Farmor.
De parkerade utanför huset där farmor hyrde sin lägenhet. När de kom upp till henne, ringde de på dörrklockan, kom ingen och öppnade. Pappan kände hyresvärden, av honom fick han låna en nyckel.
När de kom in i lägenheten märkte de att på telefonbordet låg numret till SOS 112 uppslaget. På en stol hade hon lagt en bunt filtar.
Upprört, började familjen spekulera vad som kunde ha hänt. Rädslan, för en allvarlig sjukdom, olycka i lägenheten och till och med för döden, var uppenbar för dem.
De bestämde sig för att åka upp till sjukhuset för att kolla om hon var där. På väg dit, ropade mamman till. ”Där går ju farmor!”
Inge stannade bilen en bit framför farmor och gick ur bilen.
”Hej, farmor, nu får du skjuts resten av vägen hem.”
”Hej Inge. Är ni på väg till sjukhuset”
”Ja, vi trodde att det hade hänt dig något.”
” Då måste ni ha varit inne i min lägenhet. Jag ska sedan förklara morgonens eskapader. Nu åker vi hem och sätter på lite kaffe åt oss.”
Fortsättning följer.
2 kommentarer:
ja det här är faktiskt väldigt verklighetsnära - inga konstigheter - som verkligheten är - för vanligt folk - vanligt folks språk - det är en konst att verkligen kunna ge en röst åt vanlighetens - verklighetens - folk (kanske någon känd politiker skulle ha sagt...)
Hej Marianne
Tack för omdömet. Jag ska försöka hålla den stilen i berättandet.
Nisse
Skicka en kommentar