Mininovellen Mörkret

Mörkret


Det kunde ha varit strömavbrott. Det var inte det.
Han hade sökt sig in i skogen. Där var bara dagsljus och månsken som gällde. Den här natten skymde molnen stjärnorna.
Han gick och tänkte på när han gjorde lumpen. I en nattlig övning hade det beordrats total mörkläggning. När man kom ut från kasernen såg man inte ett dyft. Det gällde att stanna till, tills ens mörkerseende kom i funktion.

Ja, det var femtio år sedan. Nu för tiden var inte hans syn densamma. I mörkret målade skuggorna igen synfältet med ogenomsynliga fläckar. Det fick honom att tänka på barn- och ungdomstidens mörkerrädsla.

I övre tonåren blev Erik ilsken på sig själv pga. att han var mörkrädd. Därför sökte han sig till de mörkaste och folktomma vägarna på väg hem på kvällarna. Han tvingade sig till det för att slippa sin rädsla för mörker.

Mitt inne i skogen stannade han till och tittade bakåt. Han såg en svag ljusstrimma på den stig han själv hade kommit. Fotsteg hördes en bit bort.
- Herregu’, var det någon som förföljde honom, tänkte han.
Då hörde han någon ropa hans namn.
Han kände inte igen rösten. Plötsligt var ljusstrimman precis framför honom och såg en mansperson, i sin egen ålder, som tittade igenkännande på honom.
- Känner jag dig? frågade han.
- Det är klart att du gör. Kommer du inte ihåg Ove, din bästis från gymnasieskolan?
- Nu gör jag det och känner igen din röst också, fast du har blivit gubbe. Vad tusan gör du här i mörka skogen.
- Jag såg när du gick in i skogen och blev nyfiken. Jag tänkte det skulla vara kul och prata med dig. Men det tog lång tid att komma ifatt dig.

Erik föreslog att de skulle ta närmaste vägen ur skogen och söka upp ett café, där de kunde prata och minnas tillsammans. Ove tyckte detsamma och de gav sig iväg. Efter en timme på fikastället skiljdes deras vägar men de kom överens om att träffas igen.