" Ewa, jag får väl kalla dig så. Gå och ring 112, så får jag genast använda mina kunskaper jag fick i kursen Hjärt- och Lung-räddning. Tack och lov för det. Åke har telefon i sovrummet. Nu är sekunderna dyra."
Ewa kände hur hennes puls ökade och hur hjärtat började att slå vilt i hennes bröst. När hon hörde telefonistens varma , mjuka och lugnande röst gick hon ner i varv och berättade sakligt vad som var på färde.
"Olle, nu har jag ringt. De kommer inom fem , tio minuter:"
Då hejdade hon sig. Hon skulle inte få något svar. Flammande röd i ansiktet blåste Olle allt han förmådde för att få liv i Åke. Då kände han hur hans patient började reagera på behandlingen. Samtidigt hörde han ambulanssirenerna ute på gatan. Ewa var på väg nerför trappan för att visa dem vägen.
" Du har gjort ett bra jobb Pärzon, nu tar vi över."
" Hej, är det du?, världen är bra liten. Hans yngsta bror stod framför
honom , beredd att tillsammans med sin kamrat, föra Åke i ilfart till sjukhuset. De sågs inte ofta, roligt var det men ur deras synvinkel i fel sammanhang. Men i broderns och hans kamrats yrkesamman-hang var de åter hjältar. Och inte bara dom ,Olle och Ewa kunde nu räknas in i alla vardagshjältars sällskap.
"Att vara förberedd och sedd i livshändelsernas tvära kast mår man bra av" , tänkte Olle för sig själv. "Tänka sig att lillpojken, den snorungen, blev vuxen och gör sådana fina insatser i livet.
Av alla vädrets makter var det ända sedan julafton högtrycket som regerade. Det var nyårsafton. Olle och Ewa var på besök hos Åke på sjukhuset. Han var väldigt trött, men på ett strålande gott humör.
Hans tankar hade virvlat omkring i hans huvud dessa dagar efter hjärtinfarkten. Självömkan existerade inte längre. Känslan av tacksamhet av att få leva hade tagit över. Nu var han övertygad om något, han inte insett tidigare. Hans grannar var hans bästa vänner.
De uppskattade till och med hans humor, fast den var torr så att den knastrade. När de gick sade han:
"Tack för att ni kom. Jag kommer att kämpa mig igenom det här, så jag måste göra er besvikna. Ni kan inte kalla mig pessimist längre.
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar