Den unga prästrn

Novellen om den unga prästen.

Den unge prästen Daniel Eriksson, slängde benet över cykelstången, tog ett kraftigt tramptag och cyklade iväg. Han var klädd i blå jeans och prästskjorta. På fötterna hade han sandaler. Solskenet stack honom i ögonen. Som genom ett trollslag bytte himlavalvet ansikte. Ett hotfullt moln seglade fram och lade sig som ett blåsvart täcke framför solen. En kraftig blåst tog tag i trädtopparna och en mörk skugga belägrade landskapet.

Visserligen var det hans lediga eftermiddag. Men ändå hade han tänkt besöka mannen som ingen verkade känna, fast alla pratade så mycket om honom, Han bodde uppe på berget i den röda stugan med de vita knutarna. Den låg vid vägen precis innan backkrönet.

Den gamle kyrkoherden Sven Anderson hade med förvånad blick höjt ögonbrynen när den nyvigde och oerfarne pastorsadjunkten talade om att han skulle göra en visit hos ”originalet i backen”.

- Den token går det mycket historier om. En mycket excent-risk man, som mig veterligen aldrig satt sin fot i vår kyrka. För många år sedan var han ihop med en flicka härifrån bygden. Helt oväntat flyttade hon och hennes familj till en annan ort. Det pratades om att han hade gjort henne med barn. Inte vet jag hur det var med den saken. Ja, förresten är du ledig i eftermiddag, så det är ditt beslut som gäller. Jag hoppas du själv vet vad du gör.

När han trampade uppför den branta backen hindrade honom motvinden så till den grad att han fick kämpa för att kunna hålla styrfarten. Plötsligt brakade ovädret loss. Blixtarna bländade och åskan dundrade. Himlen öppnade sig och ner störtade hagel stora som vinbär. På marken blev det först vitt sedan kvickt över till gult i alla de hastigt tillväxande vatten-pölarna. Det ovälkomna skyfallet fick den unga prästen att synda med svordomar.

Trots att han var präst osade det svavel både ur hans mun och från allt nykommet regnvatten. Dikena förvandlades till små forsande bäckar. När hagelskuren hade gjort sitt blev det kav lugnt.

De blöta jeansen kändes som mycket blött och hårt virat papper kring benen och hans genomvåta skjorta klistrade sig fast på hans överkropp. Nya solstrålar från en framtittande och leende sol torkade snabbt upp hans prästkrage som åter lyste blank och vit. Solens strålar gav honom tillbaka andligheten och värdigheten tillbaka. Trots sin genomdränkta utstyrsel och plaskande sandaler stod han nu och knackade på dörren till den röda stugan.

- Jösses, hur ser du ut pojk?, sa mannen som öppnade dörren. Så konstigt, tänkte han. Det var som att kika i spegeln om fyrtio år.
- Herre Gu´, vilka forskande ögon du har och präst är du till på köpet. Ja, då får jag väl kanske vårda mitt språk.

Han skrattade och fortsatte:
- Känn dig hedrad och stig på i stugan. Det var mycket länge sedan jag över huvud taget släppte in någon här i mitt hem. Ta genast av dig de där våta paltorna. Jag ska ta fram en handduk och torra kläder åt dig., så att du inte råkar ut för en lunginflammation eller något annat elände.

Mannen försvann in i sängkammaren. Prästen tittade sig om kring i allrummet. Det var rent och snyggt och ganska enkelt möblerat.
- Du kan låna den här flanellpyjamasen och de här varma sköna tofflorna så länge. Jag ska värma en kopp buljong åt dig, När mannen kom tillbaka med consommén rodnade Daniel, där han mitt på dagen stod klädd i en alltför liten nattdräkt.
- Vänta med och bli i het i ansiktet tills du har fått på dig min morgonrock och druckit ur den här för dig säkert välgörande drycken. Båda skrattade hjärtligt och isen var bruten dem emellan. Alla rädslor, blyghet och stelhet inför varandra var som bortblåst.

- Jag heter Daniel Eriksson och är nybliven präst här i för-samlingen, men jag är inte här i tjänsten. Det är tur det för min prästkrage passar nog inte så bra i den här munderingen.
- Själv heter jag Wilhelm Wilhelmsson och bor här i torpet. Ja, det var ju bra att du kan prata, annars skulle det bara bli som en tyst andakt i ställer för ett snack med en arbetsledig präst.
Ett nytt gemensamt högljutt skratt lät inte vänta på sig.

- Inte i tjänsten? Kommer du hit i ett privat ärende? Det gör mig verkligen nyfiken.
- Ja, just det, sa Daniel, och skruvade på sig som en ertappad skolpojke, som hade gjort något fuffens.
- Ta det lugnt grabben. Jag så på direkten att du hade något alldeles särskilt på hjärtat. Innan du berättar ska jag visa dig något.

De gick ut i köket. Med förvånad blick följde den yngre den äldre när han lyfte bort, drog undan trasmattan och öppnade två luckor i golvet. Där fanns en trappa som ledde rakt ner i berget.

- Var så god, min herre, sa han medan han iakttog Daniels oroade och rädda ögon, - Jag är inte farlig, fortsatte Wilhelm, - Kom nu. De gick nerför trappan, sedan genom en svagt belyst gång. Mannen öppnade en stor järndörr till ett skydds-rum, vilket var möblerat som ett enormt lyxigt vardagsrum med luftkonditionering och takfläktar. På andra sidan rummet var ännu en järndörr. Vid ena kortväggen fanns från golv till tak välfyllda bokhyllor. Mitt i rummet stod en Chesterfield-grupp och ovanför bordet hängde en mycket exklusiv, säkert mycket dyr kristallkrona.

- Wilhelm, jag måsta sätta mig.
- Gör det, Daniel, så ska jag ta fram var sitt glas förnämlig skotsk whisky åt oss.

Sedan berättade han om sitt liv. Han var författare under synonymen William mac William, och skrev böcker på engelska åt ett skotskt förlag. Dessa var inte översatta till svenska. Det hade hunnit bli en bok om året i tjugofem år. Folk såg honom bara ute i trädgården och hur han rörde sig inne i huset. Det var därför att de inte förstod vem han var så ägnade de sina fantasier på honom och tolkade den vägen hans liv.

Civilförsvarschefen och hans fru var de enda som visste hur det låg till. De skötte hans varuleveranser och skjutsade honom till järnvägen eller flygplatsen, när han behövde det.

-Ja, det var inte speciellt det här rummet jag skulle visa dig utan de här fotografierna. Han räckte över ett kuvert till prästen. Daniel öppnade kuvertet. Foton föreställde hans mamma och honom själv i olika åldrar. Det var som en mixer i hög hastighet rörde om tankar och känslor i huvudet på honom. Mötet mellan det negativa och det positiva orsakade nästan kortslutning i hjärnan.

Wilhelm såg hur Daniel stred med sig själv. Skiftningarna i hans hemlige sons ansikte avslöjade det.

- Du är min pappa, sa Daniel med rörd röst.
- Ja, min son, Jag får förklara senare. Det är inte alls underligt om du känner dig frustrerad över den här väl bevarade hemligheten. De skålade och kramade varandra.

-Jag är jätteglad, trots vad jag säkerligen har gått miste om, att jag äntligen fått en far, sa Daniel med tårar i ögonen.

Han sken upp som en sol och fortsatte:
- En originell originalpappa är vad du är, pappa.