Julaftonsmorgonens rimfrostklädda träd bländade de nyvakna med skönhet. Olle satt i köket och smuttade på den varma glöggen och gladdes åt det goda morgonkaffet. Han kände sig lite sentimental när han tänkte på sin Dagny som inte längre fanns hos honom. Det hade tagit lång tid för honom att komma över sorgen efter sin fru.
Då lyssnade han till och myste för sig själv när meteorologen i radion
lovade högtryck och minusgrader ända fram till Nyårsafton. Pessimisten kanske fick fel den här gången. Han gjorde sig iordning för att doppa i grytan hos sin sons familj. En hel kasse, fylld av julklappar till barnbarnen hade han med sig. Han såg redan framför sig deras förväntansfulla ögon innan paketen blev öppnade.
Ewa hade varit tidigt uppe på morgonen för att hinna innan sonen kom med sin familj att hälsa på. Julklapparna låg travade under den
granna granen och reflekterade i de glittrande girlangerna och alla de små näpna änglarna som prydde granen.
Åke vankade omkring i lägenheten. Egentligen borde han lägga sig i sängen igen. Han blev inte klok på den obegripliga tröttheten, som förlamade hans tankar och invaderade varje liten centimeter av hans kropp. "Jag, den inbitna ungkarlen, kommer och få en mycket ensam och bedrövlig jul," tänkte han.
Glad och trött kom Olle hem på kvällen. Stinn i magen och förhöjt
PH-värde var priset han fick betala för all den goda julmaten. Ändå kände han sig mycket nöjd med julfirandet hemma hos sonen och hans familj. Ett annat glädjeämne var att träningsvärken och det ryggonda från snöskottandet var helt borta.
Ewa lade sig på sängen och pustade ut efter alla bestyr. Alldeles för jobbigt men jättekul att de närmaste kom och firade jul hos henne på eftermiddagen Nu hade de gått hem till sig.
Åke hade knappt rört julskinkan i år. Han kände att det var något, som inte stod rätt till. Hans enda vän, kompisen Sven, var bortrest.
Han kunde inte tänka sig ringa till en mobiltelefon. Det var alldeles för dyrt. Med sina neddragna persienner tog han knappast något intryck av Kung Bores närvaro. Det var ju ändå bara slask att vänta.
Hos Olle hoade göken i gökuret åtta gånger. Han hade satt sig till rätta i läs- och TV- fåtöljen. Plötsligt nickade han till och kände sig yrvaken. "Jag måste ha slumrat till." Då hoade göken för nioslaget.
Ett ljud av tassande steg fick honom att gnugga sig i ögonen. Klädd som en tomtenisse, stod där framför honom en nioårig pojke. Pojken ryckte honom i armen och pekade upp mot taket. I nästa ögonblick var han borta.
"Herre gu', det där var inte en pojke utan ett väsen. Ja, min själ det spökar. Snabbt som ögat fick han på sig sina skor, öppnade dörren och rusade upp för trappan.
Ewa vaknade till. Hos henne kom en känsla att hon inte var ensam i rummet. Upplevde en förnimmelse av en pojkröst: "Din granne är i fara. Fort och lätt stod hon upprätt och innan tanken var tänkt var hon redan på väg nerför trapporna.
Framför Åkes dörr stod gårdskarln med sin nyckelknippa beredd.
" Go' kväll fru Johansson. Du behöver inte säga något. Det är tydligen inte bara jag som har upplevt ett varsel."
Olle ringde på dörrklockan och i samma ögonblick vred han om nyckeln.
Då lyssnade han till och myste för sig själv när meteorologen i radion
lovade högtryck och minusgrader ända fram till Nyårsafton. Pessimisten kanske fick fel den här gången. Han gjorde sig iordning för att doppa i grytan hos sin sons familj. En hel kasse, fylld av julklappar till barnbarnen hade han med sig. Han såg redan framför sig deras förväntansfulla ögon innan paketen blev öppnade.
Ewa hade varit tidigt uppe på morgonen för att hinna innan sonen kom med sin familj att hälsa på. Julklapparna låg travade under den
granna granen och reflekterade i de glittrande girlangerna och alla de små näpna änglarna som prydde granen.
Åke vankade omkring i lägenheten. Egentligen borde han lägga sig i sängen igen. Han blev inte klok på den obegripliga tröttheten, som förlamade hans tankar och invaderade varje liten centimeter av hans kropp. "Jag, den inbitna ungkarlen, kommer och få en mycket ensam och bedrövlig jul," tänkte han.
Glad och trött kom Olle hem på kvällen. Stinn i magen och förhöjt
PH-värde var priset han fick betala för all den goda julmaten. Ändå kände han sig mycket nöjd med julfirandet hemma hos sonen och hans familj. Ett annat glädjeämne var att träningsvärken och det ryggonda från snöskottandet var helt borta.
Ewa lade sig på sängen och pustade ut efter alla bestyr. Alldeles för jobbigt men jättekul att de närmaste kom och firade jul hos henne på eftermiddagen Nu hade de gått hem till sig.
Åke hade knappt rört julskinkan i år. Han kände att det var något, som inte stod rätt till. Hans enda vän, kompisen Sven, var bortrest.
Han kunde inte tänka sig ringa till en mobiltelefon. Det var alldeles för dyrt. Med sina neddragna persienner tog han knappast något intryck av Kung Bores närvaro. Det var ju ändå bara slask att vänta.
Hos Olle hoade göken i gökuret åtta gånger. Han hade satt sig till rätta i läs- och TV- fåtöljen. Plötsligt nickade han till och kände sig yrvaken. "Jag måste ha slumrat till." Då hoade göken för nioslaget.
Ett ljud av tassande steg fick honom att gnugga sig i ögonen. Klädd som en tomtenisse, stod där framför honom en nioårig pojke. Pojken ryckte honom i armen och pekade upp mot taket. I nästa ögonblick var han borta.
"Herre gu', det där var inte en pojke utan ett väsen. Ja, min själ det spökar. Snabbt som ögat fick han på sig sina skor, öppnade dörren och rusade upp för trappan.
Ewa vaknade till. Hos henne kom en känsla att hon inte var ensam i rummet. Upplevde en förnimmelse av en pojkröst: "Din granne är i fara. Fort och lätt stod hon upprätt och innan tanken var tänkt var hon redan på väg nerför trapporna.
Framför Åkes dörr stod gårdskarln med sin nyckelknippa beredd.
" Go' kväll fru Johansson. Du behöver inte säga något. Det är tydligen inte bara jag som har upplevt ett varsel."
Olle ringde på dörrklockan och i samma ögonblick vred han om nyckeln.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar