Mininovellen Ungkarlen

Ungkarlen


I ett hus med många hyresgäster finns det ofta åtminstone en ungkarl. Den jag tänker på betraktades av andra som en enstöring. Detta stämde in på honom utan på våren då vårkänslorna invaderade honom. Trots att han inte länge var helt ung fortsatte denna tillfälliga förvandling hos honom precis vartenda år. Liksom vårblommorna spirade han ut i hela sin prakt.


Livsglädjen, charmen visade sig. Det inåtriktade blev utåtriktat. Och varje år trodde grannarna att han blivit galen eller förälskad eller bådadera. Deras lilla tråkmånsgranne hade plötslig glimt i ögonvrån och ett leende på läpparna och han hälsade glatt på grannarna, som de inte var vana vid. Ändå sågs han aldrig i sällskap med någon.


Men några av huset nyfikna tanter såg hur han försvann ut på kvällarna och hur han kom hem först tidigt på mornarna. Deras huvuden och uppspärrade ögon skymtade fram en aning från de halvt fördragna gardinerna. Deras fantasier om grannens förehavanden blommade ut som allt annat på våren.

Men varje år slog fantasierna slint och ungkarlen blev vid vårregnen och de första åskskurarna precis samma tråkiga ungkarl, åtminstone ur de nyfikna grannarnas synvinkel.
- Är det inte underbart med vårkänslor och uppflammande, och kanske helt galna förälskelser?, tänkte ungkarlen när allt, som vanligt, hade lugnat ner sig igen.


© Nisse