Julberättelse 2

Julaftonsmorgonens rimfrostklädda träd bländade de nyvakna med skönhet. Olle satt i köket och smuttade på den varma glöggen och gladdes åt det goda morgonkaffet. Han kände sig lite sentimental när han tänkte på sin Dagny som inte längre fanns hos honom. Det hade tagit lång tid för honom att komma över sorgen efter sin fru. Då lyssnade han till och myste för sig själv när meteorologen i radion lovade högtryck och minusgrader ända fram till nyårsafton. Pessimisten kanske fick fel den här gången. Han gjorde sig i ordning för att doppa i grytan hos sin sons familj. En hel kasse, fylld av julklappar till barnbarnen hade han med sig. Han såg redan framför sig deras förväntansfulla ögon innan paketen blev öppnade. 


Ewa hade varit tidigt uppe på morgonen för att hinna innan sonen kom med sin familj att hälsa på. Julklapparna låg travade under den granna granen och reflekterade i de glittrande girlangerna och alla de små näpna änglarna som prydde granen. 


Åke vankade omkring i lägenheten. Egentligen borde han lägga sig i sängen igen. Han blev inte klok på den obegripliga tröttheten, som förlamade hans tankar och invaderade varje liten centimeter av hans kropp. ”Jag, den inbitna ungkarlen, kommer och få en mycket ensam och bedrövlig jul,” tänkte han. 




Glad och trött kom Olle hem på kvällen. Stinn i magen och förhöjt PH-värde var priset han fick betala för all den goda julmaten. Ändå kände han sig mycket nöjd med julfirandet hemma hos sonen och hans familj. Ett annat glädjeämne var att träningsvärken och det ryggonda från snöskottandet var helt borta. 


Ewa lade sig på sängen och pustade ut efter alla bestyr. Alldeles för jobbigt men jättekul att de närmaste kom och firade jul hos henne på eftermiddagen. Nu hade de gått hem till sig. 


Åke hade knappt rört julskinkan i år. Han kände att det var något, som inte stod rätt till. Hans enda vän, kompisen Sven, var bortrest. Han kunde inte tänka sig ringa till en mobiltelefon. Det var alldeles för dyrt. Med sina neddragna persienner tog han knappast något intryck av Kung Bores närvaro. Det var ju ändå bara slask att vänta. 


Hos Olle hoade göken i gökuret åtta gånger. Han hade satt sig till rätta i läs- och tevefåtöljen. Plötsligt nickade han till och kände sig yrvaken. Jag måste ha slumrat till. Då hoade göken för nioslaget. Ett ljud av tassande steg fick honom att gnugga sig i ögonen. Klädd som en tomtenisse, stod där framför honom en nioårig pojke. Pojken ryckte honom i armen och pekade upp mot taket. I nästa ögonblick var han borta. 


- Herre gu’ , det där var inte en pojke utan ett väsen. Ja, min själ det spökar. Snabbt som ögat fick han på sig sina skor, öppnade dörren och rusade upp för trappan. Ewa vaknade till. Hos henne kom en känsla att hon inte var ensam i rummet. Upplevde en förnimmelse av en pojkröst: - Din granne är i fara. Fort och lätt stod hon upprätt och innan tanken var tänkt var hon redan på väg nerför trapporna. Framför Åkes dörr stod gårdskarln med sin nyckelknippa beredd. 


- Go’ kväll fru Johansson. Du behöver inte säga något. Det är tydligen inte bara jag som har upplevt ett varsel.” Olle ringde på dörrklockan och i samma ögonblick vred han om nyckeln. När de kom in i lägenheten hajade båda till. På hallgolvet låg deras granne synnerligen livlös. Olle böjde sig ner över sin hyresgäst. 


- Ewa, jag får väl kalla dig så. Gå och ring 112, så får jag genast använda mina kunskaper jag fick i kursen Hjärt- och Lungräddning. Tack och lov för det! Åke har telefonen i sovrummet. Nu är sekunderna dyra. Ewa kände hur hennes puls ökade och hur hjärtat började att slå vilt i hennes bröst. När hon hörde telefonistens varma , mjuka och lugnande röst gick hon ner i varv och berättade sakligt vad som var på färde. 


- Olle, nu har jag ringt. De kommer inom fem, tio minuter: Då hejdade hon sig. Hon skulle inte få något svar. Flammande röd i ansiktet blåste Olle allt han förmådde för att få liv i Åke. Då kände han hur hans patient började reagera på behandlingen. Samtidigt hörde han ambulanssirenerna ute på gatan. Ewa var på väg nerför trappan för att visa dem vägen. 


- Du har gjort ett bra jobb Pärzon, nu tar vi över. 
- Hej, är det du?, världen är bra liten. Hans yngsta bror stod framför honom, beredd att tillsammans med sin kamrat, föra Åke i ilfart till sjukhuset. De sågs inte ofta, roligt var det men ur deras synvinkel i fel sammanhang. Men i broderns och hans kamrats yrkessammanhang var de åter hjältar. Och inte bara dom, Olle och Ewa kunde nu räknas in i alla vardagshjältars sällskap. 
-Att vara förberedd och sedd i livshändelsernas tvära kast mår man bra av, tänkte Olle för sig själv. Tänka sig att lillpojken, den snorungen, blev vuxen och gör sådana fina insatser i livet. 


Av alla vädrets makter var det ända sedan julafton högtrycket som regerade. Det var nyårsafton. Olle och Ewa var på besök hos Åke på sjukhuset. Han var väldigt trött, men på ett strålande gott humör. Hans tankar hade virvlat omkring i hans huvud dessa dagar efter hjärtinfarkten. Självömkan existerade inte längre. Känslan av tacksamhet av att få leva hade tagit över. Nu var han 
övertygad om något, han inte insett tidigare. Hans grannar var hans bästa vänner. De uppskattade till och med hans humor, fast den var torr så att den knastrade. När de gick sade han: -Tack för att ni kom. Jag kommer att kämpa mig igenom det här, så jag måste göra er besvikna. Ni kan inte kalla mig pessimist längre.