Julaftonsvak

Natten före julafton

Kvällen var sen och natten var ung. Ögonlocken fladdrade inte på oss och inga gäspningar hördes. Men snacket var högljutt och stämningen var högt i tak och i rummet var det lågt i tak. Vi var på besök i ett gammalt lågt trähus strax utanför stan Vi var några ungdomar som hade bestämt oss att vaka in julaftonen. Helt plötsligt reste sig den som inte brukar säga ett knyst, helt tyst, i gänget.


”Tyst, om ni kan hålla tyst och lyssna ska jag berätta något som kanske inte är sant. Fast min farfar påstod det. Precis som vi, hade deras gäng samlats natten före julafton, och även hos dem så tystnade alla på en given signal. Farfar hade tittat ut genom fönstret och där gick en lite gubbe med en lykta i handen. ”Titta grabbar jag tror inte mina ögon.” Alla i rummet trängdes nu i rummet framför fönstret. En mycket liten figur, mindre än en dvärg, gick med raska steg mot ladan. På den tiden snurrade, det hela tiden omkring, historier om dessa väsen som kallades vättar. ”Ska vi följa efter honom” sade farfar och fortsatte, ”fast far säger att om de blir uppretade vet man inte vad de kan hitta på.”


Nyfikenheten tog över hos grabbarna i farfars gäng och de gick ut och smög efter den som kanske var en vätte. Ladugårdsdörren stod på vid gavel. Farfar fick uppdraget att gå in och kolla vad vätten, om det nu var en vätte, hade för sig. Så fort han kom in hoppade han till. Tio vildkatter rusade på honom och han föll omkull och blev ganska så illa riven av de ilskna katterna. Vätten såg de inte skymten av. Var katterna vättens bulvaner?