Ensam
Gubben satt i sin lya och grunnade. Snart hade han suttit här varje dag i en hel vecka och glodde och blängde på telefonen och lyssnade efter en väntad signal. Det förblev tyst. Inte ens ett knäpp i brevlådan och en duns på hallgolvet, fast han visste att brevbäraren var ute i trappan. Kommunikationen uteblev. Han var väldigt besviken. Sonen hade ju lovat att höra av sig. Efter kvällsmaten tittade han på TV. Där satt hans egen son, som sa till programledaren:
- Jag vill också hälsa hem till min pappa. - Varsågod! - Hej, pappa. Ha det så bra!
Lyckan var fullständig.
2 kommentarer:
Nog hade det varit trevligare om sonen ringt och tagit sig tid att prata en stund med sin far.
Genom mitt arbete med äldre la jag märke till att många äldre satt och väntade i stället för att ta egna initiativ. Dom kunde klaga på att grannarna aldrig kom och hälsade på, men om man då föreslog att dom själva skulle hälsa på grannen, slog dom ifrån sig och satt hellre ensam hemma och tjurade. Så onödigt!
Hej Cici
Det är en påhittad berättelse.
Nisse
Skicka en kommentar