Gästfrihet

Misstroendet var borta.
Himlen var molnbetäckt. Redan 1 augusti, och solen visade sig inte. Samma sol, men fullt synlig, fast i ett annat varmare land, fanns jag plötsligt, i tankarnas underbara fantasivärld, på en playa någonstans. Ett stort leende dök upp framför mina ögon. Det var en man, bördig från trakten, som frågade mig, om han fick guida mig runt på den vackra ön. Misstänksam mot främlingar, som jag är, tackade jag nej. Då dök en annan man upp och frågade den andre: Ska vi åka nu, Ers höghet. "Ett ögonblick", sade han, och vände sig mot mig: "Var inte rädd herrn, Jag råkar känna till att ni är från Sverige, och det är ett land, som intresserar mig mycket. Låt mig nu visa er min hemtrakt, och sedan få bjuda er på middag på mitt gods." Jag kände hur rodnaden steg och spred sig över mitt ansikte. Misstroendet var borta.

Jag kände mig hedrad. Då mindes jag att mannen hade suttit vid bordet bredvid mitt i matsalen kvällen innan. Jag hade pratat med andra svenskar och han hade uppfattat varifrån vi kom. Jag kom också ihåg att någon hade titulerat honom "Prinsen". Vi satt nu i hans lyxåk till bil. Hans privatchaufför körde fram drömkärran på de smala och ringliga vägarna. Den vackra utsikten, med prunkande grönska och blommande träd bländade mig. Vi satte bekvämt i det rymliga baksätet, och prinsen bjöd mig på champagne.

Med stor kunskap och lokalkännedom beskrev han sin hemö och befolkning. Jag försvann in i hans berättelse, och var en av personerna som bodde på ön. Bilen stannade vid godset, och vi promenerade i den oerhört välplanerade och vackra trädgården. Champagnen kändes lite i knävecken på mig. Knäna liksom skrattade. Prinsen bjöd sedan på buffé med allehanda fina rätter av "solens mat" och nyfångad fisk från havet.


Åter ett leende dök upp framför mina ögon. Det var min kamrat, som påminde mig om paraplyet. Det regnade ute. Jag var tillbaka i verkligheten.


© Nisse