Pappa är alltid Pappa, novell

Pappa är alltid pappa


-För böveln, vem är det som bara stövlar in i mitt hem utan att knacka och dessutom inte ens ropar ett HEJ!
Stig Gunnarsson tittade bryskt mot hallen.
- Hej, farsan, det är bara jag, din son Mats.
Den unge mannens leende försvann snabbt när han såg pappans uppsyn.

- Jaså, det är bara du. Inte så bara faktiskt! Du försvann efter vårt gräl för sju år sedan. Och sen dess har jag inte hört ett enda livstecken från dig. Plötsligt är du här och beter dig precis som du har bott här, hela den här långa tiden. Fy attan, jag vet inte om jag klarar det här.

- Nu räcker det, farsan. Jag vet att ett FÖRLÅT låter futtigt. Med det är vad jag har att komma med. Du som alltid har varit en HÅRDING, börjar väl inte bli sentimental.

Scenförändringen blev sedan total. Det började försiktigt med ett samtidigt leende och så brast far och son ut i ett gemensamt muntert skratt. Skrattet kulminerade i en bamsekram, som utlöste strida tårar både hos junior och senior. De tittade varandra i ögonen och sa samtidigt i kör:
- Pojkar får inte gråta.
Hela rummet fylldes av deras högljudda tårblandade gapskratt.

- Det stormar visst från moll till dur i vårt hem. Det är värt en sup, sa pappan.
- Tack, det låter gott, men jag har slutat med starksprit. Jag tar bara en öl till maten ibland.
- Ja, då väntar jag med snapsen till maten. - Som du förstår pappa, har jag en del att förtälja dig.
- Jag har också en del att säga. När jag börjar, kanske det kommer att forsa ur munnen på mig. Sju års ensamhet sätter sina spår.
- Jag går ut i köket och sätter på pannan, så kan jag börja om jag får, sa Mats.
- Ja, kaffet hade jag helt glömt bort att bjuda på. Allt blev så överväldigande.

Nyfikenhetens spänning rådde mellan Far och son. Hur ska var och ens reaktioner på senaste årens skåpmat påverka våra relationer oss emellan, tänkte båda var för sig.

Oväntat blev det mörkt i köket mitt på ljusa dagen. En kraftig åsksmäll fick kaffedrickarna att nästan sätta världens vanligaste och enligt många godaste dryck i halsen. Samtidigt, som himlen lystes upp av blixten, bombarderades marken av hagel. De var stora som lingon. Fönstren började dallra av den starka blåsten.

- När smällen och blixten går hand i hand är det fara på färde, sa pappan och tittade oroligt ut genom fönstret.
- Blixten måste ha slagit ner här i närheten.
- Du har rätt grabben, sa pappan, som hade sprungit in i vardagsrummet och tittade ut mot berget.
- Den har antagligen slagit ner i sjön.
- Nej, den har bränt upp och spolierat min flaggstång.
- Ny flaggstång ordnar jag åt dig, pappa. Den gamla flaggan borde väl ha bytts ut för länge sedan.
- Fy skäms, Du har ju varit hemifrån i sju år. Jag köpte faktiskt en ny flagga redan förra året.
- Förlåt. Fast det var ju på tiden. Nu har det slutat hagla. Om du går ut och ser vad som hänt lagar jag lite mat.

- Jag har tyvärr inget särskilt hemma. Bara lite fläsk. Och potatis har jag förståss fortfarande kvar, trots att vi är inne i maj månad. Riktiga bumlingar är det.
- Va’ bra, då gräddar jag till ett lass raggmunk åt oss. Jag sätter igång direkt och skalar och river potatis.

Pappan gick raskt mot berget. Ganska snart fick han klart för sig händelseförloppet. Blixtens eldklot hade förenat sig med flaggstångskulan och kastat sig i sjön. Av flaggstången hade bildats hundratals eldbloss, som hade svett av hela växtligheten på berget. Regnet hade hindrat utvecklingen till gräsbrand och skogseld. Stig lyste upp i ansiktet. Han hade redan kommit på hur han skulle relatera det hela för sonen. Innan han gick tillbaka tog han en tur till stranden. Där tog han sig åter en funderare på vad som hänt i verkligheten och vad som hände precis i det ögonblicket i hans fantasi.

Pappan kom in genom dörren.
- Tusentals små flammande träspillror dansade på berget och brände upp all växtlighet och flaggstångskulan gjorde sällskap med det blixtrande eldklotet ner i vattnet och träffade den annars så svårfångade gammelgäddan på 30 kilo mitt i prick. Glödhettan grillade till en jättefin middag. Men du har ju gräddat raggmunk så vi äter väl det. Skratt- och fiskmåsarna behöver ju också en festmåltid ibland. Då såg sonen pappans charm och upptäckte hans glimt i ögonvrån.

Nu kände han igen pappan, som han var, när han lekte med honom som barn.
- Du är då dig lik. Din skojfriskhet får mig att glömma och förlåta allt gammalt groll. Pappa är alltid pappa.

Stig myste, men sade inget och satt sig för att äta sin favoriträtt. Antingen var det rårakor eller raggmunk. Han kunde aldrig skilja på det eller var det samma sak. ”Skitsamma vad det heter för ‘görgott’ är det”, tänkte han, ”och ‘rackabajsarna’ försämrar ju inte det hela.”

- Jo, pappa, jag tror du får börja i alla fall.
- Okej, egentligen vill jag inte dra upp gammal skräp. Jag vet varför jag blev så himla arg på dig. Det var min oro, hur du skulle sköta dig. Helt enkelt, jag ansåg inte att du var tillräckligt mogen för att mönstra på ett fartyg och ge dig ut på egen hand så långt hemifrån. Jag har haft gott om tid att tänka på det här. Faktum är ju faktiskt att jag själv gjorde samma sak som dig precis i samma ålder. Allt är bra med det, hur det än har gått för dig. Hade mamma varit kvar i livet då, hade jag haft henne att rådgöra med. Hennes cancer och hennes död låg som ett tungt tjockt moln över oss båda två.

- Trots att det har gått så lång tid, har jag svårt att just nu prata om mamma och hennes sjukdom.
- Samma här, min son. Den här tiden är det ensamheten som har gnagt mest och dessutom den stora besvikelsen, hos mig, av att du aldrig hörde av dig. Mitt jobb går ju på rutin. Men i dessa tider är en statlig anställning inte så trygg, som den var förr. Jag har trivts med att vara trädgårdsmästare. Både människor och växter behöver vatten annars torkar de i kropp respektive stjälk. Och torkar folk i själen då är det bedrövligt. Nu tar vi din historia, Mats.

- Först vill jag säga något om mamma. Det var för att jag var här hemma hos dig, jag hade svårt och säga det, som jag har kommit fram till för länge sen. Du vet ju, Pappa, att jag stod mamma väldigt nära. Därför har jag gjort allt för att byta perspektiv på det som hände. Min beundran för hennes sätt, att trots sitt lidande, hålla humöret uppe till varje pris, gjorde att vi fick behålla henne ett par år extra. Den insikten har fått mig att göra allt för att släppa den tunga sorgen och se min mor, som ett vackert minne. Det tror jag var hennes innersta vilja.
- Så sant som det är sagt min son. Berätta nu hur du har haft det.”

- På min första resa blev det ganska mycket supande. Båten fick motorhaveri och vi låg i Rotterdam en hel månad. Det blev krogsväng på krogsväng. Och så vidare.....
- Ja vad var det jag sa!
- Lugn i stormen, farsan, jag är inte klar än.
- Sedan blev det en resa till Curaco. Då det var en oljetanker, låg vi högst ett dygn vid kaj. Bara arbete blev det. Vi fick jobba som tusan med att hålla fartyget rent. Några timmar iland fick vi, så jag kunde köpa några souvenirer. När vi på kom till en hamn utanför London mönstrade jag av. Jag träffade en tjej, som jag bodde hos. Jag hjälpte hennes pappa på hans bogserbåt. Hon sökte och fick ett jobb på ett rederi i Göteborg. Hon hyrde en lägenhet på Aschebergsgatan. Vi flyttade ihop och jag började på Sjöfartshögskolan och pluggade till sjökapten. Med hennes stöd blev min pojkdröm sann. Nu har jag tjänstgjort som andrestyrman på ett stort passagerarfartyg, som gör kryssningar i Medelhavet. I höst mönstrar jag på samma fartyg som förstestyrman. Om ett eller två år har jag alla chanser i världen att bli kapten för ett eget fartyg.

- Grattis, nu tror jag gubben tappade hakan. Förlåt, att jag hade så låga tankar om dig. När ska du gifta dig och få barn.
- Ta det lugnt, farsan, en sak i taget. Vi ska fira semester i London hos hennes föräldrar i sommar och då ska vi förlova oss. Vem vet, vi kanske stövlar på hos dig om några år med några barnbarn i släptåg. - Det är väldigt synd att mamma inte fick uppleva det här.