Pensionär Nisse

Mannen som vässade pennan.

2012-01-22T23:20:00.000+01:00

Trött på politiker

Han var så trött på de politiker som styrde. Just nu var han riktigt förbannad och ledsen. Nu eller aldrig skulle han vässa pennan och tala om sanningen för dem. Den heta gallan spydde ut allt hat och förakt han hade lagrat inom sig. Han slog jättehårt på tangenterna. Om någon såg honom kunde de tro, att han satt och skrev på en skrivmaskin från anno dazumal. Rad för rad, sida för sida förvandlades de bittra känslorna till het och aggressiv skrift. Bildligt så brann det på pappret, när han skrev ut sitt alster. Sedan tog han ett par lugnande tabletter. Efter en stund lade han sig för natten. Medicinen fick honom att somna direkt.

Efter en god frukost läste han åter igenom vad han hade skrivit. "Vilken rappakalja", tänkte han, och började bearbeta texten. Med sin förvärvade kunskaper genom åren och sin skarpa intelligens formade han om sin text. I den betydligt avkortade versionen fanns inte längre de farliga personligt kränkande avsnitten kvar. Dessa hade bytts ut mot välmotiverade skarpa sakargument, bekräftade med sanna påståenden. Läste man mellan raderna märktes fortfarande känsloladdningen. Handlingen intresserade och engagerade läsaren.Sin inlaga skickade han iväg till berörda politiker.
Efter en tid fick han hövliga svar tillbaka med löften om förändringar.

Mitt skrivande

2012-01-17T19:08:00.000+01:00

Stiltje

Då och då
känns det som stiltje
i mitt skrivande.

Inga hårda
eller
mjuka sköna idéer

som väcker
skapande tankevågor.

Inga stormar,
orkaner eller vulkanutbrott
i min egen fantasivärld.

Absolut inget
som sätter liv
och sprutt
i mina kreativa hjärnvirvlar.

Ibland grubblar vi.

2012-01-15T15:40:00.000+01:00

Grubbel

Mycket funderande kan bli grubbel
som i hjärnan ger trubbel
Detta kan ge dåligt humör
och oss stjälpa
men vår humor kan oss hjälpa
så att det dåliga smälter som smör

Jag träffade en vän som säger sig vara en riktig tomte.

2011-12-16T16:31:00.000+01:00

En hälsning från tomten

Funderingar hos en riktig tomte

"Förklädd till en helt vanlig tomte åkte jag till ett köpcentrum.
När jag kom till blomsteraffärn höll min tomtehjärnvivlar få spatt.
Prydnadstomtar till salu med luvan över ögonen.
Och luvornarna var inte heller i tomtefärgen röd, inte ens i vättarnas gråa färg.
På riktiga tomtar kan man inte ha luvan på det viset.
Vår glimt i ögat får absolut inte skymmas.
Barnen ska kunna se våra vänliga ansiktsdrag.
En tomte ska vara en tomte och inget annat.
God jul på er!
Vi ses på julafton.
Tomten "

Vättigt

2011-12-12T10:59:00.001+01:00

Om en vätte

En häst kom skenande och det så ut som den var ryttarlös.
Om man hann se något överhuvudtaget kunde man se att
det såg ut som ett gråklätt barn. Det var inget barn för hans
ansikte var hur gubbigt som helst. Det till hörde en vätte som
i sin storlek för hög som en åttaåring. Vätten var ute i ett
angeläget ärende. Det var på den tiden då kommunikationssättet
var häst och vagn. Denna vättgubbe red barbacka. Han skulle
larmagrannar att hans husbonde behövde hjälp. Gårdens lada
stod i brand så att den mörka natten lystes up av eldens sken.
Då kunde man också se de tjocka illavarslande rökmolnen.

En stund tidigare vaknade bonden av att någon knackade hårt
på fönsterrutan. Han for upp ur sängen och öppnade fönstret.
Samtidigt som hans näsborrar fylldes av röklukten från den
brinnande ladan fick hans vätten under fönstret som med sin
grova röst skrek ut att husbondens lada stod i ljusan låga.
- Jag har hunnit att rädda djuren, för de är de bästa vi har. Nu
lånar jag den snabbaste hästen och hämtar hjälp. I samma
stund var vätten försvunnen men hästens accelerande galopp
hördes.

Bondens familj och grannarna försökte släcka elden så att den
inte spred sig till boningshuset. Ladan brann upp men gården djur
kunde fångas in oskadade men verkade lika chockade som bondens
familj.
- Det var tur att vi har en vettig vätte på gården, tänkte bonden.
Vanligtvis syntes vätten bara till vid jultiden.

En julberättelse

2011-12-06T10:22:00.000+01:00

Om Anders braskar, julen slaskar

Snön vräkte ner från de mörka molnen på himlavalvet. De snötäckta bilarna bildade vackra former i den orörda nysnön. Människorna började springa omkring som rörliga snögubbar och gummor. Molnen hade blivit lättade och hade inte mer att ge för den här gången. ”Titta det snöar” -sången tystnade från gårdskarlen. Det vackra snöfallet blev den tunga snön, han skulle arbeta med i många timmar än. Efter det hårda dagsverket var säkert armarna tunga som bly och från hans rygg bolmade värken.

- Hej, Olle. Jaså du kämpar med Kung Bores presenter. Knappast någon idé alls. Om Anders braskar, julen slaskar. I morgon forsar resultatet av det första snöfallet som vatten ner i ån. God jul !, sa den alltid skämtsamma grannen, en trappa upp. En pensionerad garderobiär på statt. När han träffade någon, gol han som en tupp. Annars hängde Åke Gladh ofta med huvudet och var en hejare på att vara pessimist.

- God jul själv, din glädjeförstörare, svarade Olle Pärzon. Han var inte bara den som höll snyggt kring huset. Alla visste inte att det var han som var innehavare av lagfarten.
- Tänk på att det är julafton imorgon. Och sanna mina ord, ingen regel utan undantag, i år blir det en vit jul. Det kände jag på kylan i morse.
- Vem fan bryr sig om julafton, jag är väl inget barn heller. Skitsnack, tjäle i marken efter en natts minusgrader. Snart kallnar väl både du och jag. Åldern tar ut sin rätt. Guds frid gårdskarln!. Med de orden försvann Åke Gladh raskt utom synhåll.

- Hej, va fint du har gjort, Jag undrar vilken bil jag ska borsta av. Min farmor, som bor två trappor upp, bad mig att hitta hennes välvaxade folkvagn och göra den startklar. Jag skulle starta ebensprächern också. Men det står ju två folkvagnar här.
- Den ena röd, den andra vit, sjöng Olle.
- Och vet du inte färgen är det den med vinterdäcken.”

- Hennes bilfärg är nog samma som hennes partifärg. Jag tror hon är född till socialdemokrat. Det sitter nog i generna. Och se där, vinterdäcken är märkta Good Year. Farfar jobbade där tills de lade ner här i stan, sade Pelle, barnbarn till Ewa Johansson. Hon blev änka sedan ett år tillbaka.

Julaftonsmorgonens rimfrostklädda träd bländade de nyvakna med skönhet. Olle satt i köket och smuttade på den varma glöggen och gladdes åt det goda morgonkaffet. Han kände sig lite sentimental när han tänkte på sin Dagny som inte längre fanns hos honom. Det hade tagit lång tid för honom att komma över sorgen efter sin fru. Då lyssnade han till och myste för sig själv när meteorologen i radion lovade högtryck och minusgrader ända fram till nyårsafton. Pessimisten kanske fick fel den här gången. Han gjorde sig i ordning för att doppa i grytan hos sin sons familj. En hel kasse, fylld av julklappar till barnbarnen hade han med sig. Han såg redan framför sig deras förväntansfulla ögon innan paketen blev öppnade.

Ewa hade varit tidigt uppe på morgonen för att hinna innan sonen kom med sin familj att hälsa på. Julklapparna låg travade under den granna granen och reflekterade i de glittrande girlangerna och alla de små näpna änglarna som prydde granen.

Åke vankade omkring i lägenheten. Egentligen borde han lägga sig i sängen igen. Han blev inte klok på den obegripliga tröttheten, som förlamade hans tankar och invaderade varje liten centimeter av hans kropp. ”Jag, den inbitna ungkarlen, kommer och få en mycket ensam och bedrövlig jul,” tänkte han.

Glad och trött kom Olle hem på kvällen. Stinn i magen och förhöjt PH-värde var priset han fick betala för all den goda julmaten. Ändå kände han sig mycket nöjd med julfirandet hemma hos sonen och hans familj. Ett annat glädjeämne var att träningsvärken och det ryggonda från snöskottandet var helt borta.

Ewa lade sig på sängen och pustade ut efter alla bestyr. Alldeles för jobbigt men jättekul att de närmaste kom och firade jul hos henne på eftermiddagen. Nu hade de gått hem till sig.

Åke hade knappt rört julskinkan i år. Han kände att det var något, som inte stod rätt till. Hans enda vän, kompisen Sven, var bortrest. Han kunde inte tänka sig ringa till en mobiltelefon. Det var alldeles för dyrt. Med sina neddragna persienner tog han knappast något intryck av Kung Bores närvaro. Det var ju ändå bara slask att vänta.

Hos Olle hoade göken i gökuret åtta gånger. Han hade satt sig till rätta i läs- och tevefåtöljen. Plötsligt nickade han till och kände sig yrvaken. Jag måste ha slumrat till. Då hoade göken för nioslaget. Ett ljud av tassande steg fick honom att gnugga sig i ögonen. Klädd som en tomtenisse, stod där framför honom en nioårig pojke. Pojken ryckte honom i armen och pekade upp mot taket. I nästa ögonblick var han borta.

- Herre gu’ , det där var inte en pojke utan ett väsen. Ja, min själ det spökar. Snabbt som ögat fick han på sig sina skor, öppnade dörren och rusade upp för trappan. Ewa vaknade till. Hos henne kom en känsla att hon inte var ensam i rummet. Upplevde en förnimmelse av en pojkröst: - Din granne är i fara. Fort och lätt stod hon upprätt och innan tanken var tänkt var hon redan på väg nerför trapporna. Framför Åkes dörr stod gårdskarln med sin nyckelknippa beredd.

- Go’ kväll fru Johansson. Du behöver inte säga något. Det är tydligen inte bara jag som har upplevt ett varsel.” Olle ringde på dörrklockan och i samma ögonblick vred han om nyckeln. När de kom in i lägenheten hajade båda till. På hallgolvet låg deras granne synnerligen livlös. Olle böjde sig ner över sin hyresgäst.

- Ewa, jag får väl kalla dig så. Gå och ring 112, så får jag genast använda mina kunskaper jag fick i kursen Hjärt- och Lungräddning. Tack och lov för det! Åke har telefonen i sovrummet. Nu är sekunderna dyra. Ewa kände hur hennes puls ökade och hur hjärtat började att slå vilt i hennes bröst. När hon hörde telefonistens varma , mjuka och lugnande röst gick hon ner i varv och berättade sakligt vad som var på färde.

- Olle, nu har jag ringt. De kommer inom fem, tio minuter: Då hejdade hon sig. Hon skulle inte få något svar. Flammande röd i ansiktet blåste Olle allt han förmådde för att få liv i Åke. Då kände han hur hans patient började reagera på behandlingen. Samtidigt hörde han ambulanssirenerna ute på gatan. Ewa var på väg nerför trappan för att visa dem vägen.

- Du har gjort ett bra jobb Pärzon, nu tar vi över.
- Hej, är det du?, världen är bra liten. Hans yngsta bror stod framför honom, beredd att tillsammans med sin kamrat, föra Åke i ilfart till sjukhuset. De sågs inte ofta, roligt var det men ur deras synvinkel i fel sammanhang. Men i broderns och hans kamrats yrkessammanhang var de åter hjältar. Och inte bara dom, Olle och Ewa kunde nu räknas in i alla vardagshjältars sällskap.
-Att vara förberedd och sedd i livshändelsernas tvära kast mår man bra av, tänkte Olle för sig själv. Tänka sig att lillpojken, den snorungen, blev vuxen och gör sådana fina insatser i livet.

Av alla vädrets makter var det ända sedan julafton högtrycket som regerade. Det var nyårsafton. Olle och Ewa var på besök hos Åke på sjukhuset. Han var väldigt trött, men på ett strålande gott humör. Hans tankar hade virvlat omkring i hans huvud dessa dagar efter hjärtinfarkten. Självömkan existerade inte längre. Känslan av tacksamhet av att få leva hade tagit över. Nu var han
övertygad om något, han inte insett tidigare. Hans grannar var hans bästa vänner. De uppskattade till och med hans humor, fast den var torr så att den knastrade. När de gick sade han: -Tack för att ni kom. Jag kommer att kämpa mig igenom det här, så jag måste göra er besvikna. Ni kan inte kalla mig pessimist längre.

En vers om längtan.

2011-12-05T16:25:00.000+01:00

Skeppet

Soldränkta segel för fram denna båt
I fantasin stod jag i fören och blev våt
För mig var det ett skepp mot ljusare tider
En önskan som kanske uppfylls vad det lider.

Lagom vind och vågor ger harmoni och kraft
Det känns som livets och själens saft
Som rinner igenom mig och ger mig tjusning
Snart kommer min längtans coh trängtans ljusning.

En julsaga

2011-12-05T09:18:00.000+01:00

Vem åt upp Jultomtens julgröt?

Jens tio år hade sedan han var fem år fått uppdraget att på julafton sätta ut ett fat med julgröt. Pappa predikade alltid att det var viktigt att gröten var mycket sötad och med mycket kanel och riktigt fet mjölk direkt från kossan. Det var tomten som skulle ha måltiden, och fick han inte som han ville kunde han bli mycket arg. Då kunde han slarva med att skydda gårdens djur och det kunde innebära en olycka för hela gården, dess djur och människor. Av detta förstod Jens att det var ett riktigt hedrande uppdrag han fått. Men djävulen i honom försökte att få honom att tro att det var den stora råttan som åt upp denna viktiga gröt. Just detta år bad han pappa att få klä sig riktigt varmt och sätta sig bakom en buske för att se när tomten åt sin eftertraktade gröt. Han hade försett sig med en stor påk för att jaga bort den stora råttan frångröten. Sedan tänkte han äta upp gröten själv och säga åt pappa att tormten blev så glad för den mycket goda gröten.

Stunden hade kommit och han satt ner gröten på trappan och gömde sig bakom den stora busken. Han hade pjäxor på sig och hade fått låna pappas militära fårskinnspäls, som visserligen var flera nummer för stor för den unge Jens. Timmarna gick och han tänkte ge upp när han såg något som fick honom att gnugga sig i ögonen. Var han vaken eller var det bara en dröm.

En liten gubbe, inte större än han kunde lägga sig i en träsko närmade sig grötfatet. Utelampan var tänd så att han kunde se den lilla gubben ordentligt. Milda makter han hade fått syn på gårdens vätte. Gubben satte sig i lugn och ro och åt upp sin gröt. Sedan rapade han så att det hördes vida omkring. Pojken tordes inte gå fram för att han kunde skrämma vätten. Då hände något mycket oväntat. Vätten tog väldiga kliv mot busken och stannade framför Jens. Tomten sa till pojken att han ville låna påken för att ge honom ett kok stryk för att han spionerat på honom. Hel plötsligt utbrast tomten i ett bullrande skratt och hoppade upp på Jens och gav honom en varm go kram. För att i nästa sekund vara helt försvunnen.

Julaftonsvak

2011-12-04T14:22:00.000+01:00

Natten före julafton

Kvällen var sen och natten var ung. Ögonlocken fladdrade inte på oss och inga gäspningar hördes. Men snacket var högljutt och stämningen var högt i tak och i rummet var det lågt i tak. Vi var på besök i ett gammalt lågt trähus strax utanför stan Vi var några ungdomar som hade bestämt oss att vaka in julaftonen. Helt plötsligt reste sig den som inte brukar säga ett knyst, helt tyst, i gänget.

”Tyst, om ni kan hålla tyst och lyssna ska jag berätta något som kanske inte är sant. Fast min farfar påstod det. Precis som vi, hade deras gäng samlats natten före julafton, och även hos dem så tystnade alla på en given signal. Farfar hade tittat ut genom fönstret och där gick en lite gubbe med en lykta i handen. ”Titta grabbar jag tror inte mina ögon.” Alla i rummet trängdes nu i rummet framför fönstret. En mycket liten figur, mindre än en dvärg, gick med raska steg mot ladan. På den tiden snurrade, det hela tiden omkring, historier om dessa väsen som kallades vättar. ”Ska vi följa efter honom” sade farfar och fortsatte, ”fast far säger att om de blir uppretade vet man inte vad de kan hitta på.”

Nyfikenheten tog över hos grabbarna i farfars gäng och de gick ut och smög efter den som kanske var en vätte. Ladugårdsdörren stod på vid gavel. Farfar fick uppdraget att gå in och kolla vad vätten, om det nu var en vätte, hade för sig. Så fort han kom in hoppade han till. Tio vildkatter rusade på honom och han föll omkull och blev ganska så illa riven av de ilskna katterna. Vätten såg de inte skymten av. Var katterna vättens bulvaner?

Spänningsberättelsen Explosivt.

2011-11-29T22:34:00.000+01:00

Tyvärr
blir det ingen fortsättning, åtminstorne inte den närmaste tiden.

Explosivt del 9

2011-11-07T10:42:00.000+01:00

Nattvakten

– Miller
– Hej, Pappa! Jag följer med till Polisen. Men först måste jag till min firma, gummiverkstan och se till att gubbarna vet vad de ska göra. Jag kommer vid halv tio och hämtar dig.
– Okej, då pratar vi när du kommer.

Jens kommer in genom dörren.
– Jaha, du dricker kaffe.
– Vill du också ha.
– Ja, tack.

– Jag börjar, säger Jens. När jag kom till verkstan i morse hade jag ett meddelande från nattvakten att någon hade tänkt anstifta en brand där, men blev skrämd av vakten och stack därifrån. En av mina jobbare berättade att en konkurrents anställd sakta hade åkt förbi i morse och glodde, som en ko, mot vår firmatomt.
– Ja här hemma har telefonen ringt en gång i timmen, En galning som inte säger något och lägger på.

Explosivt del 8

2011-11-04T10:21:00.002+01:00

Oroliga tankar

Ola Miller vände sig om i sin säng hela tiden. Omöjligt för honom att veta hur mycket han hade kunnat sova. Men han visste att han slumrade till ibland av ren trötthet. Ett otaligt antal gånger hade telefonen ringt. När han svarade hörde han någon som andades tungt och flåsade i andra änden anden och sedan hörde han Klickljudet när luren lades på. Han hade inte kunnat stänga av ringsignalen eftersom son skulle ringa morgonen därpå.

I hans huvud for tankarna på brevet i hjärnvirvlarna som i ett ekorrhjul. Efterdyningarna av tankarna kändes som en knut i magen. I hans försök att stoppa det negativa tankeflödet försökte han meditera och bara tänka på ett för honom positivt ord. Stundvis funkade det och han kunde lugna ner sig och försöka sova. Tröttheten kändes verkligen när han på morgonen hörde telefonen ringa.

(Del 9 kommer på måndag.) Ha en trevlig helg! /Nisse

Explosivt del 7

2011-11-03T10:36:00.000+01:00

Drömmen

Jens Miller satte sig rakt upp i sängen. Han kände hur kallsvetten trängde sig fram i sin panna. I en snabb titt på klockan stirrade visarna på prick tre mitt i natten.

– Vad i helvete är det jag drömmer? tänkte Jens.
Han, nyvaken till klarvaken på en sekund, kom ihåg sin dröm i minsta detalj.
– Gud bevare mig om det var en sanndröm, tänkte han.

Drömmen utspelade sig i ett svagt belyst garage. Hans älskarinna Lisa var på väg att sätta sig i sin bil då plötsligt garagedörren, som hon själv hade öppnat, var på väg att stängas. Hon satt sig snabbt i bilen och försökte stänga bildörren. Någon hade fått tag i dörr och Lisa kunde inte hålla emot. Hennes skräckfyllda ögon möttes hans ondskefyllda ögon. Ett hemskt skrik hördes från offret..

Jens vaknade.

Explosivt del 6

2011-11-02T08:56:00.001+01:00

Funderingar

– Jag har några funderingar. Det är stor risk att jag är ute och ”cyklar” . Hans bevis kan vara att han eller någon har sett min bil parkerad vid en viss adress.

– Ta det lugnt nu farsan, han kan faktiskt ha tagit fel på person.
– Ja det är det jag menar.
– Det behöver inte alls handla om oss. Jag har mina aningar att du tror det eftersom jag har en äldre älskarinna. Kan inte alls tänka mig att brevet kommer från hennes karl, trots att jag ibland betraktar honom som en galning. Visserligen fick jag inte tag i Lisa igår. Men det betyder inte att det här handlar om henne. Helt otänkbart är det för min del att hon har blivit mördad.

– Förlåt Jens. Jag skulle vilja att du följer med till Polisen imorgon. Kan du det?.
– Har du så jag kan få en påtår, Jag vill fundera på det och helst sova på saken innan jag ger dig ett besked.
– Varsågod! Jag häller upp mera kaffe. Ja, så kan vi säga att vi sover på saken och bestämmer imorgon bitti om vi ska gå till Polisen med brevet. Om jag kan sova.

– Brukar du ha problem med det eller är det bara för den här sakens skull?
– Det händer väl någon gång då och då.
– Jag hoppas att den oro som brevet och våra egna funderingar inte har något med verkligheten att göra. Han kommer kanske på att brevet borde ha skickats till någon annan än till dig, Pappa, och att avsändaren inte är Lisas man.

Explosivt del 5

2011-11-01T10:11:00.000+01:00

Sonen

– Hej, Pappa, jag använde min egen nyckel.

– Hej, Jens, jag hörde det. Vill du ha kaffe eller något annat?
– Ja, kaffe tack, jag vill gärna se brevet du har fått.
– En sak i taget, jag fixar kaffet först.

Ola gick ut i köket. Sonen spejade runt i rummet, ifall brevet låg framme. Sedan tog han sig en titt i pappans arbetsrum. Under brevpressen på skrivbordet låg ett brev. Precis när han skulle ta det kom hans Pappa tillbaka
– Jaha, du kunde inte hålla dig. Tänk, att jag inte alls blir förvånad. Ta brevet under brevpressen och kom och sätt dig och drick kaffe. Jag hade bara några skorpor och Mariekex.
Du får inte spilla kaffe på pappret eftersom jag antagligen ska lämna det till Polisen.

Jens ögnade igenom texten och sa spontant: - Herre Gu’
Sedan läste han det flera gånger och vände sig till sin Pappa.
– Att du Pappa skulle ha en älskarinna kan jag knappast tro, fast du är skild från Mamma.
Vad i helsike är det här frågan om?

Explosivt del 4

2011-10-31T08:53:00.000+01:00

Telefonsamtal

Han tittade på väggklockan. I samma stund hörde han klockpendeln slå tio slag.

- Herregud!, jag har haft en frånkopplad hjärna i fyra timmar. Jag måste ringa Jens.
- Hallå, det är Jens.
- Hej Jens, det är pappa. Du kanske undrar varför jag ringer så sent. Det har hänt en sak idag och jag vill att du försöker komma till mig nu.
- Är du akut sjuk?
- Nej, men jag måste prata med dig och visa dig ett brev jag har fått idag.
- Kan det inte vänta tills imorgon?
- Helst inte.
- Okej, jag är hos dig om en halvtimma.

Hans tankar om brevet bankade i hjärnans virvlar.
Helt plötsligt fick han huvudvärk och kände sig illamående.

Explosivt del 3

2011-10-30T09:17:00.000+01:00

Brevtexten

Telefonen ringde.

- Ja, hallå det är Ola Miller.
Han hörde hur någon andades häftigt och sedan klickade det till i andra ändan. Någon okänd hade lagt på luren.
Åter kände han hur hans ilska blossade upp.
- Äntligen, tänkte han, mina tankar har tagit fart igen.” Men nu ville han koncentrera sig på brevet.

” DIN JÄVEL
JAG VET ATT DU HAR VÄNSTERPRASSLAT
MED MIN FRU. JAG HAR BEVIS MOT DIG, DIN
YNKRYGG!
JAG HAR SETT TILL ATT DU ALDRIG MER KAN
TRÄFFA HENNE. HON ÄR DÖD, DEN HORAN.

MVH
666

Explosivt del 2

2011-10-29T10:43:00.001+02:00

Brevet

Det var brevet, som låg på hans skrivbord när Ola kom till jobbet, som orsakade allt. Han hade stoppat det i fickan, för att läsa det senare. Av någon anledning glömde han bort det. Det blev lunch och det blev dags att gå hem. Ändå låg det fortfarande orört kvar i hans ficka. När han parkerade bilen, när han kom hem, tog hann fram och läste det, innan han öppnade dörren och klev ut. Reaktionen på brevet blev omedelbar. Det var som alla känslorna kom från magtrakten på honom och for upp i hans hjärna med blixtens hastighet. För att få igång sin hjärna igen tog han mod till sig att ta upp brevet och åter läsa denna oerhört provocerande text.

Spänningsberättelse

2011-10-28T13:01:00.001+02:00

Explosivt Del 1 Känslor

Ola Miller, blossande röd i ansiktet, trädde nyckeln i dörren. Känslorna svallade i hans inre och kändes i hela hans kropp. Han kände allt på en gång. Ilska, hat och bitterhet barriikerade hans hjärna. Det som hade hänt var för honom helt obegripligt. Frågan till sig själv var hur i fridens namn skulle han kunna acceptera detta oerhörda trauma. Tyvärr visste han att det var verklighet och inte en dröm. Olas blockerade hjärna klarade inte av att vrida och vända på tankarna för att hitta en väg att hantera den uppkomna situationen på. Chocken gjorde att dessa hemska känslor helt plötsligt tog sig en ensidig vapenvila. Rodnaden i ansiktet försvann och han blev likblek. Trafiken i hans hjärnvirvlar stannade av och hans ögon stirrade rakt ut. Dörren till yttervärlden stängdes helt av.

I trafiken

2011-10-27T20:56:00.001+02:00

Incidenter

Det är tur att alla incidenter i trafiken inte blir trafikolyckor. Då skulle siffrorna i olycksfallsstatistiken med all säkerhet se helt annorlunda ut.
Det får mig att tänka på två händelser jag var med om för mycket länge sedan, men de poppar upp i huvudet ibland.

En biltur på småvägar, höll på att sluta med förskräckelse. Jag och en kompis åkte på en grusväg. Det var jag som körde min folkvagn, som säkert blev skrot för länge sen. Plötsligt fick jag en rejäl sladd i det lösa gruset. Jag hävde den, sedan fick jag sladd på sladd och trodde den skulle hamna på taket på en åker. Det redde ut sig och jag fick kärran gå i körriktningen igen. Men när jag hade stannat bilen var det jag som skakade som ett asplöv. Kompisen fick köra bilen hem. Nästa dag var allt som vanligt och jag rattade min egen bil igen.

En annan tur, samma år, var också lite speciell. Jag körde från Östergötland ner till Malmö, för att flyga till London. Det var midsommarafton och stormigt ute. När jag hade passerat ett bokskogsparti, nere i Skåne, tog den hårda vinden tag i bilen och lyfte den till andra sidan vägen. Jag mordhöll ratten, men vad hjälpte det. Jag såg att jag snart skulle få ett möte. Det redde ut sig och jag kunde fortsätta färden på rätt sida av vägen. De i den mötande bilen hade sett hela skådespelet, och vinkade glatt åt mig.

Den söta älgungen blev en vuxen älgtjur.

2011-10-23T16:40:00.001+02:00

För länge sedan
hade jag en bekant som berättade att de hade tagit hand om en övergiven älgunge.
Det lät spännande, men väcker naturligtvis en massa funderingar.
Älgen växte upp och besökte dem ofta i trädgården för att besöka sina "föräldrar". Så långt var allt frid och fröjd. Men en så en dag ville han komma in i sitt barndomshem. Han rufsade till verandan och dörröppningen. Tyvärr blev de tvungna att avliva den.

Mininovellen Mörker

2011-09-25T15:32:00.000+02:00

Mörkret

Det kunde ha varit strömavbrott. Det var inte det.
Han hade sökt sig in i skogen. Där var bara dags-ljus och månsken som gällde. Den här natten skymde molnen stjärnorna.
Han gick och tänkte på när han gjorde lumpen. I en nattlig övning hade det beordrats totalmörkläggning. När man kom ut från kasernen såg man inte ett dyft. Det gällde att stanna till, tills ens mörkerseende kom i funktion.

Ja, det var femtio år sedan. Nu för tiden var inte hans syn densamma. I mörkret målade skuggorna igen synfältet med ogenomsynliga fläckar. Det fick honom att tänka på barn- och ungdomstidens mörkerrädsla.

I övre tonåren blev Erik ilsken på sig själv pga. att han var mörkrädd. Därför sökte han sig de mörkaste och folktomma vägarna på väg hem på kvällarna. Han tvingade sig till det för att slippa sin rädsla för mörker.

Mitt inne i skogen stannade han till och tittade bakåt. Han såg en svag ljusstrimma på den stig han själv hade kommit. Fotsteg hördes en bit bort.
- Herregu’, var det någon som förföljde honom, tänkte han.

Då hörde han någon ropa hans namn.
Han kände inte igen rösten. Plötsligt var ljusstrimman precis framför honom och såg en mansperson, i sin egen ålder, som tittade igenkännande på honom.
- Känner jag dig? frågade han.
- Det är klart att du gör. Kommer du inte ihåg Ove, din bästis från gymnasieskolan?
- Nu gör jag det och känner igen din röst också, fast du har blivit gubbe. Vad tusan gör du här i mörka skogen.
- Jag såg när du gick in i skogen och blev nyfiken. Jag tänkte det skulla vara kul och prata med dig. Men det tog lång tid att komma ifatt dig.

Erik föreslog att de skulle ta närmaste vägen ur skogen och söka upp ett café, där de kunde prata och minnas tillsammans. Ove tyckte detsamma och de gav sig iväg. Efter en timme på fikastället skiljdes deras vägar men de kom överens om att träffas igen.

En lokatt

2011-09-21T20:20:00.000+02:00

Överraskning

En man var ute och promenerade med sin hund i skogen som låg i närheten av hans villa. Han hade inte sin hund i koppel. Plötsligt stod hunden helt stilla som frusen till is. Mannen rusade fram till sin vovve. Då hoppade hunden livrädd upp i famnen på husse. Då upptäckte mannen att han själv stirrade in i ögonen på en lokatt. Liksom hunden stelnade han till i kroppen. Tankarna for i huvudet på honom. - Lodjur är skygga. Vad är detta? Vad gör jag nu?” Mannen tog några steg tillbaka och höll på att snava på ett rådjur, som låg utslaget på marken. Det var lokattens byte. Snabbt vände mannen på klacken och promenerade mycket raskt från platsen. Han vände sig snabbt om efter 25 meter och såg då att lokatten hade återvänt till sin nyfångade mat. Då gick det upp för honom varför djuret inte hade sitt vanliga beteende, just vid detta tillfälle.

Vättern runt

2011-09-19T17:27:00.000+02:00

Skräckrundan

Handlingen kretsar kring en årligt återkommande cykeltävling runt Vättern. Den avlånga sjön är ett minne av istiden, Sveriges näst största sjö, stor, djup och kall. För många miljoner år sedan bildades den genom en stor förkastning av berggrunden som pressade upp bergen Omberg och Tiveden. Marken sjönk och bildade den gravsänka som är Vättern idag.

Andra helgen i juni 1981 gick den Vätternrunda av stapeln som jag ska berätta om. På fredagskvällen gjorde sig de tävlande redo att starta. Men det här skulle inte bli ett promenadåk ens för motionärerna. Alla sprang och köpte lämpliga regnkläder. Meteorologerna hade avgivit en dyster väderleksrapport för kommande natt. Tusentals anmälda cyklister kom inte ens till start.

Pelle och Kalle, två tjugoåriga grabbar hade slagit vad med två kamrater att de skulle ta sig runt Vättern på militärcyklar med ballongdäck. Vilket år som helst hade det varit ett jobbigt äventyr, men nu väntade de det värsta. Men att ge upp innan de hade startat fanns inte ens i deras tankevärld.

Klockan 22.03 trampade de iväg från startlinjen i Motala. De såg knappast ut som några tävlingscyklister. Klädseln var regncape, gummibyxor och gummistövlar och på huvudet hade de en sydväst. I deras pannor lyste pannlamporna. Det blåste stormstyrka, kylan bet i fingrarna, och det regnade. Mitt i regnandet kom det en kraftig skur. Helt plötsligt blandades regnet med snö och körbanan skiftade i vitt och grått. Som tur var hade de motorglasögon på sig. Hur i herrans namn skulle de klara 30 mil i sådant väder. De hade stor nytta av de stadiga cyklarna och däck, denna skräckens natt. Fast de kände panik började de gapskratta åt eländet. När de hade cyklat i två mil stod det en man och viftade med en vit flagga. Hej, pappa, sa Pelle. Kalle stod bara och gapade. Han visste inte ett jota. De förklarade för honom. Pappan hade lånat en kolonistuga vid vägkanten och bjöd in gossarna för en välbehövlig paus.

Varm choklad och nybakade jättestora kanelbullar smakade härligt.
Sedan var det bara 28 mil kvar på äventyret. När de många timmar senare kom till målet i Motala sken solen på himlavalvet.

En fantasiberättelse,

2011-09-15T11:25:00.000+02:00

där idéerna kommer från händelser i verkligheten.

Herr NN beslutade att göra en cykeltur från sin hemstad till en mindre stad 15 km därifrån.
Då väderlekstjänsten hade prognoserat mycket varmt väder, startade han åkturen redan klockan fem på morgonen. När han hade kommit sju kilometer från staden fick han punktering. Han lagade och lagade, men fick ingen bukt med det uppstådda problemet. Det visades senare, att det vita bandet närmast fälgen var helt utslitet. NN beslutade att leda cykeln till den lilla staden. Halvvägs blev han mycket trött och beslutade sig för att vila. Värmen hade redan gett sig till känna. Han satt sig på en sten vid en rastplats. Cykeln lade han ner på marken.

Han slumrade till, och när han kvicknade till fick han uppleva något mycket märkligt.
Som genom ett trollslag virvlade cykeln upp i luften, som i en spira for den upp i skyn. Ett tiotal meter trodde han bestämt att det var. Med ett pladask i marken for den tillbaka ner i backen. NN var övertygad om att det var en tromb, fast i minimal storlek. Tills han fick reda på att stoftvirvlar, virvelvindar kan bildas nära markytan vid soligt väder.

Måndagar

2011-08-25T10:16:00.000+02:00

Han gillade absolut inte måndagar

Vi kan kalla honom Måndags-Tyko. Måndagar upplevde han som ett litet helvete. Då kom han ofta för sent till jobbet. Det gick inte att prata med honom på förmiddan. Hans stingslighet och känslighet för små saker var då högt uppskruvade. Snäsiga var svaren som då for ut ur munnen på honom. Förmiddagskaffet lugnade ner honom lite grann. Men på lunchen var hans måltid inte alls smaklig och det talade han om för alla. Kaffet efteråt fick honom att lugna sig igen. På eftermiddan jobbade han som en galärslav. Det innebar att försöka prata med honom då var helt meningslöst. Vid jobbet slut suckade han och sa: Äntligen kväll!

Berusning på olika sätt

2011-08-24T07:53:00.000+02:00

Berusade på olika sätt

Herr NN var på väg genom parken, nykter, men berusad av det vackra vårvädret och njöt i fulla drag. Då blev han plötsligt avbruten på sin promenad. En överförfriskad man, i medelåldern och ganska välklädd,
sluddrade fram orden: "Du, min herre, är ganska så nobel."
Herr NN fick rena nojan och tänkte: "Vill han ha pengar, cigaretter, ska jag bara raskt kila vidare?"

Mannen sa: "Jag är så full och ser dubbelt. Därför har du din tvilling med dig, som är precis lika nobel som du. Oj, nu snurrar det i huvudet mitt, bäst jag sätter mig. Han bara inte satt sig utan lade sig på en ledig bänk, och somnade in direkt.
Herr NN tänkte: "Jag hoppas han slipper fyllecell" och promenerade bekymmersfritt vidare i vårsolens glans.

Fiskelycka

2011-08-23T09:38:00.000+02:00

Att meta
I väntans tider
tillsammans med sin hund
Om han får napp
mumlar han ett japp

Det blir en riktig höjdare
han kan för stunden
inte bli nöjdare

Han får en instämmande nick
av sin bästa vän hunden
och han svarar med en vänlig blick.

Skådspelaren, en profil

2011-08-22T09:24:00.000+02:00

Mr. X

Mr X var en skådespelare i allt han företog sig utanför sitt hems dörrar. Sitt hem betraktade han som sin absoluta privata sfär. Till professionen var han politiker och en offentlig person. Han spelade sina roller mycket väl. Folks uppfattning var att han var maktfullkomlig, karriärlysten och egoistisk. Utanför sitt rollspel var han en mjukis, velourpappa, och galenskapare, men han hade ändå en strikt och torr moraluppfattning. Engagemanget för vad som hände i familjen var förvånansvärt stort, om man tänker på hans yrke. Hans integritet om det privata var en av hans hörnstenar i livet. I det privata kunde han inte tänka sig att rubba en millimeter på sanningen. Där var också varje uttalat löfte en hederssak.

Men i det politiska livet gällde deras speciella regler för att värva röster i de politiska valen. Och det hanterade han väldigt väl till sitt politiska partis fromma. Det var många som inte kunde genomskåda honom. Många tyckte han var en retorikens mästare. Om han hade haft skådespeleriet som yrkesroll hade han säkert blivit erbjuden en filmroll i Hollywood. Ett briljant uttal på engelska med amerikansk dialekt bidrog till hans popularitet bland globala vänner i politiken. Hans lilla specialitet var att imitera amerikanska politiker, uppskattades av alla, utom av den som var offret, om inte denna hade rätta sinnet för humor. Om det hade varit hans verklighet skulle det inte förvåna mig om han hade fått flera Oscars för sina utmärkta rolltolkningar.

Tror du att Mr. X har funnits eller finns i verkligheten? Det enda jag vet är att den här beskrivningen är påhittad.

Pinsamt

2011-08-21T17:32:00.000+02:00

Två pinsamma episoder som orsakade stora skratt med hoppande magar.

Detta utspelades i en personalmatsal i början av sextiotalet. På den tiden var alla manliga kontorsanställda klädda i skjorta och slips i kombination med övriga kläder förståss. Den här speciella dagen var det rotmos och fläskkorv på matsedeln. Det var självservering. Eftersom jag var mycket förtjust i rotmos öste jag upp en stor portion på tallriken. Plötsligt spärrade jag upp ögonen och tittade ner på tallriken. Till min stora fasa låg där min slips prydligt under moset på tallriken. Fast den satt fortfarande fast under skjortkkragen runt halsen på mig. Jag fick snabbt bort den från min mat. När jag berättade vid mitt bord vad som hänt bröt mina kompisar ut i gapskratt.

I samma matsal en torsdag. Den traditionella torsdagsrätten serverades, ärtsoppa och pannkaka. Då jag inte äter ärtsoppa passerade jag fram till pannkakorna. Personen, som tog för sig av ärtsoppan, kände plötsligt hur någon knuffade till armen på honom, och han såg sig själv hälla ner ärtsoppa rakt ner i byxfickan på mig. Jag höll på att skålla mig på låret, men jag fick snabb hjälp. Det redde ut sig utan skador. Just den här dagen var det gäster från huvudkontoret där. De undrade nog om vi alltid hade så här roligt på lokalkontoret, av våra gapskratt att döma.

Våra bloggar

2011-08-20T11:11:00.000+02:00

Bloggen är ...

Bloggen är en plats för bloggarens tyckande
med ord och bild för bloggens utsmyckande
om lyckanden och misslyckanden
i vardagsliv och samhälle
i stundens ingivelse vid ett lämpligt tillfälle.

En vers

2011-08-18T19:06:00.000+02:00

om hjärnans magi

Ryck dig bort från verkligheten
låt fantasin spinna visioner
öppna vägen för din framtidstro
då plötsligt kommer styrkan hos dig
och gör dina drömmar till realiteter

Något värmande

2011-08-17T18:16:00.000+02:00

Om Tisdagssoppa

I hans matlagning gällde inge skedmått eller centiliter utan allt tillagades på hans gehör och känsla. Och avsmakandet av anrättning pågick i ett kör. Hans ansiktsuttryck visafe direkt resultatet i sura grimaser eller glada miner. När han kände sig helt nöjd bjöd han in första bästa person att smaka på sin produkt av matlagningskonsten. Det var Tisdag och han var ute på sin sedvanliga förmiddagspromenad. Temperaturen var under tio grader kallt och kylan bet i skinnet på honom. Nu måste jag bara ha en varm god soppa till lunch. Eftersom det var Tisdag fick det bli hans egen variant av tisdagsköttsoppa, förståss. Han skar till lämplig volym av, kött, morötter och kålrötter. Han kryddade med lagerblad, pepparkorn och köttbuljong. Och som pricken över i lagade han till klimp av vispgrädde, ägg och vetemjöl och klickade i soppan.Telefonen ringde. En kompis ringde från porten och aviserade sitt besök. Det passade sig alldeles utmärkt att få en lunchgäst, som kom utifrån kylan när en varm soppa stod på bordet att bjuda på. Receptet i hans huvud var på fyra personer. Det blev lagom för de två frusna och hungriga personerna vid bordet.

Lita på den goda turen

2011-08-16T17:04:00.000+02:00

V 75

Att själv få lura ut
hur det går till slut
att välja häst för häst
och kryssa för på talongen

De man själv tror är bäst
och sedan följa lopp för lopp
och till sin goda tur
finns ett stort hopp

Idag regnar det.

2011-08-15T11:23:00.000+02:00

En vers om väder

En lysande sol gör en glad
då vänder man i humöret blad

I dåligt väder håller man sig lätt för skratt
då det spelar oss ett spratt

Det får gärna regna varje natt
för vår gröda en värdefull skatt.

Mininovellen Havet

2011-08-14T15:59:00.000+02:00

Havet

Han hade aldrig varit en sjöbjörn. Hade aldrig varit påmönstrad på en båt eller ett skepp. Ändå var det, det böljande havet som ständigt skumpade omkring i hans tankar. I sin barndom och under tornårstiden hade han vandrat omkring nere i hamnen, och sett på, när stuvarna gjorde sitt dagliga hårda arbete. Men den stora njutningen var att skåda alla fina båtar och skepp, som låg förtöjda vid kajen.

Allt detta gav energi till hans dagdrömmar och fantasier om närliggande och främmande hav. Det var nästan att han trodde, att detta enorma fascinerande intresse för fartyg och omkring det öppna havet, satt i hans gener efter sin biologiska morfar, som han aldrig hade sett eller träffat. Han visste att morfar hade varit sjöman. Under barndomstiden och tornårstiden hade han träffat syskon till sin riktiga morfar.

Själv blev han aldrig sjöman, men i sin fantasi upplevde han alla tänkbara och helt otroliga händelser på havet. Ibland smög sig även havsmystiken in i hans nattliga drömmar.

Ofta var dom ruskiga mardrömmar och därför blev fantasierna för några ögonblick mycket realistiska. Uppvaknandet blev då dramatiskt med ett häftigt ryck. Plötsligt var han i sittande ställning när han öppnade sina morgontrötta, men helt uppspärrade ögon. Både rädsla och fruktan kunde ses i dem.

Havet hade han upplevt på resor till egeiska havet med alla dess vackra öar och det inhemska sprudlande folklivet ombord på färjorna. En kryssning mellan Göteborg och London var en av hans upplevelser. På ditresan gjorde stormen resan äventyrlig och mycket obehaglig då de flesta av passagerarnas magar kom i olag. Den gången klarade han sig undan. I stället fick han uppleva riktig sjösjuka på en fisketur med en liten fiskebåt utanför Västervik. Båtens skeppare hade hejdlöst roligt åt sina gäster, landkrabborna.
Kryssningar på Östersjön fanns också bland hans minnen.

På en Greklandsresa gjorde han en utflykt till Delos med en turistbåt. Havet var oroligt och hans mage var åter i uppror.
Stora båtar med stabilisatorer klarade han bra men när stormen tog tag i mindre båtar var både han, som passagerare, och hans mage illa ute.

Vers om dans

2011-08-13T17:36:00.000+02:00

Dans

Dans i Folkets Hus
Killarna har tagit sig ett rus
för att stärka sitt mod för att dansa
Blygheten får dem att på ruset chansa

Gå på danskurs vore bättre att göra
och som nykter kavaljer elegant flickorna föra
och slippa att stoppas av en dörrvakt
som säkert gillar att visa sin makt

I rätt takt i både vals och rumba
spelar gör Trio med Bumba
med danskunskaper får du en chans
att dansa med favorittjejen sista dans.

Förälskad

2011-08-12T18:17:00.000+02:00

Förälskelse

Helst plötsligt kände jag mig helt lam
vilken underbar fantastisk dam
att bli så frusterad
är inte min vana
kände mig nästan instruerad
vägen in på denna kärleksbana

Hennes blick mig mana
sådant kan man inte ana
kände mig mer vild än tam
jag var ingen kärleksgam
Jag förfördes av hennes blick
till min glädje var det inte ett billigt trick.

En cykeltur

2011-08-11T19:27:00.000+02:00

Östgötaslätten

Landskapet målade sina vackra färger framför mina ögon. Motvinden kändes i benen när motvinden fick mig att ta i så mycket jag orkade. Mjölksyran invaderade båda mina ben. Trampandet blev tyngre och tyngre. Östgötaslätten hade ingen skog som bromsade upp vindarna. De vidsträckta gula rapsfälten bredde ut sig ända till horisonten. Den gula färgen glittrade i solljuset. Ett svart moln närmade sig mig. Jag fick skydda mina ögon. Det var inte regnmoln utan en enorm svärm med tustentals rapsflugor, som flög i en stor klump rakt emot mig.

Jag slutade för ett ögonblick att njuta av cykelåkandet. Flugsvärmen fick mig att kämpa mot mjölksyran, och jag trampade ilsket och mycket energiskt, för att komma bort ifrån rapsfältmiljön så fort som möjligt. Plötsligt skuggade ett regnmoln solen och flugorna ändrade flygriktning. Jag kunde i lite lugnare takt närma mig ett bebyggt område.

Då ställde regnmolnet till besvär för mig istället. Regnet störtade över mig och jag blev genomblöt. Då såg jag en vacker ek, som jag tänkte söka skydd hos, under det ståtliga bladverket. I samma stund brakade det till och ett åskväder drog precis över mig. Avståndet mellan åskbullret och blixtarna blev mindre och mindre. Då fick jag en förnimmelse, där jag såg hur blixten slog ner i eken och gjorde den urbränd och urholkad. Synen med förstörelsen av det vackra trädet blev, som tur är, inte någon verklighet.

I verkligheten hade jag en stor tur. I den lilla byn fick jag se en skylt, som det stod Kafé på. Det var öppet och jag kunde söka skydd och fick mig lite gott kaffe och en mazarin. Då njöt jag igen av min utflykt.

Längtan och trängtan

2011-08-10T12:06:00.001+02:00

En mycket arg person

2011-08-10T11:45:00.001+02:00

Kokande ilska

Hela hans ansikte präglades av hans plötsliga ilska.
Hans bleka hud försvann ur sikte och en kraftig eldröd färg förändrade hans ansiktsutstrålning. Sådan blick kunde döda vilken motståndare som helst.

Den känslomässiga temperaturen i honom gick i taket. Spärrarna var för några sekunder helt borta. Hela hans kropp vibrerade. Han var verklig enormt ledsen och urförbannad. Kände och hörde sig själv skrika ut allt hat och bitterhet som lagrats inombords. Egentligen hade det legat och grott i åratal. Vad han just nu hade upplevt var droppen som fick bägaren att rinna över. Nu fick det vara nog.
Ingen, ingen, ingen skulle få kränka honom mer.

Ilskan sjunker så sakteliga undan. Klarsyntheten tar kontroll över den uppbrusande och omtöcknade hjärnan. Hans skakande kropp regleras till normalläge.
Han ser då en vettskrämd, tårögd och ångerfull antagonist, som mumlar ett "förlåt", och smyger sedan ut ur rummet.
© Nisse

Ett minne

2011-08-09T10:35:00.000+02:00

Fyllot

Jag var 18 år och kom ut på gatan. I hörnet fanns ett brandskåp med telefon. På gatan låg en medvetslös man. Jag gick fram till brandskåpet, lyfte telefonluren och begärde att de skulle skicka en ambulans. Efter en stund kom en polisbil och poliserna gick ur bilen och började sparka på mannen. Hur i fridens namn visste de om han var full eller sjuk? Tyvärr görs missbedömningar ibland, I vilket fall som helst är det inte det första man gör att man börjar sparka på en liggande person. Jag skulle aldrig själv inte ens kunna tänka tanken. Jag minns hur upprörd jag var hela den dagen. Den här händelsen finns fortfarande i bakskallen när jag ska gripa in. Men det hindrar mig inte om jag anser att jag bör göra det. Jag litar på min egen uppfattning.

Nuet

2011-08-08T19:53:00.000+02:00

Här och nu

Det dåliga placerar vi på rätt ställe
och lämnar det därhän.
Att älta det i tid och otid
gör ingen nytta.
Framtiden kan vi planera för
så gott det går.
Just nu passar vi på att njuta
av här och nu.

En vers

2011-08-08T10:57:00.000+02:00

På återseende

Han längtade ut på främmande hav
Få känna äventyret i hjärna och hjärta
och slippa från alla tjat och krav
Men skiljas från vännen gav alltid smärta

Hans längtan efter sin trängtande frihet
blev hans älskandes tvång och boja
Hennes kärlek var ännu så glödhet
Fast han hade flytt från deras koja

Kärleken liksom haven går i vågor
hårt arbete fick tränga undan det tunga
I hemmahamn samma famn
Och kärleken slog åter i lågor
Men nu var de inte längre unga.

Sommarnatt

2011-07-17T17:48:00.000+02:00

En dröm
Regnet smattrar mot rutan. Pölar bildas på marken. Jag gäspar. Plötsligt slumrar jag till. En dröm tar över. Rör mig oroligt i sängen.

" Jag är på en passagerarbåt på Medelhavet. Passadvindarna smeker fartyget. Jag tittar i ett par vackra ögon. Jag får svar av dem. Jag blir kär i dem. Och känner mig störtförälskad i personen som äger dem. Är på väg mot sjunde himlen. Känner pirret i magen. Närheten till min älskade gör mig varm. Solnedgången harmoniserar inte med våra känslor. Solen dalar sakta ner mot horisonten. Kylan och mörkret tränger på. De sköna känslorna inför varandra påverkas inte.Vi drar på oss filtar och tänker sitta kvar till soluppgången."

Regnet har blivit en häftig åskskur och väcker mig från medelhavs-upplevelsen. Dundret och blixtarna kommer samtidigt. Åskan befinner sig rakt över mitt hustak. Skyndsamt drar jag ur alla sladdar och lägger mig i sängen igen. Jag kryper ihop och försöker somna från hotet.

En vers om havet

2011-07-06T10:57:00.000+02:00

Hav

Jag blir eld och lågor
när jag tänker på havets vågor

de man kan njuta av
på världens hav

de som inte skada ger
och är ögats fröjd när man dem ser

Nisse

Novellen Ögonen

2011-07-03T10:22:00.000+02:00

Ögonen

Oväntandes vad som skulle hända denna påskafton på 70-talet åt Niklas sin traditionella påskmåltid ihop med sina föräldrar i föräldrahemmet. Ett efter ett av påskäggen försvann ner i hans mage. Bara skalen låg kvar på tallriken. Då ringde telefonen. "Hej, du vet väl att det är fest på klubben i grannstaden?" Ja, jag vet och har tänkt åka dit. "Ja, då kanske vi ses där".

Senare på kvällen anlände Niklas till den omtalade festen. Personen, som hade ringt såg han inte skymten av. Sådant händer. I vimlet såg han en intressant person. När han inte tittade åt dennes håll kände han på sig att han tittade på honom. Han visste inte om det var hans egen inbillning. Eftersom han innerst inne längtade och trängtade efter en ny kärlek. Niklas var så irriterande trött på sitt depperi att han helt ville glömma det och uppleva något glatt överraskande, som fick honom på andra tankar.

Musiken spelade upp och han upptäckte att hans inspanade person satt helt ensam vid sitt bord. Då tog han mod till sig att bjuda upp "objektet" på en dans. Då kände han att "objektet" var en livs levande trevlig människa som spände sina ögon i hans ögon. För en stund satt deras pupiller fast i varandra. Niklas mage börja pirra. Han var ovan att stirra i ett par främmande djupa vackra ögon.

De avslutade dansen och satt sig för att prata. Det bara bubblade av ord från de båda och snart hördes deras skratt över hela salongen. Två timmar bara sprang iväg. "Tyvärr, måste jag åka nu, annars måste jag ta in på ett hotell" Niklas svarade snabbt att de kunde åka hem till honom, fast det var en bra bit att åka. "Vänta, ska jag kolla om det går" Allt löste sig och snart var de på väg till sin första träff.

I en snurrande fart kände Niklas att han ögonblickligen hade blivit störtförälskad och kände att kärleken var besvarad. Till wienermusik gjorde de sig bekanta under natten. Livet för Niklas satt åter fart i optimismens vägar. Att titta för djupt i någons ögon kan verkligen få oväntade följder.

Förälskelsen kunde ganska snabbt ha fått en ända med förskräckelse. Vid en gemensam bilutfykt dagen därpå, påskadagen med Niklas folkvagn uppstod ett hål på slangen till bensinpumpen. Det rann ut bensin i motorrummet. Bara en liten gnista som tänt eld på bensinen kunde ha gjort folkan till ett brinnande hav och förpassat de nyförälskade till himlens höjder. Men deras öde var ingen olycka.

Det hela blev en kärlekshistoria på distans som höll i många år. Trots att sådana relationener skapar alltför stora förväntningahos de inblandade så att vissa meeting kan bli katastrofala och besvikelsen blir stor ju då. Tills sist gick dom skilda vägar. Men det behöver inte betyda att vänskapen tog helt slut trots att de hittade nya kärlekar.

Novell om stavar

2011-06-21T16:18:00.001+02:00

Möte mellan stavar och dess ägare.

Ovanför den lilla fågelsjön vid bostadsområdet seglade ett dimmoln ofta på mornarna.
Sedan var det solen som med sina varma strålar belyste vattenyttan och skapade ett trevligt glitter på vattenytan. Runt sjön gick en promenadväg, som var cirka två kilometer lång. De kvällar det var kvällssol var det många som motionerade där. Gåendes eller joggandes tog de sig runt förortspölen.

Harold var en av dem som utnyttjade den möjligheten med två till fem varv runt. Han hade lagt märke till en dam cirka femton år yngre än han själv. Hon använde stavar på ett proffessionellt sätt när hon hurtigt tog sig runt sin motionsbana, Ett trevligt hej och ett soligt leende hade hon alltid till övers för Harold när de möttes.

En kväll satt hon på en bänk när Harold skulle passera. Harold förstod inte riktigt själv vad som flög i honom när han stannad till vid bänken.
-Hej, vi brukar ses på den här rundan nästan varje kväll.
-Ja, det vet jag väl, gubbskrutt.

Harold såg direkt att hon hade glimten i ögat och var inte långt till ett skratt.
-Ja, jag blev nyfiken på de där stavarna. Jag har gått och funderat på om jag också ska köpa mig ett par likadana.
-Ja det vore trevligt, så kanske vi kan gå ikapp eller gå och samspråka medan våra ben ochvåra stavar håller farten uppe. Och blir vi trötta är det bara att stötta sig på stavarna och ta igen sig en stund.

Förresten jag heter Maria.
-Och jag heter Harold. Jag är änkoman sedan några år tillbaka.
-Jag förlorade min man i en arbetsolycka för några år sedan.
- Beklagar, har du hunnit skaffa en ny gubbskrutt sedan dess.
-Nej, jag har inte varit så intresserad eftersom de tunga tankarna gjorde besök hos mig ganska ofta den första tiden. Men nu har jag lärt mig att minnas mest allt det fina och mitt goda humör har kommit tillbaka. Hur har du gjort?

- Jag har upplevt samma sak och jag har fått samma fina lärdomar.
-Från det ena till det andra. Ska du köpa stavar?
-Javisst, redan i morgon ska jag ut till köpcentret och titta vad jag hittar. Vill du följa med?
-Ja hemskt gärna.
De hade en trevlig dag med middag på IKEA och stavköpet blev av. Sedan följde tvåveckors intensiv stavgångsexercis för Harold med Maria som instruktör.

Den tredje veckan efter köpet var inte Maria på plats vid mötesplatsen. Harold försökte ringa,men fick inga svar.
Julen kom och vintern kom och hans stavar fick vila i garderoben. Natten till första april hade han en dröm att två par stavar vandrade runt banan utan Harold och Maria. När han vaknade ringde telefonen.

-Hej Harold. Det är Maria och det är inget aprilskämt. Ska vi traffas på promendadrundan så får jag berätta var jag har varit.
-Ja, hemskt gärna. Jag har saknat stavgången tillsammans med dig.
När de träffades berättade hon att hon plötsligt gav sig iväg till USA då ett av hennes barnbarn blev svårt sjuk. Maria hade kommit hem för en vecka sedan.

-Ursäkta att jag inte hörde av mig. Det bästa av alltihop är i alla fall att barnbarnet är fullt frisk igen.
-Det är helt okej. Nu får vi stava tillsammans igen.
Det blev mycket stavgång det året och de inledde ett särboförhållande.

©Nisse

Blixt och dunder

2011-06-01T15:50:00.000+02:00

Igår hade vi ett ordentligt åskväder häruppe. Det fick mig att tänka på en berättelse som jag har skrivit.

Gubben som gillade åskväder

Gubben August satt på bänken utanför servicehuset. Det hade varit en varm dag. Rentav var värmen tryckande. Han kände lite huvudvärk. I tankarna fanns bara blixtar och buller. "Det kommer att kännas bättre bara det bryter ut", tänkte han. Gubben satt förnöjd, när han såg de tunga, mörka molnen hopa sig på himlavalvet. Han var övertygad, att skådespelet snart skulle braka loss. August behövde inte vänta länge.Bara någon sekund senare stod regnet som spön i backen. Det fick honom att snabbt förflytta sig under tak. Långt borta såg han en blek blixt och bullret lät vänta på sig. Gubben fick tåla sig ännu en stund. Men han skulle få sitt lystmäte. Lite mer än August hade tänkt sig. Mittpunkten i åskan hade snabbt förskjutit sig och låg nu vid servicehuset.Han hade nu flyttat sig inomhus och satt nu som klistrad vid fönstret. Han kom på sig själv att hans blick hade fastnat på flaggstången. Då kom blixt och buller samtidigt, så att August hoppade till. Han fick uppleva när blixten slog ner i flaggstången. Fästet var kluvet mitt itu. Den blänkande toppen rullade in på servicehusets altan. Resten av flaggstången var glödande träflisor, som virvlade runt i luften. Och fönsterrutan skakade av tryckvågen. Gubben blev rädd och fascinationen med åskväder, hos honom, var just då som bortblåst.

Spöregn

2011-05-27T14:49:00.000+02:00

Jag var 13 år
och körde ut tidningar efter skolan. Jeans och storrutig skjorta var min klädsel, när jag cyklade mellan ingångarna där jag skulle lämna dagens tidning. På den tiden kom många tidningar ut på eftermiddagen.
Just den dagen seglade det upp blåsvarta moln på himmelen och vindarna ökade i snabb takt upp till storm.
Det var i maj månad 1954.

Plötsligt öppnades himmelens ridå och ner föll stora regndroppar i körsbärens storlek. Snabbt och tätt med den hårda vindens fastighet störtade regnet mot mig och allt annat i närheten. Tidningarna var väl inslagna i väskan men de blev genomfuktade ändå.

Med den tidens jeanstyg virade sig jeansen kring benen och kändes som genomblött papper. Redan dyblöt på två minuter lyckades jag ta skydd i en farstu. Jag var tvungen att ta skydd i en farstu. Ute förvanlades de stora regndropparna till grovkornigt hagel. Som tur var lugnade skuren ner sig och upphörde efter tio minuter.

Eftersom jag bodde i närheten kunde jag ta mig hem och byta till torra kläder innan jag fortsatte den dagens tidningsutdelningen.

Mininovellen Ungkarlen

2011-05-17T13:23:00.000+02:00

Ungkarlen

I ett hus med många hyresgäster finns det ofta åtminstone en ungkarl. Den jag tänker på betraktades av andra som en enstöring. Detta stämde in på honom utan på våren då vårkänslorna invaderade honom. Trots att han inte länge var helt ung fortsatte denna tillfälliga förvandling hos honom precis vartenda år. Liksom vårblommorna spirade han ut i hela sin prakt.

Livsglädjen, charmen visade sig. Det inåtriktade blev utåtriktat. Och varje år trodde grannarna att han blivit galen eller förälskad eller bådadera. Deras lilla tråkmånsgranne hade plötslig glimt i ögonvrån och ett leende på läpparna och han hälsade glatt på grannarna, som de inte var vana vid. Ändå sågs han aldrig i sällskap med någon.

Men några av huset nyfikna tanter såg hur han försvann ut på kvällarna och hur han kom hem först tidigt på mornarna. Deras huvuden och uppspärrade ögon skymtade fram en aning från de halvt fördragna gardinerna. Deras fantasier om grannens förehavanden blommade ut som allt annat på våren.

Men varje år slog fantasierna slint och ungkarlen blev vid vårregnen och de första åskskurarna precis samma tråkiga ungkarl, åtminstone ur de nyfikna grannarnas synvinkel.
- Är det inte underbart med vårkänslor och uppflammande, och kanske helt galna förälskelser?, tänkte ungkarlen när allt, som vanligt, hade lugnat ner sig igen.

© Nisse

Mitt skrivande

2011-05-07T20:04:00.000+02:00

Mitt skrivande

är något blivande
ett nystan av tankar
i hjärnan bankar
jag drar i en ända
det får mig att tända

Tråden av fantasi brinner
jag skriver så mycket jag hinner
Ibland hamnar jag i en labyrint
mina tankar slår slint

Glöden tar åter fart
skildrar både elakt och rart
intrigen spetsas till
och blir en paradox

som vill oroa
och förarga
Blad för blad
och ibland göra dig mycket glad

Om min fantasi
Fantasin är en gåva från min hjärna
den använder jag så gärna
den ger mig glada skapande stunder

med undantag av en och annan blunder
den får mig att nå kreativitetens kärna
där i mittpunkten är jag så gärna

Kärlek

2011-04-22T15:10:00.001+02:00

Förälskad

Vårkänslorna hägrade
depressionskänslor jag vägrade
mina sinnen flöt som i ett melodiskt hav
runt kärlekens och förälskelsens nav

Tystade var molltonernas brus
förälskelse utan krus
Känslorna välla
som i en bottenlös spirande källa

Just då inte särskild klok
betedde mig som en kärlekskrank tok
ända in i mitt skeletts ben och märg
fylldes allt i kärlekens färg

Blint såg jag hos dig bara superlativer
Det fanns inga tvivel
Bara en enorm längtan och trängtan till dig
Jag älskade dig!

Besök i ett köpcentrum

2011-04-12T17:07:00.002+02:00

Så kan det bli.

Shoppandet på köpcentrumet utanför stan sätter sina spår.
Fullastad med kassar satt hon på bussen på väg hem.
Det går två linjer till hållplatsen där hon ska kliva av.
Idag åkte hon hem med den linje som tar lite längre tid.
Helt plötsligt slumrade hon till där hon satt.
Hon vaknade till och den vanliga resvägen dominerade tankarna.
Tittande ut genom bussfönstret såg hon inte den vy hon brukar se
under den resvägen. ”Var är jag någonstans?”

”Inte vet jag” sa en manlig medpassagerare och fortsatte
”Hur är det fatt lilla damen?” Mumlandes till svar tittade
hon ut genom bussfönstret igen.
Nu hade bussen kommit till rätt plats och hon tryckte på stoppknappen.
Nu svarade hon sin medpassagerare ordentligt ”Oj, jag slumrade visst till”.
Bussen stannade och hon klev av med sina kassar.

Några av mina verser

2011-04-07T11:59:00.001+02:00

Kreativitet

Att få känna sin kreativitet
i en skapande aktivitet
får min inre sol att skina
och tankarna är mina

Mera om kreativitet

Femtiotalets jantelag
Talade om vad man inte kan
Du är en medelmåtta minsann
Din vilja växer i skogen

Det är tur att jag ändå
blev vuxen och mogen
och får använda min fantasi

Genom att skriva och måla
Och bara låta andra människor
skapelserna tåla

Jantelagen

Lagen om Jante
är begränsningarnas vante
Ta av dig den
och du blir friare sen

Till bloggvärlden

Du är mångfasetterad
Många blir av dig fascinerad.
Tack vare din mångfald
faller du aldrig i enfald.

Civilkurage

2011-03-27T12:47:00.001+02:00

Civilkurage - mod eller dumhet?

Du och jag och alla andra
var och en av oss
är en färgklick
så vacker och unik
Är det då modigt
att inte försvinna upp
i en grå massa?

Är det då dumt
att bevara sin kulör?
Känn efter i din ryggmärg
och bekänn färg
och tillåt andra
lysa i sin nyans

Resultatet blir
en livsgivande
och sprakande helhet
© Nisse

Ännu en kärleksdikt

2011-03-25T10:32:00.000+01:00

Vårkänslor

Jag förnimmer vårens ljus
Känslorna blir stora som hus
längtar och trängtar efter kärleken
där jag sitter under den gamla eken

Jag väntar likt tjuren Ferdinand
Och andas in våren
Nyss inte långt från tåren
Nu i förälskelsens land

I tanken tager du min hand
känner alla gamla band
Oväntat möter jag en främlings blick
Du är brädad det sa klick
© Nisse

Kärlek, en dikt

2011-03-23T09:12:00.001+01:00

Tankarnas tanke

Tankarnas tanke driver på
Den styr de andra
Blir du nyfiken
Jag ska inte göra dig sviken

Den heter kärlekstanken
Och tillhör hjärtebanken
Är en röd tråd
Genom livet

Tyvärr är den inte alltid given
Är ofta bortglömd
Hos många väl gömd
Och ibland från folks hjärnor tömd
© Nisse

Politik

2011-03-17T17:04:00.001+01:00

God politik
Utan maktmissbruk och smussel
och ej med osolidarisk slägga
demokratiskt lägga
sitt lands svåra samhällspussel

En dikt om fred

Han skrev och skrev
om en världsbild så skev
och han ville rädda världen
till att tänka på rätta värden

På vägen han fann
så många om och om
där och där krigen kom
Ingen bild blev ärlig och sann

Men hans hopp fanns
trots att allt var utan sans
simsalabim freden fick en chans
och stoppade stridstupparnas dans

© Nisse

Bland mina äldre inlägg

2011-02-17T09:01:00.000+01:00

på den här bloggen
finns det läsvärda berättelser du kan läsa medan jag tar en paus på denna blogg.
På återseende!
Nisse

Novellen cyberrymden

2011-02-15T12:55:00.000+01:00

Cyberrymden första delen är publ. tidigare

Med en belåten min satt han sig vid sin nyinköpta dator.
Nu hade han bestämt sig att han skulle utforska webben med en resa i fantasin på surfandets väg. Lite hum om hur det går till hade han sedan tidigare. Hans egna visioner låg alltid i bakhuvudet på honom. Han hade en stark på att webben, liksom olympiska spel, förde de många människor närmare varandra. Förståelsen för olika kulturer och sociala bakgrunder ökade på ett lavinartat sätt. Nu efter sin pensio-nering hade Harald Spång all tid som behövdes. Enda begränsningen var att dygnet bara hade 24 timmar. Äta, dricka och sova samt göra sina naturbehov. Och att inte förglömma hans lilla, men mycket goda nätverk av riktiga vänner, där stadiumet av besvärande ytlighet redan var passerat. Uppriktighet och rak kommunikation och en stor dos av härlig torr humor varje dag var medicinen som bevarade allas integritet och ökade den vänliga atmosfären. Alla bara visste var man hade den andre. Där fanns inga intrigspöken som fladdrade omkring och ställde till oreda i relationerna. Simulerad elakhet var okej, eftersom snällheten dominerade själ och hjärta. Orosmolnen som poppade upp hos på Harald då och då handlade de helt och hållet om hans fysiska hälsa. Psykets besvärligheter hade han lärt sig hantera genom tidigare mörka perioder och erfarenheter av kriser beroende på för mycket tänkande på negativa farhågor, där orsakerna var stress och depressioner. När det gällde sjukdomar räckte det med att han läste om ett symtom, kände han igen det hos sig själv. Som tur var dröjde det inte länge förrän han förstod att det var hans egna tankar som lekte med honom och han spelade sig själv ett spratt.

Natten var ung. Han kände sig som en kung, när hans fingrar for i skrivmaskinstränad snabbhet över tangentbordet i bästa touchstil. På en natt besökte han personer i hela vår värld. När inte svenskan och engelskan räckte till tog han till sina gamla kunskaper i esperanto. Han träffade på många tvillingsjälar, som hade samma brin-nande intresse för visioner om framtiden som speglade förhoppningar om en bättre värld utan krig. Där fred och vänskap överbryggade stela uppfattningar om religioner, kulturer och som skapade ett varmt och engagerat intresse att förstå varandra Egentligen sökte han en riktig god vän på nätet som han kunde dela sitt återstående liv med. Han förstod att del lät naivt. Men det var inte barnsligare än att spela på lotto varje vecka och inbilla sig att man skulle vinna 100 miljoner.

En natt när det var fullmåne ute kände han en konstig magisk och mystisk känsla i magtrakten. Han hann inte fundera så länge på det. Han hade fått en kontakt med en kvinna som hade precis liknande intressen som han själv och tankar som fick hans hjärta att dunka i allt snabbare takt. Kärlek i första ögonkastet fast det var på skrift och inte i djup ögonkontakt. Så öppenhjärtlig som han nu var i sina svar hade han aldrig varit tidigare. Efter en veckas chattande med denna underbara varelse i brevform förstod han att han hade funnit sin själsfrände.

Fortsättningen är även publ. i Webbubblans specialnummer för alla hjärtans dag.
Ett år senare.
Han hade just kommit in på ankomst-terminalen på Gatwick i England och spanade efter en kvinna som stämde med fotografiet han hade i handen. Tokiga tankar poppade upp i hans huvud. Tänk om hon hade lurat honom. Samtidigt hörde han en välkänd röst likt den han hade hört på sin dator:

- Hi Harald.
Han vände sig om och såg en kvinna, som han tyckte han sett förut. Visserligen hade han sett hennes fotografi, men känslan var som om de redan hade umgåtts i flera år. - Hi Helen.

De tog en taxi till Helens bostad i närheten av Kings Cross Station. När vi kom in till lägenheten kände han sig välkommen direkt. Lägenheten var möbleras precis som han skulle göra det. På väggarna fanns konst som tilltalade honom.
Hon hade sovrum, stort vardagsrum med matplats, arbetsplats med två datorer mittemot varandra, soffgrupp och Platt.tv och musikanläggning, samt pentry och badrum förståss. Helen hade köpt lägenheten för många år sedan.

- Du har redan en dator för mig också, ser jag, sade Harald.
- Visst. Tyck inte jag är knäpp, men jag tycker vi umgås
här på samma sätt som förut.

Efter en god välkomstmåltid satte de sig ner vid datorerna. Fördelen med det här var att de kunde se och höra varandra samtidigt som de kände varandras närhet.
- IRL, i det verkliga livet vid samma tid och på samma plats, puss och kram samtögon avstånd, tänkte Harald.
- Jag brukar inte ta hem främmande karlar. I det här fallet är min känsla om Harald att jag känt honom hela livet, tänkte Helen.

Sedan upptäckte de London Eyes i cyberrymden och dagen därpå i verkligheten. De var i en vagn med femton andra personer. Fast de hade bara ögon för varandra och för den fantastiska utsikten. som de upplevde som hela London låg under deras fötter.

På kvällen fram till midnatt upplevde de nattlivet i SOHO.
Mesta tiden var de på en pub med trevlig underhållning och en restaurang, där de åt fish and schips. Potionerna var dubbelt så stora än de var vana vid.

Dagen dårpå åkte de sightseeing in London från dn dubbeldäckad röd buss. Det var fint att komma närmare målen som de hade pekat ut från det jättestora pariserhjulet dagen före.

Dagarna gick med nya upplevelser som gjorde deras förälskelse större och större. Harald funderade på om han skulle fria till Helen. Han kunde ju ta med sig sin pension tasck vare EU och bosätta sig i London. Men lägenheter var dyra där och det bästa var om de kunde bo kvar i Helens lägenhet. I Sverige kunde han flytta en del av sitt bohag till sommarstugan. Då hade de någonstans att ta vägen vid resorna till Sverige. Sin lägenhet tänkte han sälja.

Helen funderade på om Harald ville bo hos henne. Hon väntade bara på att han skulle fråga. Två dagar före avresan till Sverige frågade Harald om de kunde gå och shoppa vid Oxford street.

Ringar, tänkte Helen. Frieri, tänkte Harald.
På Gatwick Airport förlovade sig de två själsfränderna innan Harald åkte hem, efter tre veckor vistelse, för att förbereda flytten till London.

Ensamhet

2011-02-09T23:36:00.000+01:00

Ensam

Gubben satt i sin lya och grunnade. Snart hade han suttit här varje dag i en hel vecka och glodde och blängde på telefonen och lyssnade efter en väntad signal. Det förblev tyst. Inte ens ett knäpp i brevlådan och en duns på hallgolvet, fast han visste att brevbäraren var ute i trappan. Kommunikationen uteblev. Han var väldigt besviken. Sonen hade ju lovat att höra av sig. Efter kvällsmaten tittade han på TV. Där satt hans egen son, som sa till programledaren:

- Jag vill också hälsa hem till min pappa. - Varsågod! - Hej, pappa. Ha det så bra!

Lyckan var fullständig.

Älgar

2011-02-08T10:18:00.000+01:00

Möte med älgar

Skogens konung.
Jag har alltid fascinerats av älgar. En fulltaggad tjur ser verkligen ut som skogens konung. För många år sedan, då jag bodde på en ort i Mellansverige, motionerade jag en till två gånger i veckan. Motionsfantasterna, i min omgivning, tyckte att det var meningslöst att bara vara ute och springa så lite. En morgon, före jobbet, när jag tog min vanliga motionsrunda i skogen, hände det här: Jag hade avverkat tre fjärdedelar av sträckan, då en älgtjur stod på stigen, där jag skulle fram. Visserligen en bit bort, men jag tvärstannade. Den hade inte känt vittringen av mig. Fem minuter väntade jag, men älgen stod kvar på samma ställe. Tankarna virvlade runt i skallen på mig. Vad gör jag nu? Mitt beslut blev att vända om och springa samma väg tillbaka. Den morgonen fick jag en oväntad lång joggingtur.

Så kan det gå.
Man kan ju aldrig hålla tyst om sådana upplevelser, så naturligtvis berättade jag på jobbet om mitt ovanligt långa träningspass. De skrattade åt mig och en man sa att älgen skulle ha blivit lika rädd som jag. Mannen som sa detta var en mycket van skogsmänniska, då hans stora intressen var jakt och orientering. En vecka senare var han ute i samma skog som jag. Han var på ett strålande humör och hade lust att leka lite. Han tog sig för att imitera en älgtjurs lockrop. Det tog inte lång stund innan en storvuxen älgko infann sig på platsen. När kon förstod att hon hade blivit lurad, blev hon ursinnig och rasande. Hon rusade rakt mot mannen och han hade bara en utväg, att blixtsnabbt klättra upp i närmsta träd, för att rädda sig från den arga kon. Älgkon stannade nedanför trädet. Mannen fick lugnt vänta på att kon skulle tröttna. Efter en hel timmas väntande kunde han klättra ner igen, då älgen hade lunkat bort från platsen.

Ännu en historia om en älg.
I slutet av sjuttiotalet, när jag var på väg i min bil mellan Finspång och Örebro, hände den här lilla episoden. Straxt utanför Pålsboda finns det en varningsskylt för älgar. När jag med bilen närmade mig skylten såg jag hur en älgko skuttade upp på vägkanten och tvärstannade vid skylten. Jag saktade in bilen och rullade så närma jag kunde utan att störa älgen. Den tittade åt alla håll om kusten var klar. Sedan lunkade hon makligt över vägen. Hon betedde sig precis som oss människor vid ett övergångsställe. En klok älgko, som visste var det säkraste stället var att passera vägen.

Om passion

2011-02-07T11:10:00.000+01:00

En passionär

Varför inte kalla honom passionär. Om något för honom blev
verkligt intressant gick han in för det så stenhårt att det lyste
i hans ögon och hela kroppen utstrålade passion.

I hans matlagning gällde inga skedmått eller centiliter utan
allt tillagades på gehör och känsla. Och avsmakandet av an-
rättningen pågick i ett kör. Ansiktet visade resultatet i sura
grimaser eller glada miner. När han kände sig helt nöjd bjöd
han in alla att smaka på sin produkt av matlagningskonst.

När han målade en tavla var det som själens kraft tog över
penseln och och visualiserade målarens känslor i bilden.
Dagen efter kunde han fråga sig om det verkligen var han
själv som hade målat tavlan.

Även i hans skrivkonst märkte man att hans inre fantasi och
känslor hade en betydlig del i skapandet. Det overkliga blandat
med hans känsloliv mixade till berättelsens och huvud-
personernas verklighet.

Novell

2011-02-03T19:34:00.001+01:00

Hemlängtan

Tårögd, med en klump av gråt i halsen, satt han i en helt för honom främmande plats. Visserligen var det hans pappas hemby och fosterland. Själv var han född och uppväxt i Sverige. Tioårige Viktor hade på dagen för en vecka sedan första gången satt sin fot i Afrika och Ghana. Hans föräldrar hade separerat och pappan tog pojken med sig hem till sitt föräldrahem i en annan världsdel. Språket var direkt ett problem. Några enkla fraser på pappans modersmål var det enda han kunde. Språkförbistringen och alla okända människor gjorde att en enorm känsla av förtvivlan svallade över honom.

Trots att han blivit varmt välkomnad av farmor och farfar och alla andra, ett femtiotal släktingar samt ett hundratal andra bybor. Vid kvällsmålet den här dagen, blev tankarna på mamma och hans tre månaders gamla syster bara för mycket. Först smög han sig ut, men väl utanför satte han sig ner på en enskild plats. I sitt huvud rusade han nu in i en djup och för Viktor en verklig ensamhet. Då brast fördämningarna. Gråten forsade ner för hans kinder och han grät hejdlöst. Bilder av upplevelser med jämnåriga bästisen Kristian dök upp i hans hjärna. Mitt i gråten skrattade han till.

Minnet av alla bus och upptåg med grannpojken hemma i Skärholmen, fick

honom till ett hysteriskt hurklande skratt. I nästa stund tänkte han på hur mycket han älskade och saknade sin mamma. Tårarna började åter rinna och tjutandet verkade inte ha några gränser. Han grät tills han somnade av trötthet. Den varma glittrande Afrikasolen torkade bort tårarna i hans ansikte. Svettdropparna tog deras plats. Denna speciella dag kände han sig som vilken
pojke som helst i den lilla byn.

Alla hade sin uppgifter och sina förberedelser inför kvällens byfest. Sin kropp och ansikte smörjde han in med fett och lät kusinen, en jämnårig grabb. sminka honom. En av pappas bröder, en nittonårig yngling, lärde honom de nödvändiga dansstegen inför nattens eskapader. Ledsenheten och känslan av saknad var borta för stunden. Lyckan kom liksom inifrån. Det var som hjärtat talade. En förnimmelse att generna och det undermedvetna lämnade ett budskap till honom.

- Min son, ikväll ska du bara leva i nuet och endast ha vår bys traditionella glädjeyra i sinnet. Dina förfäder rinner i ditt blod. När månen lyser upp marken och vattnet från himlavalvet kommer du att dansa i extas med dina nya afrikanska vänner”. Helt utpumpad, av allt ätande, drickande och dansande, somnade han den kvällen med ett leende på läpparna.

Den ”gamle” före detta medicinmannen drog djupa halsbloss på sin pipa. Han satt utanför sin hydda och tänkte på sin unga släkting från Sverige. - Det är inte lätt för grabben härnere. Mammans tröstande i olika former är inte närvarande. Högst påtagligt nära var pappans stränga attityd och hans straffande hand. Den spädde effektivt på hemlängtan hos gossen. Pojkens utsago att han hade en stor knut i magen var ingenting annat än en djup bedrövelse och sorg. Jag får ta till lite magi och fantasi för att hjälpa honom”.

Viktor hade varit tre månader i sitt nya hem. Skolan hade börjat. Det var skitjobbigt med det nya språket. Idag var han ändå hoppfull. Vid midnatt skulle han ha ett hemligt möte med sin farfars bror, som varit medicinman i byn. Idag hade han många namn. ”Den gamle, den kloke, den äldste, den gamle trollkarlen”, och det allra viktigaste namnet ”Den magiska fullmånens tjänare”.

Viktors mamma Eva vaknade plötsligt till mitt i natten. Blixtsnabbt satte hon sig upp i sängen. Vilken besynnerlig dröm. En fåraherde talade: ” Ett av mina får är borta. Du hittar honom på Bromma flygplats klockan ett på söndag eftermiddag.” I halvnaket tillstånd tyckte hon sig se sin son Viktor. Den vackra fullmånen regerade med sin lyskraft över den kalla natten. En liten rädd pojke var på väg till Medicinmannen.

- Tag på dig det här sa den gamle mannen. Viktor tittade på honom med en häpen min. En urgammal pilotuniform, svarta läderstövlar, hjälm och glasögon. Kvickt som ögat, likt en brandsoldat vid utryckning, klädde han sig i flygardressen.

- Jag kommer nu att hypnotisera dig”, sa gubben. –Spänn dig inte, pojk, fortsatte han bryskt. Av en ohörbar order började pojken dansa i trans, rulla ihop sig som en boll. De vakna tyckte sig höra ett flygplan lyfta. Ett litet konstigt knyte var på väg ovan molnen.

Telefonen ringer hemma hos Kristians mamma.
- Hej, Ellinor. Jag undrar om du och grabben din vill följa med på en utflykt till Bromma flygplats på söndag. Det är inte säkert Kristian vill. Arlanda skulle passa bättre. Som du säkert förstår är det knappast lika roligt för honom utan Viktor. Ett ögonblick ska jag höra om han vill.

- Hallå, det var konstigt. Han sa att Bromma passar mig alldeles utmärkt. Sedan svamlade han något om en dröm han hade härom natten. Vad bra, då säger vi så, jag ringer om detaljerna sedan. Skyndsamt lade hon på luren, för att inte bli tillfrågad om hon också haft någon speciell dröm. Nu hade de gått en hel timme i ankomsthallen. Ellinor var förundrad över att varken Kristian eller Eva sade något om att de skulle åka därifrån. I trafiktornet var personalen bekymrad. De hörde ett ljud av ett flygplan, men såg inte till något. Inget syntes på radarskärmen. Himmelen var blå och solen sken. Sikten var mycket god. Precis då kom ett meddelande. - Oidentifierat föremål på bana sju. Skicka ut en säkerhetsbil, kommenderade tjänstgörande trafikledare.

Ellinor blev orolig. - Hur länge ska vi gå här? Förklara för mig om det är något jag inte vet.” Eva och Kristian skakade samtidigt på huvudet. Då hördes i högtalaren: - Finns Eva Johansson-Baku här ombedes hon komma till informationen i ankomsthallen”.

- Hej, det är jag som är Viktors mamma. - Jaså ni visste att det var honom det gällde. Se efter er son lite bättre nästa gång. Det är förbjudet att ta sig in och leka på landningsbanorna. Var har han fått munderingen ifrån. Det ser ut som han kommer direkt från andra världskriget. Ett glädjevrål hördes. Eva vände sig om och såg Viktor och Kristian dansa vilt på infödingars vis, som de gör på fester, i en viss avsides by i Afrika.
© Nisse

Mininovell skriven 2005

2011-01-18T10:00:00.001+01:00

Vid stranden

Havet skummade. Det var rent. Inga giftiga alger. Luften var varm. Jag såg endast en prick långt borta. Och kikaren låg hemma i garderoben. Då slog fantasinerven till. En ensam man i en båt, metandes, såg jag som en tydlig bild. Fast det var en kilometer ut till honom. Under båten skönjades en trekilogädda gapandes mot båtens botten. Om mannen hade borrat ett hål i botten hade borren hamnat i gäddans käft. Men då hade båten snabbt fyllts med vatten och mannen hade hamnat i det fjortongradiga vattnet. Just där borren skulle ha hamnat satt nu en krok. Gäddan hade hungrigt huggit efter betet. Nu satt hon obevekligt fast. Enda räddningen skulle vara att mannen bar sig klumpigt åt. Gäddan for runt under båten för att komma loss. Verkade helt lönlöst. Men då blev bilden åter bara en prick ute på havet.

Åter vid stranden. Samma plats. Samma tid på dagen. Ny dag.
Fick inte med mig kikaren idag heller. Jag fäste åter blicken mot en punkt långt ut mot havet. Bilden av den knappt synliga punkten klarnade.Samma man, samma båt, samma gädda. Lyckan hos mannen var stor, trekilosgäddan var fångad. Hans ansikte strålade av glädje. Mannen greppade tag om gäddan i ena handen, och fiskkniven i den andra. Han högg av huvudet på gäddan. Den var besegrad. Plötsligt sprattlade den huvudlösa gäddkroppen till. Mannen förlorade sitt grepp om den, och den hamnade i vattnet. Med snopen min lutade sig mannen förtvivlat över relingen för att fånga fiskkroppen. Tyngdlagen sade sitt och mannen hamnade pladask i vattnet. Inte nog med det, båten välte och lade sig med kölen uppåt. Och båda hade fölorat sin kamp. Det fanns andra segrare. Hundratals fiskmåsar och tärnor, som kretsade över den förlorade fångsten, skulle få sitt skrovmål.

Den tredje dagen vid stranden. Jag riktade blicken på samma punkt som tidigare. Men ingen bild kom inför mina ögon. Jag lade mig ner och kopplade av.
En man kom insimmandes från havet. Han kom mot mig på darrande ben. Han såg ut att vara livrädd och uttröttad. Han hade kläder på sig. De var dyblöta och satt som klistrade på hans kropp. Han hämtade sig snart och satte sig bredvid mig. Han berättade sin story för för mig. En exakt beskrivning av det jag hade sett visualiserat för mig av min hjärnas fantasi. Han berättade att båten var kvar där ute.

Jag hade somnat och jag hade haft en dröm, som massvis av måsar väckte mig ur genom sitt skränade och skrikande.
Medan jag sov hade en grabb rensat nyfångad abborre vid vattnet. Inte undra på att måsarna kom på besök.

Den främmande mannen fanns bara i min fantasi och dröm.
© Nisse

En fantasiberättelse.

2011-01-17T08:10:00.001+01:00

Idéerna kommer från händelser i verkligheten.
Herr NN beslutade att göra en cykeltur från sin hemstad till en mindre stad 15 km därifrån. Då väderlekstjänsten hade prognoserat mycket varmt väder, startade han åkturen redan klockan fem på morgonen. När han hade kommit sju kilometer från staden fick han punktering. Han lagade och lagade, men fick ingen bukt med det uppstådda problemet. Det visades senare, att det vita bandet närmast fälgen var helt utslitet. NN beslutade att leda cykeln till den lilla staden. Halvvägs blev han mycket trött och beslutade sig för att vila. Värmen hade redan gett sig till känna. Han satt sig på en sten vid en rastplats. Cykeln lade han ner på marken. Han slumrade till, och när han kvicknade till fick han uppleva något mycket märkligt.

Som genom ett trollslag virvlade cykeln upp i luften, som i en spira for den upp i skyn. Ett tiotal meter trodde han bestämt att det var. Med ett pladask i marken for den tillbaka ner i backen. NN var övertygad om att det var en tromb, fast i minimal storlek. Tills han fick reda på att stoftvirvlar, virvelvindar kan bildas nära markytan vid soligt väder.
© Nisse

Gästfrihet

2011-01-15T13:22:00.000+01:00

Misstroendet var borta.
Himlen var molnbetäckt. Redan 1 augusti, och solen visade sig inte. Samma sol, men fullt synlig, fast i ett annat varmare land, fanns jag plötsligt, i tankarnas underbara fantasivärld, på en playa någonstans. Ett stort leende dök upp framför mina ögon. Det var en man, bördig från trakten, som frågade mig, om han fick guida mig runt på den vackra ön. Misstänksam mot främlingar, som jag är, tackade jag nej. Då dök en annan man upp och frågade den andre: Ska vi åka nu, Ers höghet. "Ett ögonblick", sade han, och vände sig mot mig: "Var inte rädd herrn, Jag råkar känna till att ni är från Sverige, och det är ett land, som intresserar mig mycket. Låt mig nu visa er min hemtrakt, och sedan få bjuda er på middag på mitt gods." Jag kände hur rodnaden steg och spred sig över mitt ansikte. Misstroendet var borta.

Jag kände mig hedrad. Då mindes jag att mannen hade suttit vid bordet bredvid mitt i matsalen kvällen innan. Jag hade pratat med andra svenskar och han hade uppfattat varifrån vi kom. Jag kom också ihåg att någon hade titulerat honom "Prinsen". Vi satt nu i hans lyxåk till bil. Hans privatchaufför körde fram drömkärran på de smala och ringliga vägarna. Den vackra utsikten, med prunkande grönska och blommande träd bländade mig. Vi satte bekvämt i det rymliga baksätet, och prinsen bjöd mig på champagne.

Med stor kunskap och lokalkännedom beskrev han sin hemö och befolkning. Jag försvann in i hans berättelse, och var en av personerna som bodde på ön. Bilen stannade vid godset, och vi promenerade i den oerhört välplanerade och vackra trädgården. Champagnen kändes lite i knävecken på mig. Knäna liksom skrattade. Prinsen bjöd sedan på buffé med allehanda fina rätter av "solens mat" och nyfångad fisk från havet.

Åter ett leende dök upp framför mina ögon. Det var min kamrat, som påminde mig om paraplyet. Det regnade ute. Jag var tillbaka i verkligheten.

© Nisse

Nattläger vid en ek på en skärgårdsö

2011-01-14T14:52:00.000+01:00

Eken
Vi kom till vår vackra ö. Som nyförälskade, ville vi hitta vår egen lilla oas. Jag, som är så förtjust och fascinerad av ekar, visste vad jag ville söka efter. På slingrande stigar vandrade vi rätt över hela ön. Helt plötsligt stod en gammal vacker ek, i ensamt majestät på en grönskande plätt, framför oss. Omedelbart riggade vi upp vårt tält. När vi var färdiga märkte vi, att det nästan plaskade kring våra skor, när vi gick omkring på vår egen lilla tältplats. Man kunde tro att det var i ett kärr vi hamnat i. Vi var inte ensamma. Svärmar av myggor hade sin boplats där. Trots detta hinder beslutade vi att stanna just där över natten. Rejält myggbitna kröp vi, när skymningen föll på, in i tältet för att sova. Efter allt kliande på våra kroppar, sov vi sött i sovsäckarna. På morgonen var det dags att hitta en lämpligare plats för tältet. Gamla vackra ekar tycker jag fortfarande om.

© Nisse

Nu tar den här bloggen en paus

2010-12-15T16:40:00.001+01:00

God Jul

och

Gott Nytt År

önskar

Nisse

Mininovellen Ett par ögon

2010-12-12T09:55:00.000+01:00

Snopen och med lång näsa

Egentligen tänkte han inte alls gå på någon fest den här kvällen. Ändå var det något i honom som ryckte och slet. Okej då, sade han för sig själv och började klä sig i det finaste han ägde. Han tittade sig i spegeln, och såg bara sina egna ledsna ögon stirra på sig. Kostymen och slipsen gick inte i stil med hans humör. Istället fick det nog bli de väl använda jeansen och favorittröjan. Kläder han ofta hade på sig och vråltrivdes i.

Olle tog sig till festen och struntade i sitt psykiska tillstånd. Då kom det fram en tjej, som verkade inte alls bry sig om det. Hennes charmiga och "full i tusan - blick" fick honom direkt på gott humör. Hennes retfulla elakheter uppfattade han som ljuva smekningar, som fick hans rastlösa tillstånd slå över till ett sansat och harmoniskt lugn. Olle blev helt betagen i kvinnans lustiga utspel.

Plötsligt hörde han sig själv säga utan att stamma. - Får jag bjuda dig på en drink?
- Ja, tack gärna. Vi kan sätta oss vid mitt bord. Hennes respons och den goda drinken fick honom att fullständigt avväpnas. Hans annars höga försvar mot intrång var som bortblåst. Istället skratta han så mycket att han fick tårar i ögonen. Det var som att han hade känt tjejen " i hundra år".

Förvånad över sig själv blev han när han utan hämningar frågade om de skulle dansa. Just den dansen råkade det vara en tryckare till omväxling från discomusiken. Det tittade djupt i varandras ögon. Hans känslor vibrerade i hela kroppen. Musiken tystnade och då var det hon som insisterade att de skulle fortsätta dansa De slutade inte förrän sista dansen var över. Just som han skulle fråga om han fick följe henne hem sade hon glatt men tvärt.

-Jag måste gå nu. Hej, då." I samma ögonblick försvann hon ut mot utgången i en rasande fart.
Snopen och med lång näsa stod han kvar och bara stirrade mot utgången. Varför hade han inte frågat om hennes telefonnummer. Vad dum jag är, tänkte han och promenerade helt ensam hem. Han kände sig störtförälskad och skulle aldrig få träffa henne igen.

Nästa morgon tog han som vanligt bussen till stan. Det var en ledig plats bredvid en kille som han bara kände ytligt. De småpratade lite och när han gick av sade killen.
- Oj då, jag höll på att helt glömma att jag skulle hälsa från Angelica, min syster, om jag skulle få syn på dig. Hon dansade med dig innan hon sprang ut till min bil i natt. Jag var där för att hämta henne. Vill du ha tag på henne jobbar hon på Claars konditori. Hon vill säkert prata med dig.

Hela den dagen spökade tjejen på konditoriet i hans huvud. Varje gång tanken for genom hjärnan bultade hans hjärta våldsamt. Vart han skulle gå efter jobbet var självklart,
Nervöst tågade han in på kondiset. Han hade tur, det var lite folk där just då.

- Hej, du har träffat min bror förstår jag. " De bestämde direkt träff när hon skulle sluta för dagen. De satt och pratade hela natten. Båda kände på sig att de hade träffat en vän och partner för hela livet, trots att de nyss hade träffats.
Olle och Angelica var själsfränder.
© Nisse

Travbiten

2010-12-10T16:07:00.000+01:00

Begeistrad i trav
Begeistrad tittade ynglingen på travloppet. Travbanan hade bara V75 en gång om året. Han sparade alltid pengar, så han kunde gå dit vid dessa tillfällen. I år var det extra spännande, eftersom han hade blivit myndig och fick spela på totalisatorn. Han hade en favorithäst. Just denna gång kördes den av en av de bästa kändiskuskarna. Ändå hade ekipaget inte så stort förtroende hos spelarna. Men han litade fullständigt på detta team: häst, tränare och kusk. Också förståss på skötaren, som var hans flickvän, som dagligen skötte denna fina häst. Han höll hårt i sin spelbong medan ögonen följde hästens framfart. Den var framme på upploppet, men låg bara tvåa en hel hästlängd efter ledaren. Då höjde stjärnkusken spöt och visade hästen att nu var det seger som gällde. Hans magiska,telepatiska förmåga fick hästen att målmedvetet snabbt öka sin fart. Den överträffade sin normala kapacitet. Publiken jublade när den stack sitt huvud först över mållinjen.Nu blev ynglingen travbiten på allvar. Och det var själva travsporten han älskade. Drömde själv att bli stjärnkusk.Vinstpengarna på totospelet gjord knappast lyckan mindre. Nu gick han bort till stallarna och gav öppet sin flickvän en stor och varm kram.

Dagdrömmeri

2010-12-09T08:31:00.000+01:00

En dagdröm
Jag satt i andra tankar, i en helt annan värld, än den grå vardagens slit och rutiner.

Telefonen ringer. "- Hej, Jag är redaktör NN på storstans gratistidning
'Glödhet Skrift'. Är du Olle Adamsson?"
- Ja, det är jag.

- Grattis, du har vunnit vår årliga stora novelltävling. Det är åttonde året du har skickat in till oss. Vi har haft ögonen på dig. Du började lite naivt med noveller om barn, men de höll tyvärr inte måttet. Sen skrev du om enstöringar och präster.

Sånt skit, Ursäkta!, är inte gångbart i alla läger. Men nu de senaste åren har du skrivit omdömesfullt och fördomsfritt om kärlek. För den skull är det inte tråkigt. Du har stort sinne för humor. Dina rollfigurer är mänskliga och har lätt att fatta humör. Samtidigt är de roliga, lite galna till husbehov och har distans till sig själva, trots att de väl känner sitt eget jag. De är trygga i sin livsroll och har därför lätta att förstå sina medmänniskor. Det som är bra och utmärkande är att du lyckats berätta om dessa intima känslor utan att vara fjantig. Vad är mer fascinerande, galet och spännande än en störtförälskelse, där det händer saker som man normalt inte man kunde tänka sig tillåta.

- Det var hedrande. Vad har jag vunnit.
- Bara äran, min gode man. Vad trodde du?
- Ja. en större summa pengar.
- Nej, inte det. Vi publicerar ditt bidrag och du får ta emot ett diplom ur H.M. Konungens hand. Det kan du leva på länge.

Hittills, har det inte hänt att någon av våra vinnare inte blivit erbjuden att skriva en bok. Och alla har lyckats i sitt uppsåt. Eftersom vi har utsett dig till årets vinnare tror vi helt uppriktigt att du ska nå ditt mål att ge ut en bok.
©Nisse

Berättelse om ensamhet

2010-11-29T10:25:00.000+01:00

Ensamhet

Gubben satt i sin lya och grunnade. Snart hade han suttit här varje dag i en hel vecka och glodde och blängde på telefonen och lyssnade efter en väntad signal. Det förblev tyst. Inte ens ett knäpp i brevlådan och en duns på hallgolvet, fast han visste att brevbäraren var ute i trappan.
Kommunikationen uteblev. Han var väldigt besviken.
Sonen hade ju lovat att höra av sig. Efter kvällsmaten tittade han på TV.
Där satt hans egen son, som sa till programledaren:

- Jag vill också hälsa hem till min pappa.
- Varsågod!
- Hej, pappa. Ha det så bra!”

Lyckan var fullständig.

Novellen Fullmånens magi

2010-11-24T10:02:00.001+01:00

Fullmånens magi
Hon kände plötsligt hur vemodet sköljde över henne. Cecilia Lager tittade oroligt i almanackan. På denna vackra höstdag, mitt i september, lyste fullmånstecknet på kalendern mot henne. Direkt reagerade hennes hjärnceller och tungsinnet kändes som en tryckkompress över hennes hjässa.

- Vid 17 års ålder hade jag mensbesvär med värk, som inte var av denna världen, och nu vid 46 års ålder får jag fullmånsdepression, så att hela min själ värker, tänkte hon. Det var inte vilken dag som helst. Efter sin skils-mässa från sin man för sju år sedan, hade hon inte tackat ja till en träff med någon aspirant från det motsatta könet. Men just idag var hon utbjuden av Lennart Mörk, som också var skild. Hon var rädd, att han i kväll skulle märka den nyckfulla månstyrda nedstämdheten, som tryckte mot huvudet och låg och pyrde i tankarna. Planeternas inverkan gnagde på humöret.

- Nyss fyllda femtio och en träff med en vacker fullmogen kvinna är som tretton rätt på stryktipset. Något att vara stolt över enligt TV-reklamen, tänkte Lennart, när duschen strilade det varma sköna vattnet över honom. Han tänkte ta med henne till det vackert belägna värdshuset ute på skärgårdsudden. En kväll som jord för en god supé och en förtrollande månskenspromenad.

Det ringde på dörren. Cecilia gick mot dörren.
- Oh Herre Gu’, kommer han en hel timma för tidigt.” Paniken log på lur. Hon öppnade dörren.
- Jaså, var det du Jesper, sade hon åt sin 23-årige son.
- Hej, morsan, du ser helt förskräckt ut.
- Ja, jag ska ut ikväll.
- Ikväll?, kan det verkligen var möjligt? Ingen vännina kan ha fått dig till det. Det var som sjutton. Jag tror att du har blivit utbjuden av en karl. Det kan knappast vara pappa som har kommit till nåder.

- Nu ska du vara tyst. Vad har du på hjärtat, lilla gubben? sade hon som ett försök att få övertaget.
- Lilla morsan, säg inte lilla gubben jag har faktiskt blivit vuxen med egen lägenhet, blivande fru som sambo och ett mycket bra betalt jobb.
- Jag vet, nu ska vi inte gnabbas. Vad kan jag stå till tjänst med?
- Evalotta och jag tänkte fråga dig om du ville komma på middag på söndag. Men nu har du kanske helt andra planer för helgen. Också ska jag hämta några grejer i förrådet.

- Inte vad jag vet nu, jag kommer hemskt gärna, skulle jag ändra mig kan jag väl ringa återbud imorgon. Det du ska hämta är nerpackat i två kartonger.
-Va’ bra, att du har gjort det, och vad söndagen beträffar är det väl bara att hoppas att du inte blir kär och galen, tokigt förälskad så att säga. Men det är väl ingen risk med din relation till gubben i månen.
-Nu har jag bråttom, ta det du ska och ge dig iväg, hälsa till Evalotta. Vi hörs, lilla gubben.
- Du gör dina små försök att reta upp mig, morsan. Vi ses på söndag, hjärtligt välkommen.

Telefonen ringer. – Lennart. - Hej det är Cecilia. - Hej, Cecilia, jag hoppas verkligen att du inte ringer återbud. Jag har beställt bord på ett fantastiskt trevligt litet värdshus ute i skärgården.
- Återbud har jag inte tänkt på, men det skulle i så fall vara för fullmånens skull. Jag ringde för att tala om att jag ska till min son och min blivande sonhustru och äta middag på söndag.
- Det var synd, tänk om vi vill ha oss en hel helg tillsammans redan nu.
- Sakta i backarna! Från det ena till det andra, jag är klar du kan komma nu om du vill.
- Jag är också klar. Det du sa om fullmåne får du förklara sedan. Är hos dig om tio minuter. Hej, så länge.

De var på väg ut till skärgårdsudden. Cecilia kände sig lite vemodig, men ändå förväntansfull. Hon kände sig lugn i Lennarts sällskap. - Vad sa du när du ringde ”för fullmånens skull”.
- Det bara slapp ur mig. Det hade jag inte tänkt berätta överhuvudtaget. Det är lite väl personligt, när vi inte känt varandra så länge, - Gör som du vill. Det är ju fullmåne just ikväll, så jag tycker det är viktigt att du talar om för mig vad det gäller.
- Har jag sagt A får jag väl säga B. Vid fullmåne tränger vemodet fram och varje gång tror jag att jag är på väg in i en depression. Men när måntillståndet ändrar sig, kommer min livsglädje och glada humör tillbaka. Tack och lov för det.
- Jag känner mig smickrad. Du trotsar ditt öde för att träffa mig. Och jag som hade tänkt vi skulle göra en månskenspromenad efter supén.

- Ja, den goda maten längtar jag efter. Allt annat ger sig efterhand, sade Cecilia och båda två sjönk ner i egna tankar. Hon hajade till när han bromsade till och svängde in på värdshusets parkering. De satt vid ett fönsterbord med panoramafönster och en vidunderlig utsikt över skärgården och vid horisonten fanns det inte längre några öar, utan tillsynes bara ett oändligt hav. Kyparen kom in med förrätten, en vackert dekorerad räkcoctail och till det ett vitt kvalitetsvin. Månen hade redan klättrat upp på himlavalvet och kastade mot de breda rutorna sina strålar, och på vägen dit reflekterades de i vattnet och blänkte förföriskt mot betraktaren. Cecilia bländades av dem och tittade i Lennarts ögon och kände en annan sida av fullmånens egenskaper, än vad hon var van vid. Mångubben verkade ha ett trollspö i beredskap, som tände en förälskelselusta och tog bort det depressiva, precis som om det aldrig hade funnits.

-Jag trodde vi skulle vara tvungna att flytta till ett annat bord, men det verkar på dig, som situationen har förändrats. SKÅL på dej!
- Jag visste inte att du var tankeläsare. SKÅL! Jag känner mig glad och harmonisk faktiskt och känner att jag trivs i sällskap med dig.
- Tänk vad skönt det är när allt harmonerar med sina önskningar.
- Lugn bara lugn, jag vet ju inte om det är vinet eller månens magi.

- Varsågoda! De kände doften av nyplockad dill kombinerat med doften av ugnsstekt vackert gulbrun gädda och friskheten från dekoren med citron.
-SKÅL!, hoppas månens magi fortsätter för dig och mig på det här mycket trevliga och positiva sättet, Cecilia.
- SKÅL! Ingen skulle bli gladare än jag. Månpåflugen vemod passar inte mig, Lennart. De tittade på varandra och skrattade lyckligt båda två.

- Hoppas inte desserten, som är glass med jordgubbar kyler ner oss. Bäst vi tar vitt portvin till. Det ger oss värmen igen.
- Ja, du Lennart, hoppas du inte tänker dricka mig full. Oh, Herre gu’. Hur ska vi ta oss hem. Du dricker ju du också.
- Lugn i stormen. Jag har tänkt på det också. Jag har inte beställt rum, för då hade jag frågat dig först.”
Två unga män i tjugoårsåldern dyker upp vid bordet.

- Hej pappa. Hej fru Lager. Jag heter Jonas och är Lennarts son. Det här är min kompis Steffe. Jag kommer för att hämta bilen, som du lovade, pappa. Ska jag skjutsa hem er eller tar ni en taxi hem? - Vilken överraskning. Hur ska jag tolka det här? Att du hade en son visste jag redan, men det här. Konstigt att jag inte reagerade från början när vi började skåla. Lennart vänder sig till grabbarna. - Gå ut till bilen så länge, så att Cecilia och jag får prata om det här.

- Jag ber om ursäkt att jag beter mig självsvåldigt redan första kvällen. Men han ringde och föreslog det här precis efter sedan du hade ringt och innan jag hämtade dig. Det var därför jag var lite försenad. Om du har blivit arg frågar jag grabben om han kan skjutsa hem oss efter supén. Men mitt förslag är att vi stannar här och dansar och tar en taxi hem efteråt. Jag ska aldrig göra så här mer och hoppas du förlåter mig.

- Jag fattar ingenting vad som händer. Jag tycker vi stannar och tar en taxi hem. Tametusan tror jag hade accepterat om du hade beställt ett dubbelrum också. Spontant måste jag medge att jag tror tanten har blivit förälskad. Berättar jag det här för Jesper och hans fästmö på söndag tror de att jag har blivit galen. - Tack då behöver inte jag känna mig som en skurk. Dina känslor är besvarade men väntar med att fria till ett helt annat tillfälle. Jag går ut och meddelar grabbarna att de kan åka.

De gick längs stranden och njöt av samvaron och stillheten, som passade så bra efter engagemanget och framfarten i dansens virvlar. De njöt av månglansen och blänket i vattnet. Cecilia hade ingen som helst måndepression i sin nu rådande tankevärld. Plötsligt bröts månstrålarna av ett strålkastarljus på en bil, med hellyset på, borta på vägen. Bilen parkerades med parkeringsljuset på. I mörkret såg de konturerna på tillsynes en ung man.

- Jag känner igen den mannen på gången, säger Lennart, och vinkar med högra handen. När han kommer inom synhåll ser man spänsten i stegen och den ungdomliga stilen. Med ett stort leende mitt i ansiktet hälsar han. - Hej, pappa. - Hej, Cecilia. - Vad gör du här, Jonas, det har väl inte hänt nå’t. - Nej, ingen bilolycka eller fysiska skador. Vill ni ha skjuts hem?, eller har ni redan beställt en taxi. - Du får gärna köra oss hem, men väl inne i bilen kan du väl berätta hur det kommer sig att du kommer tillbaka och hämtar oss.

När de hade åkt halvvägs till sta’n började Jonas att berätta. - Du får ursäkta, Cecilia att jag är så uppriktig, fast vi ses för första gången, men det känns som om jag har känt dig mycket länge. Och i pappas närvaro har jag alltid känt mig trygg och har kunnat vara mig själv. Min tjej Lisa gjorde slut med mig ikväll. Om det var för det som hände, vet jag inte. Vi hade kommit överens om att ha samlag för första gången, skyddat förstås.

Lennart och Cecilia satt i baksätet, men förstod att Jonas hade rodnat till och kanske tvekade att fortsätta. - Okej, har jag börjat vara oblyg så fortsätter jag i galenskapen. Jag var mycket tänd, men när kondomen skulle på, försvann storheten både hos mig och ”stoltheten” till minsta möjliga storlek. Min fästmö försökte hjälpa mig men att försöka få stånd igen var lönlöst. ” Lennart och Cecilia tittade på varann och log.

- Du är modig du min son och tordas berätta det här i Cecilias sällskap. Hon är inte och kommer aldrig att bli din mamma.
- Jag ser på Cecilia att hon inte alls tar illa upp och vad jag vet har hon själv en son.
- Det stämmer till punkt och pricka både det ena och andra, Jonas. Och vad det gäller din upplevelse ikväll är det tusentals grabbar världen över som får erfara samma sak både med och utan kondom.” Alla tre utbrast i ett för stunden befriande skratt.

Hennes son Jesper, hans trolovade Evalotta och Cecilia satt vid middagsbordet och småpratade. Hon kunde inte låta bli att berätta om Jonas och hans otur.

- Sådant har aldrig jag råkat ut för,” sa Jesper. Vilket resulterade i ett gapskratt från Evalotta. Stämningen blev sedan väldigt hög och uppsluppen och Cecilia berättade om sin förälskelse.
- Det verkar som jag helt plötsligt har fått två pappor och en lillebror, som är på väg att bli man.
- Det får väl tiden visa så småningom om det verkligen är så, sa hans mamma med en glimt i ögonvrån.
- Om det blir så får du säga ”tametusan” för femtioelfte gången, morsan, replikerade Jesper.
- Han bara småjäklas i vanlig ordning, sa Evalotta.
- Ja, jag har ju att brås på. Eller hur morsan?
- Inga kommentarer.

Hemma hos Cecilia ringde telefonen, när hon kom innanför dörren, sedan hon varit hos sin son på middag. - Hej, det är Lennart. Jag har fått förhinder nästa helg. Jag berättade för min förre detta om vårs sons berättelse och då bjöd hon in mig och Jonas på middag nästa lördag. Jag tror hon vill ha det bra mellan oss. Vi får se vad som händer. Förresten tack för sist. Jag gillar dig. Men nu måste jag undersöka vad det här senaste står för.

Ett år senare.
Det ringer på dörren, Cecilia öppnar.
- Hej, mamma.” Jesper steg in glad i hågen. -Det skulle smaka gott med lite kaffe.
- Hej, Jesper. Vad glad du verkar. Tametusan har du inte något klurigt i kikaren. Jag går först och fixar kaffe åt oss. Blir det vi två eller fler?

Vid kaffet framför han sitt ärende. - Evalotta har en ny kompis senaste halvåret. Hon heter Lisa och hennes kille har du träffat förut. En ung man som heter Jonas. Hans pappa heter Lennart Mörk.
- Tametusan, vad världen är liten. Nu måste jag bara fråga om det är samma tjej som den gången. Beträffande hans far har jag inte haft någon mer träff. Jag ser honom ibland på jobbet. Få nu höra vad du egentligen hade på hjärtat.
- Jo, Vi ska ut och äta med dom på lördag, och prata om Evalottas och mitt bröllop, eftersom vi har tänkt att de ska vara bäst man och brudtärna på vårt bröllop. Vi vill också att du följer med.”

- Så jag ska vara femte hjulet. Okej, vi behöver ju prata om ert bröllop. Var ska vi? Jag har onda aningar. Vi ska väl inte till värdshuset ute på udden?
- Konstigt, vi hade faktiskt tänkt det. Om du törs, det är fullmåne på lördag. Gubben i månen vakar över det värdshuset, men du kan ju alltid hoppas på mulet väder.

De hade redan satt sig vid bords på värdshuset. De hade inte fönsterbord. Fullmånen härskade över himlavalvet, men strålarna nådde inte Cecilia. Hon kände sig lite deppad. Jonas underhöll henne med sitt prat och envisades med att kalla henne reservmorsa, med hänvisning till skeendet förra gången.

Helt plötsligt dyker det upp en ny gäst vid bordet. Då märkte hon att bordet var dukat för sex personer.
- Hej, jag tror vi har träffats förut allihop. - Hej, Cecilia, verkligen kul att få se dig igen och det är tack vare ungdomarna. De tyckte jag behövde komma ut nu när jag är solokvist igen.”
Cecilia lyste upp och replikerade. - Hej Lennart. Tametusan var det inte det jag anade. Återigen överraskningar och just här på samma värdshus som förra gången.

När de hade ätit och diskuterat om stundande bröllop sa Lennart: - Kom, Cecilia. Jag tror du är lite moloken under skalet. Jag tycker du och jag går ut i månskenet för en promenad i den underbara vackra månglansen.” De andra skrattade och vinkade åt Cecilia att följa med. De hade gått nere vid stranden en bra stund när Lennart stannade till. - Du Cecilia, Jag har en fråga till dig. Jag har vunnit en Jordenruntresa på bingolotto. Jag vill att du följer med mig på resan, om vi lyckas ta ledigt från jobbet, åttio dagar blir det.. Snälla, svara ja eller nej.

- Tametusan, du eller månen gör mig helt virrig. Jag svarar: ________________”JA”.
Efter det kramades de åtminstone tio minuter. Då hörde de att ungdomarna ropade på dem.

Fram till jul hade det medelålders nyförälskade paret erövrat och upplevt världen i Jules Vernes spår. På nyårsafton gifte sig Jesper och Evalotta och på påskafton kommande år gifte sig Jonas och Lisa. Tiden gick och Cecilia och Lennart upptäckte mer och mer både äktenskapstycke och själsfrändskap sig emellan. Cecilia fick finna sig i att Jonas kallade henne ”reservmorsa” . Till kommande jul var ungdomarna bjudna på bröllop. Vigseln hölls i det lilla skärgårdskapellet och bröllopsmiddagen serverades på värdshuset ute på skärgårdsudden. Brudparet hette Lennart Mörk och Cecilia Lager. Efter middagen kom en limousine och hämtade de nygifta. Efter en timmes bilresa gick de ombord på ett flygplan för att resa på bröllopsresa.

En vanlig höst

2010-11-22T15:08:00.001+01:00

För ett flera år sedan före jul skrev jag den här betraktelsen:

Det var en helt vanlig höst med oktober månads höststormar, där många träd blev tvungna att underordna sig naturens krafter. De fälldes som tändstickor och rotvältorna dansade i skogen för att hitta en plats att ligga på. Älgjägarna fick söka en plats i lä där de kunde vänta på skogens konung. I deras huvuden virvlade matematiska formler för hur vinden påverkade skottets framfart mot målet. Nerstörtande höstregn i massor bildade små sjöar bland träden. Rotvältorna och de stora stenarna blev som öar på marken tills vattnet hittade en väg att rinna undan.

I november kom först frosten och sedan den första snön. Bilägarna stod huttrande på morgnarna och skrapade bilrutorna med nästan vad som helst. På kvällen vände de upp och ner på innehållet i garaget, källaren och vinden. När de fått tag i skrapan var det dags att börja leta igen efter borsten och skyffeln. Hela himlen hade öppnat sig och snön vräkte ner över allt den kom åt.

Efter en helt vanlig höst var det skönt att i november minnas de fina utflykterna i september. En Apostlahästarnas triumf vid färden mellan bär och svampställen. Att slippa bilavgaserna för några timmar och få njuta av vad naturen har i sitt sköte.

De sista dagarna i september och första dagarna i oktober kröntes minnet av september med en brittsommar. I år har det varit annorlunda. Är det växthuseffekten eller en normal avvikelse. Frågan kan jag inte svara på men det är trots besvärligheterna lugnt och tryggt de år som ger oss helt vanliga höstar.

Nisse

Den unge prästen

2010-11-19T16:02:00.002+01:00

Novellen om den unga prästen.
Den unge prästen Daniel Eriksson, slängde benet över cykelstången, tog ett kraftigt tramptag och cyklade iväg. Han var klädd i blå jeans och prästskjorta. På fötterna hade han sandaler. Solskenet stack honom i ögonen. Som genom ett trollslag bytte himlavalvet ansikte. Ett hotfullt moln seglade fram och lade sig som ett blåsvart täcke framför solen. En kraftig blåst tog tag i trädtopparna och en mörk skugga belägrade landskapet.

Visserligen var det hans lediga eftermiddag. Men ändå hade han tänkt besöka mannen som ingen verkade känna, fast alla pratade så mycket om honom, Han bodde uppe på berget i den röda stugan med de vita knutarna. Den låg vid vägen precis innan backkrönet.

Den gamle kyrkoherden Sven Anderson hade med förvånad blick höjt ögonbrynen när den nyvigde och oerfarne pastorsadjunkten talade om att han skulle göra en visit hos ”originalet i backen”.

- Den token går det mycket historier om. En mycket excent-risk man, som mig veterligen aldrig satt sin fot i vår kyrka. För många år sedan var han ihop med en flicka härifrån bygden. Helt oväntat flyttade hon och hennes familj till en annan ort. Det pratades om att han hade gjort henne med barn. Inte vet jag hur det var med den saken. Ja, förresten är du ledig i eftermiddag, så det är ditt beslut som gäller. Jag hoppas du själv vet vad du gör.

När han trampade uppför den branta backen hindrade honom motvinden så till den grad att han fick kämpa för att kunna hålla styrfarten. Plötsligt brakade ovädret loss. Blixtarna bländade och åskan dundrade. Himlen öppnade sig och ner störtade hagel stora som vinbär. På marken blev det först vitt sedan kvickt över till gult i alla de hastigt tillväxande vatten-pölarna. Det ovälkomna skyfallet fick den unga prästen att synda med svordomar.

Trots att han var präst osade det svavel både ur hans mun och från allt nykommet regnvatten. Dikena förvandlades till små forsande bäckar. När hagelskuren hade gjort sitt blev det kav lugnt.

De blöta jeansen kändes som mycket blött och hårt virat papper kring benen och hans genomvåta skjorta klistrade sig fast på hans överkropp. Nya solstrålar från en framtittande och leende sol torkade snabbt upp hans prästkrage som åter lyste blank och vit. Solens strålar gav honom tillbaka andligheten och värdigheten tillbaka. Trots sin genomdränkta utstyrsel och plaskande sandaler stod han nu och knackade på dörren till den röda stugan.

- Jösses, hur ser du ut pojk?, sa mannen som öppnade dörren. Så konstigt, tänkte han. Det var som att kika i spegeln om fyrtio år.
- Herre Gu´, vilka forskande ögon du har och präst är du till på köpet. Ja, då får jag väl kanske vårda mitt språk.

Han skrattade och fortsatte:
- Känn dig hedrad och stig på i stugan. Det var mycket länge sedan jag över huvud taget släppte in någon här i mitt hem. Ta genast av dig de där våta paltorna. Jag ska ta fram en handduk och torra kläder åt dig., så att du inte råkar ut för en lunginflammation eller något annat elände.

Mannen försvann in i sängkammaren. Prästen tittade sig om kring i allrummet. Det var rent och snyggt och ganska enkelt möblerat.
- Du kan låna den här flanellpyjamasen och de här varma sköna tofflorna så länge. Jag ska värma en kopp buljong åt dig, När mannen kom tillbaka med consommén rodnade Daniel, där han mitt på dagen stod klädd i en alltför liten nattdräkt.
- Vänta med och bli i het i ansiktet tills du har fått på dig min morgonrock och druckit ur den här för dig säkert välgörande drycken. Båda skrattade hjärtligt och isen var bruten dem emellan. Alla rädslor, blyghet och stelhet inför varandra var som bortblåst.

- Jag heter Daniel Eriksson och är nybliven präst här i för-samlingen, men jag är inte här i tjänsten. Det är tur det för min prästkrage passar nog inte så bra i den här munderingen.
- Själv heter jag Wilhelm Wilhelmsson och bor här i torpet. Ja, det var ju bra att du kan prata, annars skulle det bara bli som en tyst andakt i ställer för ett snack med en arbetsledig präst.
Ett nytt gemensamt högljutt skratt lät inte vänta på sig.

- Inte i tjänsten? Kommer du hit i ett privat ärende? Det gör mig verkligen nyfiken.
- Ja, just det, sa Daniel, och skruvade på sig som en ertappad skolpojke, som hade gjort något fuffens.
- Ta det lugnt grabben. Jag så på direkten att du hade något alldeles särskilt på hjärtat. Innan du berättar ska jag visa dig något.

De gick ut i köket. Med förvånad blick följde den yngre den äldre när han lyfte bort, drog undan trasmattan och öppnade två luckor i golvet. Där fanns en trappa som ledde rakt ner i berget.

- Var så god, min herre, sa han medan han iakttog Daniels oroade och rädda ögon, - Jag är inte farlig, fortsatte Wilhelm, - Kom nu. De gick nerför trappan, sedan genom en svagt belyst gång. Mannen öppnade en stor järndörr till ett skydds-rum, vilket var möblerat som ett enormt lyxigt vardagsrum med luftkonditionering och takfläktar. På andra sidan rummet var ännu en järndörr. Vid ena kortväggen fanns från golv till tak välfyllda bokhyllor. Mitt i rummet stod en Chesterfield-grupp och ovanför bordet hängde en mycket exklusiv, säkert mycket dyr kristallkrona.

- Wilhelm, jag måsta sätta mig.
- Gör det, Daniel, så ska jag ta fram var sitt glas förnämlig skotsk whisky åt oss.

Sedan berättade han om sitt liv. Han var författare under synonymen William mac William, och skrev böcker på engelska åt ett skotskt förlag. Dessa var inte översatta till svenska. Det hade hunnit bli en bok om året i tjugofem år. Folk såg honom bara ute i trädgården och hur han rörde sig inne i huset. Det var därför att de inte förstod vem han var så ägnade de sina fantasier på honom och tolkade den vägen hans liv.

Civilförsvarschefen och hans fru var de enda som visste hur det låg till. De skötte hans varuleveranser och skjutsade honom till järnvägen eller flygplatsen, när han behövde det.

-Ja, det var inte speciellt det här rummet jag skulle visa dig utan de här fotografierna. Han räckte över ett kuvert till prästen. Daniel öppnade kuvertet. Foton föreställde hans mamma och honom själv i olika åldrar. Det var som en mixer i hög hastighet rörde om tankar och känslor i huvudet på honom. Mötet mellan det negativa och det positiva orsakade nästan kortslutning i hjärnan.

Wilhelm såg hur Daniel stred med sig själv. Skiftningarna i hans hemlige sons ansikte avslöjade det.

- Du är min pappa, sa Daniel med rörd röst.
- Ja, min son, Jag får förklara senare. Det är inte alls underligt om du känner dig frustrerad över den här väl bevarade hemligheten. De skålade och kramade varandra.

-Jag är jätteglad, trots vad jag säkerligen har gått miste om, att jag äntligen fått en far, sa Daniel med tårar i ögonen.

Han sken upp som en sol och fortsatte:
- En originell originalpappa är vad du är, pappa.
©Nisse

Kärlek i cyberrymden

2010-11-17T17:09:00.001+01:00

Cyberrymden

Med en belåten min satt han sig vid sin nyinköpta dator.
Nu hade han bestämt sig att han skulle utforska webben med en resa i fantasin på surfandets väg. Lite hum om hur det går till hade han sedan tidigare. Hans egna visioner låg alltid i bakhuvudet på honom. Han hade en stark på att webben, liksom olympiska spel, förde de många människor närmare varandra. Förståelsen för olika kulturer och sociala bakgrunder ökade på ett lavinartat sätt. Nu efter sin pensioneringen hade Harald Spång all tid som behövdes. Enda begränsningen var att dygnet bara hade 24 timmar. Äta, dricka och sova samt göra sina naturbehov. Och att inte förglömma hans lilla, men mycket goda nätverk av riktiga vänner, där stadiumet av besvärande ytlighet redan var passerat. Uppriktighet och rak kommunikation och en stor dos av härlig torr humor varje dag var medicinen som bevarade allas integritet och ökade den vänliga atmosfären. Alla bara visste var man hade den andre. Där fanns inga intrigspöken som fladdrade omkring och ställde till oreda i relationerna. Simulerad elakhet var okej, eftersom snäll-heten dominerade själ och hjärta.

Orosmolnen som poppade upp hos på Harald då och då handlade helt och hållet om hans fysiska hälsa. Psykets besvärligheter hade han lärt sig hantera genom tidigare mörka perioder och erfarenheter av kriser beroende på för mycket tänkande på negativa far-hågor, där orsakerna var stress och depressioner. När det gällde sjukdomar räckte det med att han läste om ett sym-tom, kände han igen det hos sig själv. Som tur var dröjde det inte länge förrän han förstod att det var hans egna tankar som lekte med honom och han spelade sig själv ett spratt.

Natten var ung. Han kände sig som en kung, när hans fingrar for i skrivmaskinstränad snabbhet över tangentbordet i bästa touchstil. På en natt besökte han personer i hela vår värld. När inte svenskan och engelskan räckte till tog han till sina gamla kunskaper i esperanto. Han träffade på många tvillingsjälar, som hade samma brin-nande intresse för visioner om framtiden som speglade förhoppningar om en bättre värld utan krig. Där fred och vänskap överbryggade stela uppfattningar om religioner, kulturer och som skapade ett varmt och engagerat intresse att förstå varandra

Egentligen sökte han en riktig god vän på nätet som han kunde dela sitt återstående liv med. Han förstod att del lät naivt. Men det var inte barnsligare än att spela på lotto varje vecka och inbilla sig att man skulle vinna 100 miljoner. En natt när det var fullmåne ute kände han en konstig magisk och mystisk känsla i magtrakten.

Han hann inte fundera så länge på det. Han hade fått en kontakt med en kvinna som hade precis liknande intressen som han själv och tankar som fick hans hjärta att dunka i allt snabbare takt. Kärlek i första ögonkastet fast det var på skrift och inte i djup ögonkontakt. Så öppenhjärtlig som han nu var i sina svar hade han aldrig varit tidigare. Efter en veckas chattande med denna underbara varelse i brevform förstod han att han hade funnit sin själsfrände.

Ett år senare. Han hade just kommit in på ankomst-terminalen på Gatwick i England och spanade efter en kvinna som stämde med fotografiet han hade i handen. Tokiga tankar poppade upp i hans huvud. Tänk om hon hade lurat honom. Samtidigt hörde han en välkänd röst likt den han hade hört på sin dator: - Hi Harald.

Vad som hände sedan är en annan historia.

©Nisse

Fingerlandet, novell

2010-11-14T13:43:00.001+01:00

Fingerlandet

Solen gick ner i horisonten. En majestätisk fullmåne tog över på himlavalvet. Niclas och Elin, båda 19 år gamla, var bland de sista som lämnade marknadsområdet. De hade firat att det var ett år sedan de träffades. Men just ikväll hade de haft sitt första gräl. I utkanten av marknadsplatsen stod en ensam äggformad husvagn kvar. Utanför satt en gammal zigenarkvinna. Elin tittade åt zigenerskan, som fäste sin blick i hennes ögon. Gummans ögon var som magneter och tömde den unga damens hjärna på infor-mation. Elin kände sig tom i huvudet och yr i bollen. I samma ögonblick som Niclas såg hur blek hon blev, hörde han gummans skarpa röst. - Det här tar jag hand om. Sätt dig ner i min stol och vänta på oss”. Hypnotiserad av röstens vibrationer lydde han villigt order. Niclas ryckte till. Förstod att han måste ha slumrat till. Han tittade upp mot fullmånen. Skenet fick honom att tänka till och han kände hur han saknade Elin . På himlen såg han något som på-minde om en kristallkula. Föremålet, som likt en rymd-farkost svävade i riktning mot månen, oroade honom. Då öppnade gumman sin dörr och hennes röst trängde in i Niclas, så att gåshuden invaderade hela hans kropp. Ytterst obehagligt!

- Nu är det din tur min herre. - Ja, sätt fart, vi har inte hela natten på oss, fortsatte hon.
- Var är Elin? , harklade han ur sig.
- Var inte rädd. Stig på! Niclas ville inte gå in innan hade fått ett svar från gumman.
- Jaså, du vill inte lyda, sade gumman hotfullt och borrade sin energiska magiska blick i ynglingen. Han såg sig själv buga för henne, som hon var en drottning, och som en slokörad hund följde han med henne in i husvagnen. Alla hans tankar var som försvunna. Likt en dammsugare sög hon ur honom alla medvetna och omedvetna tankar. Gumman visste nu allt om fästfolket Niclas och Elin.

- Du är likblek, min gosse. Gör du bara som jag vill kommer det gå bra för dig och Elin.
- Var är hon? Vad har du gjort? Vad tänker du göra med mig? frågade han med ångestfylld röst.
- Du ska ut på en resa.
- Jag vill inte. Ge mig tillbaka Elin, uttryckte han sig. Precis som en trotsig barnunge.
- Tids nog, slappna nu av och titta in i kristallkulan.
-Det tänker jag inte göra.

Samtidigt som han sa det noterade han att hans blick redan klistrats fast i kristallkulans prismor. Han tyckte sig krympa och kände hur han sögs in i kulan. Efter en stund varsnade han hur kulan svävade i luften och förstod att den for ut ur en lucka i husvagnstaket. Viktlös, gjorde han en omtumlande färd inne i sin flygande cell. Förminskad till en fingers storlek forslades han till fingerlandet. Det svarta bergets topp öppnade sig.

Från rymden droppade det ner två kristallkulor ner i ett hål i berget. De hade hamnat i en stor bergasal. På en tron i salen satt det en jätte. En dvärg öppnade kristallkulorna och plockade ut de två förtrollade ungdomarna. De placerades i ett dockskåp. Dvärgen spände sin blick i en kristallspegel och simsalabim blev han liten som en tumme.

- Följ med här ska jag ge er lite mat. Efter maten ska ni få sova sedan är det dags för er att jobba. De var så chockade att de inte ens kände igen varandra. När Elin och Niclas vaknade låg de i var sitt rum. De fick sin frukost på sina rum. Nu kom dvärgen i sin normalstorlek och plockade upp Niclas och Elin och två andra fångar ur dockhuset. De fick ställa upp sig utanför sitt fängelse. De beordrades att ta på sig var sin uniform.

- Var inte oroliga om era nya klädnader är för stora. Det var bara ett ben med ett fack för varje ben. Ärmar fanns. Det var fingrar med extra tillbehör. Fångarna skulle tjänstgöra som sin nye husbondes fingrar.

- Era kroppar kommer att anpassas till vår härskares finger-storlek. Era jättefingerspetsar är ert fönster mot mig och Jätten. Jag är tumme och dirigerar er i ert arbete som fingrar.”

Dvärgen berättar: ”- Jätten, som inte lydde högre makt, blev som straff av med sina fingrar. Nu ska ni få förhållningsorder. Jätten kommer att tala vid er. Men bara den han tilltalar hör samtalet. Han vet allt om er. Han vill lura er att vara bittra och hatiska mot de ni annars skulle älska. Om han lyckas att få er apatiska och likgiltiga blir ni hans redskap för resten av livet.

Jätten fick i början Niclas sjukligt nojig av svartsjuka. Det var som listiga ondsinta ormar kröp omkring i hans hjärnvirvlar. Jätten inbillade Elin att Niclas var en latent kvinnomisshandlare. Han skulle slå henne gul och blå. Ofta vid sådana tillfällen viskade Tummen till henne: - Lita på ditt gudscentrum du har inom dig, som alla människor har. Det svåra är att hitta det. Från detta nav kommer den urstarka allsmäktiga kärleken, som besegrar all ondska.

Efter ett års tjänst hos jätten förstod Niclas och Elin att det stora grälet de hade haft på marknadsplatsen bara var en bagatell i livets karusell. De hade avslöjat jättens lögner. De var ämnade för varandra. Förälskelsen hade blivit djup sann kärlek. I den stund de tänkte så exploderade Jätten. Hans ögon sände ut rena fyrverkerierna, så hela bergasalen verkade stå i flammor och ögonblixtarna slog upp bergs-luckan. På himlen lyste stjärnor och blixtar i alla möjliga praktfulla färger. Jätten skakade sina fingerfångar så att de tyckte sig åka virvelvind på ett tivoli.

- Tumgubbar skrek Jätten ursinnigt. Detta är erat verk. Ni har inte glömt ert liv som gårdstomtar. Var och en av er är ett väsen liksom jag. Placera vänster ringfinger och vänster pekfinger, dvs Niclas och Elin, i hjärtfarkosten. Inom en kvart är de normalstora igen. Den förbannade kärleken. Skicka dem tillbaka till verkligheten.

I illusionernas värld kan man flytta tillbaka tidräkningen som ingenting har hänt. Ungdomarna satt nu i husvagnen och pratade med zigenerskan. I tron att de hade suttit där hela tiden. Gumman hade konstruerat ett samtal och programmerat deras hjärnors minnen istället för ett års upplevelser i Fingerlandet. I munnen på varandra pratade de: - Tack så mycket. Hur mycket är vi skyldiga?

- Låt det bli min kärleksgåva till er, kära barn. Men bjud mig gärna på bröllopet, svarade hon.

- Det gör vi hemskt gärna. Tack. Här är mitt visitkort. Jag lovar att inte ta med hela min släkt. Och akta er för att gå in i ägg-formade husvagnar”, skojade gumman. De förstod inget av hennes skämt, men inom sig jublade de av lycka.
©Nisse

Novellen Pappa är alltid Pappa

2010-11-10T21:22:00.002+01:00

Pappa är alltid pappa

-För böveln, vem är det som bara stövlar in i mitt hem utan att knacka och dessutom inte ens ropar ett HEJ!
Stig Gunnarsson tittade bryskt mot hallen.
- Hej, farsan, det är bara jag, din son Mats.
Den unge mannens leende försvann snabbt när han såg pappans uppsyn.

- Jaså, det är bara du. Inte så bara faktiskt! Du försvann efter vårt gräl för sju år sedan. Och sen dess har jag inte hört ett enda livstecken från dig. Plötsligt är du här och beter dig precis som du har bott här, hela den här långa tiden. Fy attan, jag vet inte om jag klarar det här.

- Nu räcker det, farsan. Jag vet att ett FÖRLÅT låter futtigt. Med det är vad jag har att komma med. Du som alltid har varit en HÅRDING, börjar väl inte bli sentimental.

Scenförändringen blev sedan total. Det började försiktigt med ett samtidigt leende och så brast far och son ut i ett gemensamt muntert skratt. Skrattet kulminerade i en bamsekram, som utlöste strida tårar både hos junior och senior. De tittade varandra i ögonen och sa samtidigt i kör:
- Pojkar får inte gråta.
Hela rummet fylldes av deras högljudda tårblandade gapskratt.

- Det stormar visst från moll till dur i vårt hem. Det är värt en sup, sa pappan.
- Tack, det låter gott, men jag har slutat med starksprit. Jag tar bara en öl till maten ibland.
- Ja, då väntar jag med snapsen till maten. - Som du förstår pappa, har jag en del att förtälja dig.
- Jag har också en del att säga. När jag börjar, kanske det kommer att forsa ur munnen på mig. Sju års ensamhet sätter sina spår.
- Jag går ut i köket och sätter på pannan, så kan jag börja om jag får, sa Mats.
- Ja, kaffet hade jag helt glömt bort att bjuda på. Allt blev så överväldigande.

Nyfikenhetens spänning rådde mellan Far och son. Hur ska var och ens reaktioner på senaste årens skåpmat påverka våra relationer oss emellan, tänkte båda var för sig.

Oväntat blev det mörkt i köket mitt på ljusa dagen. En kraftig åsksmäll fick kaffedrickarna att nästan sätta världens vanligaste och enligt många godaste dryck i halsen. Samtidigt, som himlen lystes upp av blixten, bombarderades marken av hagel. De var stora som lingon. Fönstren började dallra av den starka blåsten.

- När smällen och blixten går hand i hand är det fara på färde, sa pappan och tittade oroligt ut genom fönstret.
- Blixten måste ha slagit ner här i närheten.
- Du har rätt grabben, sa pappan, som hade sprungit in i vardagsrummet och tittade ut mot berget.
- Den har antagligen slagit ner i sjön.
- Nej, den har bränt upp och spolierat min flaggstång.
- Ny flaggstång ordnar jag åt dig, pappa. Den gamla flaggan borde väl ha bytts ut för länge sedan.
- Fy skäms, Du har ju varit hemifrån i sju år. Jag köpte faktiskt en ny flagga redan förra året.
- Förlåt. Fast det var ju på tiden. Nu har det slutat hagla. Om du går ut och ser vad som hänt lagar jag lite mat.

- Jag har tyvärr inget särskilt hemma. Bara lite fläsk. Och potatis har jag förståss fortfarande kvar, trots att vi är inne i maj månad. Riktiga bumlingar är det.
- Va’ bra, då gräddar jag till ett lass raggmunk åt oss. Jag sätter igång direkt och skalar och river potatis.

Pappan gick raskt mot berget. Ganska snart fick han klart för sig händelseförloppet. Blixtens eldklot hade förenat sig med flaggstångskulan och kastat sig i sjön. Av flaggstången hade bildats hundratals eldbloss, som hade svett av hela växtligheten på berget. Regnet hade hindrat utvecklingen till gräsbrand och skogseld. Stig lyste upp i ansiktet. Han hade redan kommit på hur han skulle relatera det hela för sonen. Innan han gick tillbaka tog han en tur till stranden. Där tog han sig åter en funderare på vad som hänt i verkligheten och vad som hände precis i det ögonblicket i hans fantasi.

Pappan kom in genom dörren.
- Tusentals små flammande träspillror dansade på berget och brände upp all växtlighet och flaggstångskulan gjorde sällskap med det blixtrande eldklotet ner i vattnet och träffade den annars så svårfångade gammelgäddan på 30 kilo mitt i prick. Glödhettan grillade till en jättefin middag. Men du har ju gräddat raggmunk så vi äter väl det. Skratt- och fiskmåsarna behöver ju också en festmåltid ibland. Då såg sonen pappans charm och upptäckte hans glimt i ögonvrån.

Nu kände han igen pappan, som han var, när han lekte med honom som barn.
- Du är då dig lik. Din skojfriskhet får mig att glömma och förlåta allt gammalt groll. Pappa är alltid pappa.

Stig myste, men sade inget och satt sig för att äta sin favoriträtt. Antingen var det rårakor eller raggmunk. Han kunde aldrig skilja på det eller var det samma sak. ”Skitsamma vad det heter för ‘görgott’ är det”, tänkte han, ”och ‘rackabajsarna’ försämrar ju inte det hela.”

- Jo, pappa, jag tror du får börja i alla fall.
- Okej, egentligen vill jag inte dra upp gammal skräp. Jag vet varför jag blev så himla arg på dig. Det var min oro, hur du skulle sköta dig. Helt enkelt, jag ansåg inte att du var tillräckligt mogen för att mönstra på ett fartyg och ge dig ut på egen hand så långt hemifrån. Jag har haft gott om tid att tänka på det här. Faktum är ju faktiskt att jag själv gjorde samma sak som dig precis i samma ålder. Allt är bra med det, hur det än har gått för dig. Hade mamma varit kvar i livet då, hade jag haft henne att rådgöra med. Hennes cancer och hennes död låg som ett tungt tjockt moln över oss båda två.

- Trots att det har gått så lång tid, har jag svårt att just nu prata om mamma och hennes sjukdom.
- Samma här, min son. Den här tiden är det ensamheten som har gnagt mest och dessutom den stora besvikelsen, hos mig, av att du aldrig hörde av dig. Mitt jobb går ju på rutin. Men i dessa tider är en statlig anställning inte så trygg, som den var förr. Jag har trivts med att vara trädgårdsmästare. Både människor och växter behöver vatten annars torkar de i kropp respektive stjälk. Och torkar folk i själen då är det bedrövligt. Nu tar vi din historia, Mats.

- Först vill jag säga något om mamma. Det var för att jag var här hemma hos dig, jag hade svårt och säga det, som jag har kommit fram till för länge sen. Du vet ju, Pappa, att jag stod mamma väldigt nära. Därför har jag gjort allt för att byta perspektiv på det som hände. Min beundran för hennes sätt, att trots sitt lidande, hålla humöret uppe till varje pris, gjorde att vi fick behålla henne ett par år extra. Den insikten har fått mig att göra allt för att släppa den tunga sorgen och se min mor, som ett vackert minne. Det tror jag var hennes innersta vilja.
- Så sant som det är sagt min son. Berätta nu hur du har haft det.”

- På min första resa blev det ganska mycket supande. Båten fickmotorhaveri och vi låg i Rotterdam en hel månad. Det blev krogsväng på krogsväng. Och så vidare.....
- Ja vad var det jag sa!
- Lugn i stormen, farsan, jag är inte klar än.
- Sedan blev det en resa till Curaco. Då det var en oljetanker, låg vi högst ett dygn vid kaj. Bara arbete blev det. Vi fick jobba som tusan med att hålla fartyget rent. Några timmar iland fick vi, så jag kunde köpa några souvenirer. När vi på kom till en hamn utanför London mönstrade jag av. Jag träffade en tjej, som jag bodde hos. Jag hjälpte hennes pappa på hans bogserbåt. Hon sökte och fick ett jobb på ett rederi i Göteborg. Hon hyrde en lägenhet på Aschebergsgatan. Vi flyttade ihop och jag började på Sjöfartshögskolan och pluggade till sjökapten. Med hennes stöd blev min pojkdröm sann. Nu har jag tjänstgjort som andrestyrman på ett stort passagerarfartyg, som gör kryssningar i Medelhavet. I höst mönstrar jag på samma fartyg som förstestyrman. Om ett eller två år har jag alla chanser i världen att bli kapten för ett eget fartyg.

- Grattis, nu tror jag gubben tappade hakan. Förlåt, att jag hade så låga tankar om dig. När ska du gifta dig och få barn.
- Ta det lugnt, farsan, en sak i taget. Vi ska fira semester i London hos hennes föräldrar i sommar och då ska vi förlova oss. Vem vet, vi kanske stövlar på hos dig om några år med några barnbarn i släptåg. - Det är väldigt synd att mamma inte fick uppleva det här.

©Nisse

Ett beslut

2010-11-10T21:00:00.000+01:00

"Han kallades sig Pessimist"
Jag har beslutat mig för att vila med skrivandet av berättelsen om Inge N Tur.
På den här bloggen kommer jag att publicera tidigare av mig skrivna
noveller och mininoveller. Det blir säkert en och annan ny novell också.
Nisse

Han kallade sig pessimist. Del 9.

2010-10-18T10:32:00.000+02:00

Matorgie
I rena glädjen av att inget allvarligt hade hänt firade Joacim och Inge hela sista dagen i Herceg Novi med att äta och dricka gott. Naturligtvis ville de ha mat från Balkan.

Till frukost gick de till bageriet och köpte burek, speciella pajer med köttfärs. Det blev en riktig muffig frukost. De drack filmjölk till.

Sedan gick de ner till strandpromenaden och flanerade bland alla andra turister och montenegrobor.

Efter promenaden gick de in på resaurang och beställde sin lunch. Första rätten blev salta pannkakor med skinka och fetaost. Till lunch blev det söta pannkakor med choklad. Drycken blev cider. Efterrätten kändes som rena barnkalaset.

När de smält maten blev det bada av. De kunde inte sola länge eftersom det var alltför varmt. Inge ville absolut inte bränna sig igen på någon del av sin kropp.

På kvällen var det livemusik på många ställen. De hittade en mera lugn restaurang där de beställde en trerätters middag och en flaska rödvin till. De åt och skålade och stortrivdes i den ljumma sommarkvällen.
Matorgien avslutades med tre rätter. En krämig soppa med bönor, därefter kom förrätten Punjena – köttfärsfylld paprika. Till sist serverades huvudrätten, en fisk- och skaldjurssoppa Bruded, från Dalmatien. Drycken var vinet Vranac.

Han kallade sig pessimist. Del 8.

2010-09-09T12:07:00.004+02:00

Herceg Novi
Inge och Joakim satt nu på flygplanet. De satt fastspända och kände hur flygplanet lyfte upp mot skyn med destination Cilipie, Dubrovniks flygplats. När planet hade stigit upp till avsedd höjd kändes en viss turbulens, som snart gav sig.

När de närmade sig Dubrovnik var det klart väder och den gamla anrika staden låg som en vacker vy i deras ögon.

Vid Cilipie blev de hämtade och föraren tog en liten väg över bergen till Herceg Novi för att slippa de långa körerna vid tullen mot Montenegro. På köpet fick Inge och Joakim se den vackra utsikten över stadens stränder. De var överlastade med badgäster och på strandvägen promenerade turister och semestrande montenegrobor.

Den sommaren var juli månad kall och regnig och Inge hade i Sverige inte så stor nytta av sina shorts. Vid adriatiska havets kust kom de väl till pass. Men glädjen blev kortvarig då han redan första dan brände sina smalben så att de lyste illröda. På apoteket hittade han en salva som läkte skadan och han slapp att ömsa skinn.

En dag när de var på väg nerför en lång trappa mot stranden, med många hundra år gamla stenar som beläggning. hände det oförutsedda. Inge kände hur ena foten bara gled iväg, och hela hans kropp föll bakåt. Han slog i ryggen men klarade av att inte slå i huvudet, då han kamrat fick tag i hans arm så att han lyfte sin överkropp. I annat fall kunde det ha blivit en plötslig död.
Precis där vid sidan av trappan stod en frukthandlare och sålde exotiska frukter.
Inge fick ett härlig färskt fikon som tröst.

I rena glädjen av att tillbudet inte verkade få några allvarliga konsekvenser köpte Joakim ett helt kilo fikon av handlaren, som de sedan gick och smaskade på. De förstod att det var den varma solen som slipade av stenarna så att de blev hala.
”Om detta hade varit en deckare hade det varit frukthandlaren som skurat stenarna med såpa för att komma åt någon illvillig fiende,” sa Inge.
De skrattade gott åt skämtet.

Han kallade sig pessimist. Del 7.

2010-09-06T13:49:00.001+02:00

Mitt i tråkigheten hände det.
Tråkigheten och utlessheten hade satt sig i Inges sinne. En ledig helg närmade sig men lusten att göra något roligt fanns inte hos honom. Det var inte första gången ledighet och humör hade dålig tajming.

Telefonen ringer.
”Hej Inge. Det är Joakim, din bästis när vi var i tonåren. Jag har en överraskande fråga till dig.”
”Vad spännande! Låt höra vad du har på hjärtat.
Jag behöver en stor överraskning därför att just nu är på ett riktigt uselt humör.”
”Ja, då kanske det här passar bra för att lätta upp dina sinnen. Visserligen har vi inte setts på sex år, men jag inbillar mig att vi skulle kunna ha roligt ihop. Jag tror inte att vi har växt ifrån varandra.”

”Nu, Joakim får du klämma fram din fråga.”
”Min kompis Johan och jag skulle i helgen åka på en weekendresa till Adriatiska havet nu på fredag och vi skulle komma hem på måndag. Om du kan göra dig ledig skulle du och jag kunna åka istället. Du kommer få ett mycket pris. Jag hoppas du kan göra dig ledig i helgen. Vi ska bo i Herceg Novi i det nya landet Montenegro. Men det har alltid varit en fint turistland vid kusten Tidigare tillhörde det f.d. Jugoslavien.”

”Om du svarar ja och kan göra dig ledig från jobbet åker vi redan imorgon. Jag hoppas du har ett giltigt pass.”
”Kom hem till mig direkt så får jag veta mer om resan. Så att vi kan komma överens. Jag är faktiskt ledig fredag till måndag.”
”Inge, stämmer din adress i telefonkatalogen?”
”Ja, kom på direkten.”
”Okej!”

Hej!

2010-08-25T08:45:00.002+02:00

Nu är jag snart tillbaka i berättandet.

Han kallade sig pessimist, del 6

2010-08-04T09:52:00.003+02:00

Hemresan
Inge, hans pappa och mamma var nu på väg hem. Han körde alltid lite lugnare när föräldrarna var med. Anledningen var att han inte ville ha någon diskussion om sitt körsätt.

Hans mamma blev lätt nervös om det hände saker helt oför-happandes i körningen. De närmade sig en kurva och Inge upptäckte en, enligt honom i hans tankar en blådåre, som var på väg att köra om honom. Inge tog det lugnt, visade med blinkers att han skulle gå ut på högerkanten, saktade ner, så att bilen kunde passera före kröken. Inge hann också att själv köra ut på körbanan igen, för att inte råka ut för något han inte kunde se.

”Du kör väldigt hänsynsfullt. Det märks att du har både förutseende och kan visa hänsyn till sådana som har lite för brått i trafiken” sade hans pappa.

Han hann knappt säga hela meningen innan Inge, efter kurvan, åter gjorde samma manöver. Den här gången stannade han bilen helt och hållet.Bilen som nyss hade kört om dem stod mitt på vägen. Det visade sig sedan att föraren hade kört på ett rådjur. Föraren hade själv ringt polisen, eftersom rådjuret levde men var svårt skadat.De väntade till polisen kom. Polisern avlivade rådjuret och tog bort det från vägen. Den påkörande bilen fick forslas bort av en bärgningsbil.

Lite chockade av händelserna kunde de ändå fortsätta vägen hem helt problemfritt.

Fortsättning följer.

Han kallade sig pessimist. Del 5.

2010-07-29T10:31:00.002+02:00

På ett lysande humör.
Alla ville ordet. Det var nästan så att de pratade allihop på en gång. De andra fick förnyad energi av farmors ivriga berättande. Det började dyka upp massvis av minnen sedan förr. De skrattade åt missöden, som var tråkiga när de hände, men nu fick de med tiden en helt annan vinkel att se på vad som hänt.

Farmors berättelse: ”När Adam kom hem första gången och skulle presentera Eva för oss var han ganska så nervös. Det tror jag smittades av på Eva. När hon skulle tala om vem hon var fick hon helt enkelt tunghäfta och den röda rodnaden bidrog till att hon helt pötsligt tappade luften.” Adam ledde ut henne i trädgården och anfallet var snart över.

”Det räckte med frisk luft, en kram och en puss så att vi kunde gå in igen. Alla spänningar hade släppt och farmor och farfar fick höra om våra planer för framtiden. Båda nickade sitt samtycke redan vid första mötet.”
”Sedan blev det både romantik och vardagsgrå slit och stundtals dålig ekonomi. Men allt har rett ut sig med åren.”, sa Eva.

Inges berättelse: ”När jag tog studenten fick jag mig min första bedrövliga fylla. Mamma och Pappa blev rasande över tilltaget men förlät mig eftersom de var väldigt stolta över att deras son hade klarat studentexamen.”
”Ja, det stämmer. Du fick dig en läxa och sedan har du artat dig riktigt bra.”, sa Inges pappa.
Fortsättning följer.

Han kallade sig pessimist. Del 4

2010-07-25T10:06:00.003+02:00

Morgonens eskapader.
Inges mamma Eva och farmor var på väg ut i köket. Farmor stannade till.
”Visserligen har jag sju sorters kakor, sockerkaka och bullar, att bjuda på. Men jag tror att vi behöver ordentliga mackor till kaffet i stället. Eva och jag går nu ut i köket och gör iordning dem.”

Inges pappa Adam berättade för sin son om den oro, för arbetslöshet, som hade uppstått på hans jobb sedan finanskrisen hade utbrutit.
”Vi har inte blivit varslade om permittering eller arbetslöshet. Men många tror att risken är mycket överhängande.”
”Har du berättat för mamma?”
”Jaså, du tror att jag inte vill oroa henne, men naturligtvis talar vi även om svåra saker. Men om jag säger det till farmor vet jag inte. Jag kanske väntar tills det är ett faktum."

Vid kaffet och smörgåsarna talade farmor ivrigt, mellan tuggorna, hur hennes bästa kvinnliga grannes och farmors larmsystem hade skrällt till tidigt i arla morgonstund. De hade ordnat en ringledning mellan sina lägenheter och en lampa som blinkade hos mottagaren. Grannen hade vaknat och när hon sträckte upp sina armar for den ena armen ner vid sidan lika snabbt igen som hon hade lyft den.
”Jag sprang fort in till henne, endast klädd i morgonrock, och frågade hur det var fatt. Då fick jag reda på vad som hänt. Jag vände direkt in till mig och larmade SOS. Sedan klädde jag på mig och följde med henne i ambulansen. Läkarens omedelbara diagnos var, att det antagligen handlade om, en lättare stroke. Det var bara för henne att stanna på sjukhuset.”
Fortsättning följer.

Han kallade sig pessimist. Del 3

2010-07-23T07:07:00.002+02:00

Farmor.
De parkerade utanför huset där farmor hyrde sin lägenhet. När de kom upp till henne, ringde de på dörrklockan, kom ingen och öppnade. Pappan kände hyresvärden, av honom fick han låna en nyckel.

När de kom in i lägenheten märkte de att på telefonbordet låg numret till SOS 112 uppslaget. På en stol hade hon lagt en bunt filtar.

Upprört, började familjen spekulera vad som kunde ha hänt. Rädslan, för en allvarlig sjukdom, olycka i lägenheten och till och med för döden, var uppenbar för dem.

De bestämde sig för att åka upp till sjukhuset för att kolla om hon var där. På väg dit, ropade mamman till. ”Där går ju farmor!”

Inge stannade bilen en bit framför farmor och gick ur bilen.
”Hej, farmor, nu får du skjuts resten av vägen hem.”
”Hej Inge. Är ni på väg till sjukhuset”
”Ja, vi trodde att det hade hänt dig något.”
” Då måste ni ha varit inne i min lägenhet. Jag ska sedan förklara morgonens eskapader. Nu åker vi hem och sätter på lite kaffe åt oss.”
Fortsättning följer.

Han kallade sig pessimist. Del 2

2010-07-19T17:47:00.002+02:00

Inget svar.
Solen lyste Inge rakt i ögonen. Han gnuggade ögonen och kollade hur mycket klockan var. Bara sex på morgonen och det var lördag. Irriterat vände han sig om och försökte somna om. Ju mer han försökte desto mer vaken blev han.

”Typiskt mig att vara klarvaken när jag har chansen att sova flera timmar till”, tänkte han och steg upp ur den sköna sängen. Helt plötslig skrällde väckarklockans två klockor till. Han hade ställt väckarklockan på ringning utan någon som helst anledning, trodde han. Kopparklockan hade två bjällror av koppar ovanför urtavlan. Ingen som helst risk att man försover sig med den skrällglada klockan.

Då ringde telefonen. Han lyfter luren och hörde sin mammas röst i andra ändan.
”Du har väl inte glömt att du ska köra oss till farmor idag.”
”Jaså, det var därför väckarklockan väckte mig.
Jag kommer och hämtar er om en timme,”
”Vi ses”, sa hans mamma och lade på luren.

Inge och hans pappa och mamma satt sig i bilen. Innan Inge körde i väg tog han mobiltelefonen och ringde sin farmor. Hans pappa avskydde människor som satt och pratade medan de körde.
”Konstigt hon svarar inte trots att jag ringt sju signaler.”
”Jag hade en konstig känsla i magen i morse”, sa mamman.
”Oroa er inte, hon var nog upptagen för stunden. Vi väntar några minuter, och ringer igen, innan vi kör dit.”
Fortsättning följer.

Jag tror på sommaren

2010-07-09T08:16:00.004+02:00

åtminstone

när det är sådant här strålande sommarväder.

Därför dröjer det ett tag innan jag fortsätter min nya berättelse.

Han kallade sig pessimist. Del 1.

2010-07-04T16:36:00.003+02:00

Sin egen värld.
Inge N Tur var nyss fyllda 25. Han upplevde ofta sin egen värld som den värsta möjliga. Hjälplösheten och meningslösheten tog ibland sina boningar i hans hjärnvirvlar. Som två spindlar spann de negativa trådar i allt hans tänkande och gjorde honom tillgänglig för passivitet och likgiltighet.

Hans pappa hade alltid talat om för honom att han var en medelmåtta minsann och han skulle veta sin plats i arbetarklassen precis som far sin. Jantelagen var som en helig ko i familjen. Man fick absolut inte tro att man var någon. Fadern var stolt i den roll han hade fått och kämpade hårt för att hela familjen skulle tycka som han, trots de låga inkomsterna.

Men innerst inne tyckte Inges pappa ändå att han stod och marscherade precis på samma ställe. Men de tankarna höll han för sig själv. Trots detta var hans bästa vän ”Jante”.

Som en protest till sin pappa såg ändå Inge till att få ett godkänt gymnasiebetyg. Inge gol som en tupp när han träffade någon att prata med. Annars hängde han ofta med huvudet och var en hejare på att se saker ur en pessimists synvinkel.

När Inges fantasilöshet slår till är hans handlingsförlamning ett faktum. Den kommer som en oinbjuden gäst till hans hjärna. Då kom rastlösheten som på beställning. Hela kroppen invaderades av oro och håglösheten slog till.
Fortsättning följer.

Paus

2010-06-28T14:40:00.001+02:00

Ny berättelse
Jag planerar en ny berättelse, men först tar denna blogg en paus.
Ha en fin sommar!
Nisse

Berättelsen om Kalle Nöjder 45

2010-06-27T16:34:00.001+02:00

Nyårsafton
Sista delen

En stjärnklar himmel och en fullmåne lyste upp den historiska staden Rom. En klar blinkande romantisk aftonstjärna syntes. Det rådde en religiös stämning hos alla människor som skulle invänta det nya året. En del var på väg till Vatikanen för att höra Påvens tal. Andra firade på lokal eller hemma hos Gisellas föräldrar var det stor fest med Kalles föräldrar och några av Kalles närmaste vänner. Hela Giovannis familj var också inbjuden.

Herrarna bar smoking och damerna klädde sig i nydesignade aftonklänningar. En känd modeskapare och höga kända politiker var bland gästerna.

Alla gäster var inte informerade om att nyårstolvslaget inte var den enda stora händelsen för kvällen. Alla var uppspelta efter den fina gourmetsupén och all fin champagne som hade flödat ner i gästernas strupar. En känd popartist och hans orkester uppträdde inför gästerna, timmen före midnatt och förhöjde stämningen.

Strax före midnatt smet Kalle och Gisella ut på en balkong påpälsade med var sin filt. Aftonstjärnan och månen lyste upp dem när de upplevde sin egen förlovningsceromoni samtidigt som alla kyrkklockor ringde in det nya året. De växlade ringar när de hörde hurraropen för det nya året.

Gisellas pappa kom ut och hämtade dem. Han höll ett kort nyårstal när han talade om att hans dotter just att hade förlovat sig med Kalle. De tänkte gifta sig på den kommande påskdagen.
Han välkomnade Kalle och Gisella som sina nya medarbetare på medieföretaget som han ledde som verkställande direktör.

Alla skålade och hurrade för de nyförlovade.
Sedan fick alla som ville låna filtar mot nattens kyla och gå ut på trappan för att avnjuta det storslagna fyrverkeriet. Lyckan lyste hos Kalle och Gisella. Sedan dansades det hela natten i den herrgårdsliknande byggnaden.

Berättelsen om Kalle Nöjder 44

2010-06-18T10:51:00.001+02:00

Ett framtida jobb
Kalle och Gisella var hemma hos hennes föräldrar. Hennes pappa gick omkring framför den och vred sina händer i ren förtjusning.

”Du Kalle, är verkligen en kille som lyckas vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Först har jag en fråga till er båda. Har ni tänkt att förlova er?”

Gisella tittade först på Kalle och såg hans gillande blick och sedan svarade hon sin pappa.
”Ja, vi planerar att tala med er så fort det blir aktuellt. Det blir antagligen på nyårsafton.”
Kalle: ”Det är lika bra vi pratar om det nu. Preliminärt förlovar vi oss, Gisella och jag, på nyårsafton.”

”Ja, Mamma och jag är redan överens. Jag tycker att du diskuterar med dina föräldrar i god tid.”
Kalle svarade: ”Vi har redan pratat om det och de tycker att om jag och Gisella känner att det är rätt ska vi genomföra det.”

”Det låter bra. Då har jag ett erbjudande till er. Först att Kalle bor i vår separata gästlägenhet här tills ni förlovar er. Nästa grej är att jag ska undersöka om jag kan anställa er, du Kalle som reporter, och du Gisella som fotograf, från och med 1 januari. Ni får definitivt besked om en månad så att Kalle och du Gisella kan sluta på era nuvarande platser till julhelgen.”
”Vi måste prata om det i lugn och ro. Ni får svar i morgon, så att vi först får sova på saken.” svarade Gisella och Kalle instämde med en nick.

Berättelsen om Kalle Nöjder 43

2010-06-13T11:53:00.003+02:00

Första arbetsdagen
Nu var Kalle tillbaka på nyhetsbyrån i Rom. Redan första dagen fick han i uppdrag, av den nya chefen Giovanni, att intervjua en av maffian hotad politiker. De hade bestämt möte på det hemliga torget, en charmfull gammal historik plats. Han gick in i vinägermakarens gång, Arco degli Acetari, som leder fram till denna magiska medeltida innergård.

Politikern verkade påtagligt nervös. Han svarade artigt på alla frågor. Kalle fick känslan av att han vägde sina ord på guldvåg.

Precis när intervjun var slut dök plötsligt upp två män med skjutklara k-pistar. ”AKTA!” skrek politikern. Kalle fattade faran och slängde sig raklång snett framåt på marken. I samma ögonblick hörde han kulsvärmar knastrande från männens vapen och ett fruktansvärt skrik.

Kalle såg hur politikern hade söndertrasats av skotten och var troligen redan död. Själv skakade han som ett asplöv. Ändå lyckades han kravla sig in i en port. En man innanför porten slog igen den med en smäll och låste porten.

Mannen ringde till polisen och Kalle skickade ett långt sms till Giovanni, som omedelbart gav sig iväg mot platsen. Han stannade vid gången och där mötte han en andfådd Gisella. Hon berättade att hon lyckats fotografera förövarna. Polisen var redan gangstrarna hack i häl. Men maffiahajarna gick upp i rök genom en väl genomtänkt plan.

Nu satt polisen, Gisella, Giovanni och Kalle hemma hos mannen som räddat Kalle ifrån att bli ihjälskjuten. Kriminalarna försökte få en bra bild av händelserna.

Berättelsen om Kalle Nöjder 42

2010-06-10T07:38:00.001+02:00

Tillbaka i Italien
Giovanni hade inte sagt till Kalle vem som skulle hämta dem på flygplatsen. När vi hade hämtat bagaget och kom in tullkontrollen till ankomsthallen stod Gisella och väntade på dem.

Kalle blev mycket glad och låtsades vara häpen fast han hade misstänkt att det var hon som skulle komma. Under resan fick Kalle tre erbjudanden om boende i Rom. Det var hos Giovannis familj, hos Gisella eller i en separat lägenhet i hennes föräldrars stora hus. Han ville inte ge något svar direkt eftersom han ville diskutera alternativen med Gisella ordentligt. Under resan bestämdes att Kalle skulle bo hos Giovannis familj, åtminstone några dagar tills han bestämde sig.

Gisella blev inbjuden på middag hos familjen,
Giovannis lillebror Gustavo verkade var mycket upprymd över att Kalle var tillbaka.
” Där ser du, Kalle, vid en sten i fontänen vid Fontana di Trevi betyder.”
Precis när de skulle äta kom det en gäst till. Det var musikstudiochefen. Under middagen erbjöd han Kalle, Giovanni och tvillingarna en provspelning för eventuellt ett skivkontrakt. Flickorna blev jätteglada. Från Kalle och Giovanni kom ett mer reserverat ”Ja”. Då skrek Giovannis systrar ”Detta kommer ni inte att ångra”.

Berättelsen om Kalle Nöjder 41

2010-06-04T09:18:00.002+02:00

Flygresan
Kalle gick ombord på planet till Rom, tillsammans med Giovanni. De satte sig tillrätta i de bekväma stolarna. ”fasten seat belts” ljöd ur högtalarna.
Det var klart för start. Stigningen mot skyn kändes helt normalt De väntade sig att de skulle få lossa bältena.

De meddelade i högtalarna att det var risk för luftgropar när man nu stigit till 6000 meter. Plötsligt kändes det som att en jättehand tog tag i planet och skakar det kraftigt. De fick känslan av tivoli och fritt fall från skyn. Tiden kändes oerhört lång men varade i högst tre sekunder.

Man fick känslan av att det slog i marken, sedan följde en stöt när planet får luft under vingarna igen. Ett krossande ljud hördes. Något i några av handbagagen hade krasats sönder.

Äntligen var vi ur luftgropen och flygfärden kunde avnjutas så fort den värsta chock frun det värsta flygguppandet de hade varit med om. Varken Kalle eller Giovanni ville avslöja hur hemskt rädda de hade blivit. Deras ansiktsuttryck under de dramatiska sekunderna visade sanningen. Men ingen av dem hade haft tid att titta på den andre, så det blev ändå en hemlighet.

”Seaten fast bealts” hördes åter. Nu var det åter dags för Kalle att landa på flygplatsen Leonardo da Vinci Airport, i dagligt tal kallad Flumicino, ca 30km väst om Roms centrum. Han och Giovanni skulle bli hämtade där, så fort de hade hämtat bagage och alla kontroller var avklarade.

Berättelsen om Kalle Nöjder 40

2010-05-31T07:57:00.003+02:00

Konstupplevelse
Kalle smet ifrån Markus och chefen. Han ville ta chansen att åtminstone att leva sig in i och drömma sig in i några av de kända konstverken.

Han hann inte långt i sitt eget fantasifulla konstdrömmeri förrän han blev avbruten av ännu en välbekant röst. Nu var språket inte franska utan italienska. Det var hans kompis Giovanni.
”Hej, Kalle, vad trevligt att få träffa dig igen.”
”Hej, Giovanni, jaså du är i Paris. "

"Jag har varit här för att träffa chefen från huvudkontoret och din charmerande chef här i Paris. Förresten har jag själv blivit chef för redaktionen i Rom. Jag är också bjuden till samma måltid som dig.”

På restaurangen fick Kalle reda på att han skulle jobba hos Giovanni. Han skulle resa till Rom tillsammans med Giovanni redan om några dagar.

Kvällen före höll de avskedsfest för Kalle på boendekollektivet. Giovanni och Markus nya vän, Kalles chef var och också inbjudna. Stämningen gick upp i taket, maten var god och alla blev lite salongsberusade.

Kalle hade i en hast fått packa ihop sina grejer för att återvända till Rom. Kanske var det slanten i fontänen vid Fontana di Trevi, som verkade med sin magiska kraft.
Han var mycket förväntansfull inför en ny period i Rom, staden som han älskade. Det som var pricken över i var att han fick träffa sin fästmö Gisella igen.

Fortsättning följer.

Berättelsen om Kalle Nöjder 39

2010-05-28T10:59:00.003+02:00

Louvren
Kalle och hans boendekompis var på väg till Louvren, eller musée du Louvre. De åkte med metron och skulle stiga av vid stationen Palais Royal-Musée du Louvre, där det finns en särskild ingång så att de slipper köerna vid huvud-ingången. Kalle var väldigt förväntansfull att få kliva in i denna byggnad, som från början var ett slott, och kunna titta på så mycket berömd konst, man hinner med på en dag.

På muséet finns antikviteter, klassisk och nyare konst. Här finns bland så mycket annat Mona Lisa. Leonardo da Vincis måleri hade Kalle stiftat bekantskap med genom besöket i Vatikanen och Sixtinska kapellet.
På Louvren fanns också tavlor som blivit kända genom Dan Brown:s Da Vinci koden.

Väl inne i lokalerna stirrade de båda på den mäktiga interiören med målningar både på väggar och tak med ståtliga guldramar som inramningar.
Som tur var hade de bokat plats i en guidad tur. Helst ville Kalle gå på egen hand och låta sin fantasi flöda om han fick tillfälle att leva sig in i de fantastiska målningarna. Men för att inte missa någon sevärdhet bestämde de sig för att gå med en guide.

När den guidade turen var över hörde Kalle en välkänd röst. ”Hej, Kalle och Markus, jaha ni är också här på det här fantasiska stället. Då måste jag få bjuda er på restaurang efteråt. Jag har något att berätta för dig, Kalle”. Rösten tillhörde
Kalles kvinnliga chef.
”Hej, Jaså du känner Markus”, konstaterade Kalle.
”Ja vi träffades ju på sjukhuset när vi besökte
dig. Jasså, Markus har inte berättat att han och
jag har haft några rendezvous sedan dess”, svarade hon.

Kalle tittade på Markus och såg hur det blossade upp en stark röd rodnad i ansiktet på honom.