho aja det blir ett jobbigt år. Årets julklapp är el-cykel. Hur jag ska trolla ner sådana i säcken är verkligen en gåta. Det året bakmaskiner var populära ökade mina muskler avsevärt.
Jag tror jag klarar det mesta med min magi då jag kan komma ner genom smala skorstenar
med min stora mage och flyga uppe i himlen med min släde och renar så grejar det mesta.

Förra årets julkalender handlade im jultomten och den var nycket bra. Årets rymdhistoria förstår jag mig inge på.

OHO aja GOD JUL Vi ses på JUlafton.



































































måndag 11 december 2017

tomte novell

Julnovellen


Vem åt upp Jultomtens julgröt?
Jens tio år hade sedan han var fem år fått uppdraget att på julafton sätta ut ett fat med julgröt.
Pappa predikade alltid att det var viktigt att gröten var mycket sötad och med mycket kanel
och riktigt fet mjölk direkt från kossan. Det var tomten som skulle ha måltiden, och fick han
inte som han ville kunde han bli mycket arg. Då kunde han slarva med att skydda gårdens djur
och det kunde innebära en olycka för hela gården, dess djur och människor. Av detta förstod
Jens att det var ett riktigt hedrande uppdrag han fått. Men djävulen i honom försökte att få
honom att tro att det var den stora råttan som åt upp denna viktiga gröt. Just detta år bad han
pappa att få klä sig riktigt varmt och sätta sig bakom en buske för att se när tomten åt sin
eftertraktade gröt. Han hade försett sig med en stor påk för att jaga bort den stora råttan från
gröten. Sedan tänkte han äta upp gröten själv och säga åt pappa att tormten blev så glad
för den mycket goda gröten. Stunden hade kommit och han satt ner gröten på trappan och
gömde sig bakom den stora busken. Han hade pjäxor på sig och hade fått låna pappas militära
fårskinnspäls, som visserligen var flera nummer för stor för den unge Jens. Timmarna gick och
han tänkte ge upp när han såg något som fick honom att gnugga sig i ögonen. Var han vaken
eller var det bara en dröm. En liten gubbe, inte större än han kunde lägga sig i en träsko
närmade sig grötfatet. Utelampan var tänd så att han kunde se den lilla gubben ordentligt.
Milda makter han hade fått syn på gårdens vätte. Gubben satte sig i lugn och ro och åt upp
sin gröt. Sedan rapade han så att det hördes vida omkring. Pojken tordes inte gå fram för att
han kunde skrämma vätten. Då hände något mycket oväntat. Vätten tog väldiga kliv mot
busken och stannade framför Jens. Tomten sa till pojken att han ville låna påken för att ge
honom ett kok stryk för att han spionerat på honom. Hel plötsligt utbrast tomten i ett bullrande
skratt och hoppade upp på Jens och gav honom en varm go kram. För att i nästa sekund vara helt
försvunnen.

©Nisse