Inget svar.
Solen lyste Inge rakt i ögonen. Han gnuggade ögonen och kollade hur mycket klockan var. Bara sex på morgonen och det var lördag. Irriterat vände han sig om och försökte somna om. Ju mer han försökte desto mer vaken blev han.
”Typiskt mig att vara klarvaken när jag har chansen att sova flera timmar till”, tänkte han och steg upp ur den sköna sängen. Helt plötslig skrällde väckarklockans två klockor till. Han hade ställt väckarklockan på ringning utan någon som helst anledning, trodde han. Kopparklockan hade två bjällror av koppar ovanför urtavlan. Ingen som helst risk att man försover sig med den skrällglada klockan.
Då ringde telefonen. Han lyfter luren och hörde sin mammas röst i andra ändan.
”Du har väl inte glömt att du ska köra oss till farmor idag.”
”Jaså, det var därför väckarklockan väckte mig.
Jag kommer och hämtar er om en timme,”
”Vi ses”, sa hans mamma och lade på luren.
Inge och hans pappa och mamma satt sig i bilen. Innan Inge körde i väg tog han mobiltelefonen och ringde sin farmor. Hans pappa avskydde människor som satt och pratade medan de körde.
”Konstigt hon svarar inte trots att jag ringt sju signaler.”
”Jag hade en konstig känsla i magen i morse”, sa mamman.
”Oroa er inte, hon var nog upptagen för stunden. Vi väntar några minuter, och ringer igen, innan vi kör dit.”
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar