Kreativitet

Orimlighet som en möjlighet

Den unge mannen ville skapa en legend.

Han såg orimlighet som en möjlighet.

Hans infall präglades av påhittighet.

Han mådde väldigt bra av sin kreativitet. 

Fantasin hos honom uppskattades av hans vänner

och hans fiender kallade det för inbillning. 

Kritiken tog han med ro

då han uppmuntrades av vännernas uppskattning.

Inbillningsförmågan blev en tillgång.

Nya påhitt blev en saga. Hans fantasis hugskott blev fiktioner.

Drömmen att bli författare och uppfinnare 

blev verklighet och inte en myt.

I yrkeslivet fick han glädje av sin uppfinningsförmåga.

En fantasiberättelse.

Idéerna kommer från händelser i verkligheten.
Herr NN beslutade att göra en cykeltur från sin hemstad till en mindre stad 15 km därifrån. Då väderlekstjänsten hade prognoserat mycket varmt väder, startade han åkturen redan klockan fem på morgonen. När han hade kommit sju kilometer från staden fick han punktering. Han lagade och lagade, men fick ingen bukt med det uppstådda problemet. Det visades senare, att det vita bandet närmast fälgen var helt utslitet. NN beslutade att leda cykeln till den lilla staden. Halvvägs blev han mycket trött och beslutade sig för att vila. Värmen hade redan gett sig till känna. Han satt sig på en sten vid en rastplats. Cykeln lade han ner på marken. Han slumrade till, och när han kvicknade till fick han uppleva något mycket märkligt.

Som genom ett trollslag virvlade cykeln upp i luften, som i en spira for den upp i skyn. Ett tiotal meter trodde han bestämt att det var. Med ett pladask i marken for den tillbaka ner i backen. NN var övertygad om att det var en tromb, fast i minimal storlek. Tills han fick reda på att stoftvirvlar, virvelvindar kan bildas nära markytan vid soligt väder.
© Nisse

Gästfrihet

Misstroendet var borta.
Himlen var molnbetäckt. Redan 1 augusti, och solen visade sig inte. Samma sol, men fullt synlig, fast i ett annat varmare land, fanns jag plötsligt, i tankarnas underbara fantasivärld, på en playa någonstans. Ett stort leende dök upp framför mina ögon. Det var en man, bördig från trakten, som frågade mig, om han fick guida mig runt på den vackra ön. Misstänksam mot främlingar, som jag är, tackade jag nej. Då dök en annan man upp och frågade den andre: Ska vi åka nu, Ers höghet. "Ett ögonblick", sade han, och vände sig mot mig: "Var inte rädd herrn, Jag råkar känna till att ni är från Sverige, och det är ett land, som intresserar mig mycket. Låt mig nu visa er min hemtrakt, och sedan få bjuda er på middag på mitt gods." Jag kände hur rodnaden steg och spred sig över mitt ansikte. Misstroendet var borta.

Jag kände mig hedrad. Då mindes jag att mannen hade suttit vid bordet bredvid mitt i matsalen kvällen innan. Jag hade pratat med andra svenskar och han hade uppfattat varifrån vi kom. Jag kom också ihåg att någon hade titulerat honom "Prinsen". Vi satt nu i hans lyxåk till bil. Hans privatchaufför körde fram drömkärran på de smala och ringliga vägarna. Den vackra utsikten, med prunkande grönska och blommande träd bländade mig. Vi satte bekvämt i det rymliga baksätet, och prinsen bjöd mig på champagne.

Med stor kunskap och lokalkännedom beskrev han sin hemö och befolkning. Jag försvann in i hans berättelse, och var en av personerna som bodde på ön. Bilen stannade vid godset, och vi promenerade i den oerhört välplanerade och vackra trädgården. Champagnen kändes lite i knävecken på mig. Knäna liksom skrattade. Prinsen bjöd sedan på buffé med allehanda fina rätter av "solens mat" och nyfångad fisk från havet.


Åter ett leende dök upp framför mina ögon. Det var min kamrat, som påminde mig om paraplyet. Det regnade ute. Jag var tillbaka i verkligheten.


© Nisse

Nattläger vid en ek på en skärgårdsö

Eken
Vi kom till vår vackra ö. Som nyförälskade, ville vi hitta vår egen lilla oas. Jag, som är så förtjust och fascinerad av ekar, visste vad jag ville söka efter. På slingrande stigar vandrade vi rätt över hela ön. Helt plötsligt stod en gammal vacker ek, i ensamt majestät på en grönskande plätt, framför oss. Omedelbart riggade vi upp vårt tält. När vi var färdiga märkte vi, att det nästan plaskade kring våra skor, när vi gick omkring på vår egen lilla tältplats. Man kunde tro att det var i ett kärr vi hamnat i. Vi var inte ensamma. Svärmar av myggor hade sin boplats där. Trots detta hinder beslutade vi att stanna just där över natten. Rejält myggbitna kröp vi, när skymningen föll på, in i tältet för att sova. Efter allt kliande på våra kroppar, sov vi sött i sovsäckarna. På morgonen var det dags att hitta en lämpligare plats för tältet. Gamla vackra ekar tycker jag fortfarande om.


© Nisse

Travbiten

Begeistrad i trav
Begeistrad tittade ynglingen på travloppet. Travbanan hade bara V75 en gång om året. Han sparade alltid pengar, så han kunde gå dit vid dessa tillfällen. I år var det extra spännande, eftersom han hade blivit myndig och fick spela på totalisatorn. Han hade en favorithäst. Just denna gång kördes den av en av de bästa kändiskuskarna. Ändå hade ekipaget inte så stort förtroende hos spelarna. Men han litade fullständigt på detta team: häst, tränare och kusk. Också förståss på skötaren, som var hans flickvän, som dagligen skötte denna fina häst. Han höll hårt i sin spelbong medan ögonen följde hästens framfart. Den var framme på upploppet, men låg bara tvåa en hel hästlängd efter ledaren. Då höjde stjärnkusken spöt och visade hästen att nu var det seger som gällde. Hans magiska,telepatiska förmåga fick hästen att målmedvetet snabbt öka sin fart. Den överträffade sin normala kapacitet. Publiken jublade när den stack sitt huvud först över mållinjen.Nu blev ynglingen travbiten på allvar. Och det var själva travsporten han älskade. Drömde själv att bli stjärnkusk.Vinstpengarna på totospelet gjord knappast lyckan mindre. Nu gick han bort till stallarna och gav öppet sin flickvän en stor och varm kram.

Dagdrömmeri

En dagdröm
Jag satt i andra tankar, i en helt annan värld, än den grå vardagens slit och rutiner.

Telefonen ringer. "- Hej, Jag är redaktör NN på storstans gratistidning
'Glödhet Skrift'. Är du Olle Adamsson?"
- Ja, det är jag.


- Grattis, du har vunnit vår årliga stora novelltävling. Det är åttonde året du har skickat in till oss. Vi har haft ögonen på dig. Du började lite naivt med noveller om barn, men de höll tyvärr inte måttet. Sen skrev du om enstöringar och präster.


Sånt skit, Ursäkta!, är inte gångbart i alla läger. Men nu de senaste åren har du skrivit omdömesfullt och fördomsfritt om kärlek. För den skull är det inte tråkigt. Du har stort sinne för humor. Dina rollfigurer är mänskliga och har lätt att fatta humör. Samtidigt är de roliga, lite galna till husbehov och har distans till sig själva, trots att de väl känner sitt eget jag. De är trygga i sin livsroll och har därför lätta att förstå sina medmänniskor. Det som är bra och utmärkande är att du lyckats berätta om dessa intima känslor utan att vara fjantig. Vad är mer fascinerande, galet och spännande än en störtförälskelse, där det händer saker som man normalt inte man kunde tänka sig tillåta.


- Det var hedrande. Vad har jag vunnit.
- Bara äran, min gode man. Vad trodde du?
- Ja. en större summa pengar.
- Nej, inte det. Vi publicerar ditt bidrag och du får ta emot ett diplom ur H.M. Konungens hand. Det kan du leva på länge.


Hittills, har det inte hänt att någon av våra vinnare inte blivit erbjuden att skriva en bok. Och alla har lyckats i sitt uppsåt. Eftersom vi har utsett dig till årets vinnare tror vi helt uppriktigt att du ska nå ditt mål att ge ut en bok.
©Nisse   

EKEN - mininovell

Vi kom till vår vackra ö. Som nyförälskade, ville vi hitta vår egen lilla oas. Jag, som är så förtjust och fascinerad av ekar, visste vad jag ville söka efter. På slingrande stigar vandrade vi rätt över hela ön. Helt plötsligt stod en gammal vacker ek, i ensamt majestät på en grönskande plätt, framför oss. Omedelbart riggade vi upp vårt tält. När vi var färdiga märkte vi, att det nästan plaskade kring våra skor, när vi gick omkring på vår egen lilla tältplats. Man kunde tro att det var i ett kärr vi hamnat i. Vi var inte ensamma. Svärmar av myggor hade sin boplats där. Trots detta hinder beslutade vi att stanna just där över natten. Rejält myggbitna kröp vi, när skymningen föll på, in i tältet för att sova. Efter allt kliande på våra kroppar, sov vi sött i sovsäckarna. På morgonen var det dags att hitta en lämpligare plats för tältet. Gamla vackra ekar tycker jag fortfarande om. © Nisse