Kalle Nöjder var av födsel och ohejdad vana en riktig optimist. 25 år fyllda och massvis med tokiga och en del rent galna planer för framtiden. Att ungdomar hade svårt att få jobb visste han, då flera av hans kamrater ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Den frågan bekymrade inte Kalle överhuvudtaget. Framtidstro och ett enormt självförtroende samt en sprudlande livslust hade han i bagaget. Han hade just klarat av sin journalistexamen, så nu hägrade för honom hela världen.
Det motsägelsefulla hos Kalle var att han inombords bar på en rädsla över att bli besviken. Men optimist, som han var, viftade han bort rädslan direkt, när den dök upp i hans hjärnvivlar. Han stod och packade sina väskor för sitt första riktigt stora äventyr. Tack vare ett stipendium var han nu på väg att uppfylla en stor dröm. Nu var det dags att åka ut för att upptäcka världen. Om fem timmar lyfter planet mot sin destination.
Han tar telefonen och ringer, "Hej, Mamma, nu är allt klart. Taxin är snart här."
"Pappa och jag kommer till Arlanda. Vi ses" "Hej så länge."
Resfeber var helt främmande för honom. Glädjen över det han skulle göra dominerade just nu allt i hans värld.
Fortsättning följer
4 kommentarer:
Väntar på fortsättningen!
Hej Cici
Ja, den kommer.
Nisse
jag tycker det känns som att man är ett litet barn som får en saga uppläst för sig...
Hej Marianne
Ja, så kan väl en berättare kanske upplevas.
Nisse
Skicka en kommentar