Ur Versbok vers 9

Fördomar har bara andra

Hans skratt låg aldrig långt borta

Den sura minen kom alltid till korta

Ett hjärtligt armt leende

och ett vackert utseende

Han var mycket elegant klädd
men i byn kanske inte så välsedd

Han kom från ett främmande land
och bad om hennes dotters hand

Modern tittade på hennes dotters min
ett självbelåtet kärleksfullt grin
En svärson som heter duga
Nej, det var att ljuga

Då såg hon glimten i hans öga
och föll raskt till föga

Fördomar har bara andra
 kunde inte sin dotter klandrahon