Vättigt

Om en vätte

En häst kom skenande och det så ut som den var ryttarlös.
Om man hann se något överhuvudtaget kunde man se att
det såg ut som ett gråklätt barn. Det var inget barn för hans
ansikte var hur gubbigt som helst. Det till hörde en vätte som
i sin storlek för hög som en åttaåring. Vätten var ute i ett
angeläget ärende. Det var på den tiden då kommunikationssättet
var häst och vagn. Denna vättgubbe red barbacka. Han skulle
larmagrannar att hans husbonde behövde hjälp. Gårdens lada
stod i brand så att den mörka natten lystes up av eldens sken.
Då kunde man också se de tjocka illavarslande rökmolnen.

En stund tidigare vaknade bonden av att någon knackade hårt
på fönsterrutan. Han for upp ur sängen och öppnade fönstret.
Samtidigt som hans näsborrar fylldes av röklukten från den
brinnande ladan fick hans vätten under fönstret som med sin
grova röst skrek ut att husbondens lada stod i ljusan låga.
- Jag har hunnit att rädda djuren, för de är de bästa vi har. Nu
lånar jag den snabbaste hästen och hämtar hjälp. I samma
stund var vätten försvunnen men hästens accelerande galopp
hördes.

Bondens familj och grannarna försökte släcka elden så att den
inte spred sig till boningshuset. Ladan brann upp men gården djur 
kunde fångas in oskadade men verkade lika chockade som bondens
familj.
- Det var tur att vi har en vettig vätte på gården, tänkte bonden.
Vanligtvis syntes vätten bara till vid jultiden.