Han kallade sig pessimist. Del 8.

Herceg Novi
Inge och Joakim satt nu på flygplanet. De satt fastspända och kände hur flygplanet lyfte upp mot skyn med destination Cilipie, Dubrovniks flygplats. När planet hade stigit upp till avsedd höjd kändes en viss turbulens, som snart gav sig.

När de närmade sig Dubrovnik var det klart väder och den gamla anrika staden låg som en vacker vy i deras ögon.

Vid Cilipie blev de hämtade och föraren tog en liten väg över bergen till Herceg Novi för att slippa de långa körerna vid tullen mot Montenegro. På köpet fick Inge och Joakim se den vackra utsikten över stadens stränder. De var överlastade med badgäster och på strandvägen promenerade turister och semestrande montenegrobor.

Den sommaren var juli månad kall och regnig och Inge hade i Sverige inte så stor nytta av sina shorts. Vid adriatiska havets kust kom de väl till pass. Men glädjen blev kortvarig då han redan första dan brände sina smalben så att de lyste illröda. På apoteket hittade han en salva som läkte skadan och han slapp att ömsa skinn.

En dag när de var på väg nerför en lång trappa mot stranden, med många hundra år gamla stenar som beläggning. hände det oförutsedda. Inge kände hur ena foten bara gled iväg, och hela hans kropp föll bakåt. Han slog i ryggen men klarade av att inte slå i huvudet, då han kamrat fick tag i hans arm så att han lyfte sin överkropp. I annat fall kunde det ha blivit en plötslig död.
Precis där vid sidan av trappan stod en frukthandlare och sålde exotiska frukter.
Inge fick ett härlig färskt fikon som tröst.

I rena glädjen av att tillbudet inte verkade få några allvarliga konsekvenser köpte Joakim ett helt kilo fikon av handlaren, som de sedan gick och smaskade på. De förstod att det var den varma solen som slipade av stenarna så att de blev hala.
”Om detta hade varit en deckare hade det varit frukthandlaren som skurat stenarna med såpa för att komma åt någon illvillig fiende,” sa Inge.
De skrattade gott åt skämtet.