Han kallade sig pessimist. Del 1.

Sin egen värld.
Inge N Tur var nyss fyllda 25. Han upplevde ofta sin egen värld som den värsta möjliga. Hjälplösheten och meningslösheten tog ibland sina boningar i hans hjärnvirvlar. Som två spindlar spann de negativa trådar i allt hans tänkande och gjorde honom tillgänglig för passivitet och likgiltighet.

Hans pappa hade alltid talat om för honom att han var en medelmåtta minsann och han skulle veta sin plats i arbetarklassen precis som far sin. Jantelagen var som en helig ko i familjen. Man fick absolut inte tro att man var någon. Fadern var stolt i den roll han hade fått och kämpade hårt för att hela familjen skulle tycka som han, trots de låga inkomsterna.

Men innerst inne tyckte Inges pappa ändå att han stod och marscherade precis på samma ställe. Men de tankarna höll han för sig själv. Trots detta var hans bästa vän ”Jante”.

Som en protest till sin pappa såg ändå Inge till att få ett godkänt gymnasiebetyg. Inge gol som en tupp när han träffade någon att prata med. Annars hängde han ofta med huvudet och var en hejare på att se saker ur en pessimists synvinkel.

När Inges fantasilöshet slår till är hans handlingsförlamning ett faktum. Den kommer som en oinbjuden gäst till hans hjärna. Då kom rastlösheten som på beställning. Hela kroppen invaderades av oro och håglösheten slog till.
Fortsättning följer.