För ett flera år sedan före jul skrev jag den här betraktelsen:
Det var en helt vanlig höst med oktober månads höststormar, där många träd blev tvungna att underordna sig naturens krafter. De fälldes som tändstickor och rotvältorna dansade i skogen för att hitta en plats att ligga på. Älgjägarna fick söka en plats i lä där de kunde vänta på skogens konung. I deras huvuden virvlade matematiska formler för hur vinden påverkade skottets framfart mot målet. Nerstörtande höstregn i massor bildade små sjöar bland träden. Rotvältorna och de stora stenarna blev som öar på marken tills vattnet hittade en väg att rinna undan.
I november kom först frosten och sedan den första snön. Bilägarna stod huttrande på morgnarna och skrapade bilrutorna med nästan vad som helst. På kvällen vände de upp och ner på innehållet i garaget, källaren och vinden. När de fått tag i skrapan var det dags att börja leta igen efter borsten och skyffeln. Hela himlen hade öppnat sig och snön vräkte ner över allt den kom åt.
Efter en helt vanlig höst var det skönt att i november minnas de fina utflykterna i september. En Apostlahästarnas triumf vid färden mellan bär och svampställen. Att slippa bilavgaserna för några timmar och få njuta av vad naturen har i sitt sköte.
De sista dagarna i september och första dagarna i oktober kröntes minnet av september med en brittsommar. I år har det varit annorlunda. Är det växthuseffekten eller en normal avvikelse. Frågan kan jag inte svara på men det är trots besvärligheterna lugnt och tryggt de år som ger oss helt vanliga höstar.
Nisse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar